Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Fredagen den 8 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tluo ske å närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig | | i Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L-/ U iN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
gjort, att vi ej velat underlåta att i Iduns
spalter, om ock blott kort, tala om den samma
med våra läsarinnor, är den vackra oeh
be-hjertausvärda idé, af hvilken den var — hur
gerna medgifva vi ej detta! — ett vackert
utslag, de förutsättningar, ur hvilka den
framgått.
Mycket har blifvit i ord och skrift klagadt
öfver den nyare tidens kortsynta fåfänga, som
drifvit föräldrar och målsmän att till fromma
för en ofta genom sin ytlighet värdelös
skolbildning försumma sina barns uppfostran oeh
utbildning i praktiska kunskaper. Det är ej
nog med, att detta gäller de s. k. »högre»
klasserna (särskildt i städerna), der döttrars
och söners uppfostran drifvits i ett avita
pensions- och pluggläsningsmanér, medau
sykam-maren och köket, det hvardagliga lifvets
praktiska områden, af hvad namn de vara månde,
blifvit främmande fält. Ända ned till
allmogen och landsbygden i sin helhet har detta
farliga tidsmode trängt sig, och i månget
gammalt odalhem, der förr slöjdstugan
genljöd af väfstolens och bandknifvens id, rabblas
nu så mycken själlös skolutanläsning, att allt
annat glömmes och försummas.
Från hemmen har denna fåkunnighet
stämplat skolan, allt vårt undervisningsväsende,
genom detta hela vårt offentliga och sociala
lif.
Dess bättre ha, på de senaste åren, mera
framsynta sträfvanden på nytt gjort sig
gällande och arbeta af all makt att vinna
terräng. Slöjden har åter anvisats ett rum i
våra skolor och i våra barns uppfostran — ännu
i allt för ringa utsträckning och allt for litet
allmänt, men dock i mån att gifva godt hopp
för kommande dagar. För det slägte, som
just vuxit upp och ännu är ungt, kom
besinningen ty värr i de flesta fall för sent; för
det, som ännu räknar år qvar inom
läroverken — små eller stora —, skall det en gång
bringa lyckosamma resultat.
Något, som sagdt, är gjordt; men ofantligt
mycket återstår ännu att verka för detta
framsteg till våra barns fysiska och
intellektuella fromma, denna lofvärda reaktion till
gammal god svensk häfd. Ännu florera i
våra större städer de moderna flickpensionerna
i all sin förvända fransyskhet, drifhus för
okunniga och odugliga societetsdamer, ett
bedröfligt surrogat för sanna qvinnor; ännu
förbises allt för mycket af flertalet
elementarläroverk den vigtiga frågan: praktisk
yr-kesutbildningjemsides med den andliga. Ty
gymnastiken, som man uppfunnit som ett allt
till-fyllesgörande arcanum, fyller behofvet
alldeles för ensidigt, förblandar ofta fysisk
duglighet med akrobatisk virtuositet. Ännu finnas
mångenstädes folkskolor, der knappast ens
det första lilla steget mot målet är taget.
På alla dessa håll, der böljan är gjord,
och, än vigtigare, på de, der den återstår att
göra, kunna Sveriges mödrar verksamt bidraga
till den goda sakens framgång. Huru de
kunna inverka genom tysta, oaflåtliga krafter
ända ut i det offentliga lifvet, känna de godt
sjelfva; det är för öfrigt icke första gången
Idun med dem talar öfver denna sak. Och
inom hemmet, der förmå de allt; der kunna
de stödja skolan i dess svaga sträfvanden, i
någon mån ersätta den, der ej ens
sträfvanden finnas, genom att föresätta sig att hvar
i sin stad gifva uppväxande döttrar och
söner uppmuntran och pådrift i huslighet och
praktiska sysslor, hvilka ofta äro vida mer
egnade att — naturligtvis jemsides med den
rent literära skolbildning, som numera ingen
behöfver sakna — dana en frisk och hand-
lingskraftig ungdom att möta lifvets strid än
pensionstalanger och skollatin.
Det var ifrån dessa synpunkter den lilla
utställningen i hotell WC särskildt föreföll
oss af glädjande betydelse som ett vittnesbörd
om, att, åtminstone inom skolorna i
Stockholms län, den sunda principen vunnit fart
och mera allmän fot. Hur ofta än slika
expositioner kunna anordnas, böra de alltid finna
tacksamma uppmärksammare; tacksamma,
emedan de hoppas att exemplet från ett håll,
på så sätt samladt och påtagligt, bör kunna
egga till efterföljd på andra; tacksamma,
emedan de inse, att äfven för sjelfva de unga
slöjdutöfvarne den gemensamma utställningen
verkar uppmuntrande och lifvande, då den
ger anledning till täflan, utmärkelse — en
sporre, som ej bör fördömas i en god
sträf-vans tjenst!—och erkännande af nedlagd flit.
Men framför allt för de qvinnor och män,
hvilka som yrkeslärare stält sig i spetsen för
den goda saken, gifver utställningen dyrbara
tillfällen till jemförelser af på olika håll, med
skilda metoder vunna resultat, hvilket
naturligen skall vara af betydelse.
Äfven ett litet steg mot det stora mål,
vi ofvan berört, är af art att glädja alla
ungdomens vänner — och till dessa måste väl i
främsta rummet räknas ungdomens mödrar!
Som ett sådant steg betrakta vi
slöjdutställ-ningen i hotell W6.
J. N-g.
Permarna
tin
Idun iSiS
äro nu färdiga och expedieras dagligen. Af
den bestälda permupplagan återstår, sedan alla
ingångna reqvisitioner expedierats, endast ett
hundratal, hvadan de, som ännu ej reqvirerat
permar, men önska erhålla sådana,
skyndsammast möjligt torde anmäla sig. Priset är
endast 1 krona
som jemte portot uttages under efterkraf.
Lösnummer
till ofullständiga årgångars kompletterande finnas
att tillgå fr. o. m. n:r 11 af 1888 års årgång.
Pris: 15 öre pr nummer.
Stockholm den 25 jan.
Redaktionen.
Ett ungdomsminne.
^jj^ffet var den 21 januari 1889 — alltså
|SSkI] kung Oscars 61:sta födelsedag.
Huf-ëSsäS? vudstaden var festligt smyekad till
aftonens illumioation, och folket strömmade kring
på gatorna vid festhuinör och med vanlig
stockholmsk nyfikenhet. Himlen var klarblå och
luften lagom frisk att locka fram rosor på
damernas kinder.
På Gustaf Adolfs torg stodo vid middagstid
menniskor packade, icke så mycket för att
afvakta den antågande vaktparaden, utan för
att få betrakta alla dem, som, vare sig åkande
eller gående, färdades till Gustaf den tredjes
konsttempel för att öfvervara galaspektaklet.
Vagn efter vagn rullade fram, betjenter hop-
pade ned och slogo upp vagnsdörrarna, damer
i pelskappor skyndade in i de uppvärmda
vesti-bulerna, herrar i pels och höga
guttaperka-galoscher smälde i dörrarna, och när klockan
led mot half två, gick jag också in oeh slog
mig ned på min plats, midt i hela
löjtnantstroppen.
Det var en lysande syn den gamla
operasalongen kunde bjuda på den dagen.
Parketten tedde sig som en ofantlig bukett af
blommor i de mest skiftande färger. Skulle vi tala
i blomsterspråk, så kunde man nämna blåklint
oeh smörblomster, hvita och röda rosor, och
den doftande heliotropen saknades ej heller.
Med ett ord, ljusa, luftiga drägter i blått ocli
ljusgult, i hvitt, rödt och ljusgredelint oeh
mellan alla dessa lysande färger stucko de
svarta frackarna af som svarta penséer.
Ännu stod den kungliga logen tom, men
allas ögon riktades dit för hvarje ögonblick. Herr
Nordqvist kastar en sista blick dit upp, oeh så
höjer han taktpinnen, hvarefter ouvertyren till
Den Bergtagna börjar. Salongen blir mörk,
man försjunker i tankar, själen gungar på
tonernas brusande våg, och man glömmer
hvardagslifvet och bekymren der ute i verlden.
Och så går ridån upp för sagan, och man
drages omedvetet med af’ de nordiska, fantastiskt
melodiska tongångarne.
Och så föll ridån öfver första akten, oeh nu
var féeriet på scenen glömdt, oeh man
intresserade sig åter för fondlogen der uppe. Man
behöfde ej heller vänta länge, förr än dörrarna
till de inre rummen slogos upp och konungen
jemte alla de öfriga furstliga personerna inträdde.
Bland alla de höga gästerna, var det kanske
ingen, som väckte större intresse, än Lovisa,
Danmarks kronprinsessa, Carl den femtondes
kära dotter. Det är så sällan vi få se henne,
men desto gladare bli vi, när vi helsa henne
på nytt, och hennes åsyn väcker gamla
minnen till lif.
Jag betraktade henne, der hon satt vid kung
Oscars sida i det elektriska ljusets skimmer,
och så hände det, att just som den
Hallströmska musiken lekte sin dans öfver fiolernas
strängar, ett minne kom och väckte bilder till
lif från forna dagar.
Jag såg icke längre teatersalongen med sin
eleganta publik oeh sina glänsande toaletter,
och det fans icke heller någon vinterns snö
och köld der ute. Det var i stället en
vacker, solig högsommardag med en molnfri
himmel, som speglade sitt blå i Brunnsvikens
leende böljor.
Det var en hvardagseftermiddag och
Ulriksdals vackra, urgamla park stod tyst och
högtidlig, liksom ville den säga: »slå dig ned i
min skugga, här fins hvila från all verldens
oro.» En sakta vind ilade genom de mörka
bladen, fågelsången ljöd gladt i trädens toppar,
och blickade vi ut öfver vikens vatten, så
sågo vi der de hvita svanarne kråma sina
halsar och sträcka de röda näbbarne mot solen.
Vi gingo sakta öfver de finsandade
gångarne ned mot slottets baksida vid sjön, der
rabatterna doftade af rosor och nejlikor och
skugga rådde om eftermiddagarne. Hit in
kom ingen obehörig genom det grönmålade
gallret. Här var en fridlyst ort, der kungen
ville vara endast menniska och njuta
familje-lifvets lycka i kretsen af de sina. Och vi
behöfde ej söka honom länge.
Der i den lilla täcka, blomsteromslingrade
rundelen, inom hvilken funnos trädgårdssoffor,
stolar oeh bord, sågo vi kung Carl och
drottning Lovisa, men icke i kungavärdighetens
glans utan i all borgerlig enkelhet.
Drottningen satt i soffan, sysselsatt med ett husligt
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
