Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Fredagen den 15 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 7. Fredagen den 15 februari 1889. 2:dra årg.
B yra: Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris: 25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser). Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet. postarvodet inberälmadt. Ingen !ösnummerforsäljning. Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. Träffas å byrån kl. 10—11 och 4r-6. Allrn. Telef. 6147. Utgifningstid: hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag pä fredagen,
utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag. Prenumeration sker: I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stads postens hufvudkontor, i bokladorna samt å tidningskontoren.
Klaga ej, att du vid gruset
som en fånge binds ännu;
lätt som fågeln, snabb som ljuset,
mer än båda fri är du.
Är det gladt på jorden, hvila
bland dess fröjder glad också,
är det sorgligt, ila, ila
bort till högre verldar då!
__J. Z. Runeberg.
Kring sin egen axel.
Lifsbilder,
tecknade för Idun af Ave.
I.
Hur grunden lägges.
orfbräldrarne voro sedan många år allena
i det gamla hemmet; den gifta dottern
hade en stor barnskara, och så lemnades
minste gossen, den sexårige Albert, till
tidsfördrif åt morfar oeh mormor.
Det var ett lifligt barn, dock med tydliga
anlag till en viss brådmogen vigtighet, hvilken
i det nyss så tysta hemmet tog sig ut som
den mest underbara barnaklokhet. I
föräldrahemmet hade Albert oafsigtligt blifvit trängd
något i bakgrunden af tre äldre bröder och en
syster, hvilka, på grund af deras glänsande
skolbetyg oeh förvärfvade premier, både kräfde
och fingo lejonparten af föräldrarnes nästan
ödmjuka hyllning och deras vänners odelade
beundran oeh beröm.
De två flickorna, hvilka voro yngre än Albert,
togo hvar på sitt sätt uppmärksamheten starkt
i anspråk, den äldre af dem för sin skönhet,
den lilla minsta för sin förmåga att uppfatta
melodier och lalla dem efter, då gäster
önskade höra henne.
Albert hade visserligen gjort små försök att
göra sig mera bemärkt, men de öfriga
syskonen tålde ingen täflan på detta fält; de äldste
skickade den »vigtige kilen» till
barnkammaren, och när han der, i dåligt lynne, forsökte
spela herre öfver de små, slutades saken
alltid med deras ilskna skrik och moderns
förmaning, att Albert skulle försöka likna sina
syskon, hvilka alla menniskor berömde.
Morföräldrarne hade märkt, att Albert »var
styfbarnet->, som de uttryckte sig; derför valde
de honom med den tysta föresats att, till
föräldrarnes öfverraskning, utbilda honom till
nummer ett bland dotterbarnen. Anlag funnos
der ju, bara de finge komma fram. Här hos
herr oeh fru Frykén blef barnet medelpunkten
i hemmet; Albert skulle nu i sin person lemna
ett nytt bevis på fruns mer än halfFörgätna
förmåga att gifva barn en särdeles fin bildning.
Så snart mormor öfvertygat sig om, att den
lille kunde buga sig regelrätt, uppräkna sina
fyra dopnamn jemte tillnamnet, kunde nämna
år och dag då han föddes, fördes han alltid
fram till hvarje besökande för att upprepa allt
detta. När damer kommo på besök, var det
en gifven regel, att gossen fick stanna i
förmaket, och då de flesta qvinnor hafva den
oseden att offra åt en värdinnas äfgudar, så
börjades alla samtal vanligen med frågor och
redogörelser rörande gossen, och morföräldrarne
förtäljde lika obesväradt, som om Albert varit
stendöf, om hans märkvärdiga infall och
anmärkningar, visade hans skrifbok, läto honom
läsa högt, med ett ord förevisade underbarnet.
Ännu fick han ej komma i skola; han skulle
först hemma förkofra sig så, att han kunde
med ens förvåna läraren och fi öfvertag öfver
klasskamraterna. Men i hemlighet harmade
det gossen, att man tilltrodde »vanliga
smä-pysar» att stå öfver honom i talanger, och
han examinerade hvarje jemnårig, han kom i
beröring med.
Morfadern var musikalisk, och redan under
de första månaderna, Albert vistades hos
honom, lärde han sig att med en hand taga ut
melodier, och, liksom sin lilla syster, sjöng
han små visor, hvilka af husets vänner
förklarades vara dubbelt förtjusande derför, att
gossen aldrig då uttalade bokstafven s samt i
det hela inlade i föredraget en
småbarnsaktig-het, som eljes var honom främmande.
Behofvet af att väcka uppmärksamhet
stegrades redan första året i morföräldrarnes hus
till en vild åtrå hos den snart sjuårige gossen,
o.ch var det någon dag, då morföräldrarne,
trötta af hans efterhängsenhet, läto honom vara
obemärkt, stälde han sig sjuk och skrämde
mormodern genom sin stoiska vägran att njuta
någon föda. Stundom anstälde han med afsigt
en eller annan liten skada för att ådraga sig
uppmärksamhet; detta skedde ock vanligen,
när han greps af fruktan, att man skulle
glömma att ropa honom ut för att helsa på
någon främmande, eller när en gäst med
afsigt tycktes glömma att taga kännedom om
hans person.
Det låg dock alltid något visst späkt, och
städadt i de små olyckshändelser, som Albert
tillstälde, och hans ursäkter och böner om
förlåtelse voro en väl uppfostrad ynglings.
Sådant var också hans sätt mot alla dyrbart
klädda damer, och mormodern brukade ibland
gifva sina förnämare väninnor en liten vink
att låta en näsduk eller ett nystan falla på
golfvet, då de skulle få se den lille kavaljeren
skynda fram för att göra pagetjenst.
Herrskapet Frykéns umgängesvänner började
dock snart att tröttna på
»Albertsförevisnin-garne», som dessa upptåg i tysthet kallades,
oeh många af dem — särdeles männen —
fattade stark motvilja mot »den tillgjorde
ap-ungen». Albert märkte sjelf, att han började
glida utom sällskapslifvet, fast än han var
sjelfskrifven gäst, der morföräldrarne voro bjudna.
Då hände det ibland, både borta och hemma,
att barnet, gripet af en förtärande törst efter
utmärkelse, plötsligt blandade sig i de äldres
samtal för att fråga om något, som angick
honom sjelf, oeh när han då lyckats få någon
af morföräldrarne att tala om hans nyaste
»egendomligheter», stod han uppmärksamt
lyssnande för att. i fall något drag glömdes, säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
