Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Fredagen den 22 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
idun utkommet" 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett | r-y | | k i Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I L-/ V-i IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
Hvad vi fordra.
Tankar angående Nils Hertzbergs bok
»Qvinnans kallelse oeh uppfostran».*
å^land de många skrifter, som i våra dagar
l utkommit och behandla qvinnans
förhållande till samhället oeh qvinnans
förhållande till mannen, torde få vara skrifna
med mera intresse och kärlek till ämnet än
ofvannämda arbete af professor Hertzberg.
För hvaije rad möter oss en upprigtig önskan
att kunna verka för qvinnans bästa, och
hjertat, som dikterat orden, är en gentlemans.
Likväl — trots det skenbart rigtiga i hans
slutledningar och den öfvertygelsen värme,
som utmärker hans skrifsätt — uppstego i
mitt sinne invändningar, af hvilka jag nu
vill framlägga några få. Men: min opposition
är långt ifrån ett påstående, att jag liar rätt,
snarare yttring af en skeptisk naturs
motvillighet att gifva med sig, förr än hon är
fullt öfvertygad.
Sålunda finner jag särskildt
anmärkningsvärda herr H:s uttalanden om qvinnans
bestämmelse, qvinnans deltagande i det offentliga
lifvet och qvinnans uppfostran.
Den ofta anförda satsen, att »säkraste
måttstock för ett samhälles sedliga och sociala
tillstånd är den ställning qvinnan innehar»,
tager hr H. till grund för sitt studium af
qvinnofrågan. Men är denna grund pålitlig?
Ingen kan förneka, att aktningen för
qvinnan och hennes frigörelse går med säkra steg
framåt, och det erkännande, hon vet att
förskaffa sig för sin begåfning och duglighet,
blir allt rättvisare. Detta i de länder, der
visserligen odling och kultur stå högst, men
sedernas förfall allt mera griper omkring sig. A
andra sidan visar oss historien folkslag, t. ex.
judafolket, hvilka hyst djup vördnad for
moral och sedelag, men egt föga begrepp om
qvinnans rättigheter. Sådana erkändes sällan,
följaktligen var hennes ställning ej afundsvärd.
Stödjande sig på nyss nämda, i mitt tycke,
falska grund, vågar hr H. påstå, att historien
och lifvet lemna oss den rätta vägledningen
för bedömande af qvinnans uppgift. I
historien, menar samme författare, kan man klart
se, hvilka lifsgerningar hon är kallad att
utföra. —
Men historien är en sann berättelse om
folkens utveckling, ett ständigt upprullande
efter hvartannat af bilder, af hvilka den sista
alltid visar ett fullkomligare tillstånd än den
näst föregående. Vill man sålunda med
tanken omfatta bilden af det allra
fullkomligaste tillståndet, får man ej dröja vid det
förflutna, utan i framtidens historia söka nå
den aflägsna slutbild, der förbättrandet upphör
i ideal, harmonisk fulländning. Qvinnans
historia visar hittills ett famlande ocb sökande
efter något bättre än det bestående — ett
famlande så svagt oeh så i mörkret, att det
under långa tider nästan undgått
uppmärksamhet.
Der denna sträfvan gjort sig märkbar, har
den alltid uppväckt högljudda invändningar
från det manliga slägtet. Dock hvarför skall
qvinnokönet hindras i den utveckling, som är
en lag för allt i naturen? Friheten att
utbilda sig efter sin egen håg vill äfven herr
H. beröfva henne. Han säger nämligen —
* I n:r 50 af Idun för förra året återfinna våra
läsarinnor ett bort omnämnande af hr Hertzbergs
arbete, som just då utsändts i sin svenska drägt.
Vi ha ej velat neka »F. S.» att framställa sina
mot-skäl, synnerligast som artikelförf:s ställning till frågan
torde delas af många.
härom undervisad af historien — att qvinnan,
redan då hon utgick ur Skaparens hand,
erhöll sin nppgift, oeh att denna uppgift under
tidernas lopp tydligen manifesterat sig.
Det första kan ej bestridas, men väl det
senare. Qvinnan har ju hittills saknat
sjelf-bestämmelserätt och derigenom hindrats att
visa, huru långt hon med sina gåfvor kan
komma. Hon har varit, hvad männen tillåtit
henne att vara, det är allt.
Hvad har då blifvit af qvinnan under detta
männens förmynderskap ? En öfverflödsvara
på alla områden, som ej äro makans och
modrens. Herr H. öppnar visserligen äfven
en del andra områden för den qvinnliga
arbetskraften, dock med uttryckligt förbud för
qvinnan att blifva mannens konkurrent. I
oeh med det samma har herr H. stämplat
qvinnans fordran på sann, mensklig frihet
såsom förmätenhet och högmod.
Qvinnan anser denna fordran rättmätig och
definierar sålunda sin bestämmelse: qvinnan
skall, sedan hon fritt och otvunget utvecklat
sig i den riktning hennes individuella håg
och anlag utvisa, få, såsom hon sjelf önskar,
söka sin utkomst och arbete for
mensklighetens framåtskridande.
Såsom man af det redan sagda kunnat
ana, är herr H. ingen vän af qvinnans
deltagande i det offentliga lifvet. Han erkänner
visserligen, att hon eger den begåfning, som
härtill fordras, ja, han nekar ej, att samhället
kunde hafva stort gagn af upplysta och
insigtsfulla qvinnors direkta ingripande i dess
angelägenheter, dock anser han detta långt
ifrån önskvärdt och förmenar henne afgjordt
tillträde till politikens område.
Hvarför då dessa inskränkningar? För att
ej den ljufva frid, som nu hvilar öfver
qvinnans tillvaro, må störas! Det är idel ömhet
om qvinnans subtilt danade väsen, hvilket ju
skulle illa medfaras i det offentliga lifvets
vimmel. Jag tviflar på att tänkande qvinnor
äro tacksamma för denna välmening.
Lyckligtvis torde den tid snart komma, då
det skall anses for en orimlighet, att det ena
könet föreskrifver lagar för det andra och
liksom binder händerna på halfva
menskligheten. Ännu lefva vi i detta sakernas
tillstånd, och många finna det alldeles i sin
ordning. Slafvarna funno också sin ställning
helt naturlig, till dess frihetens dag kom.
Men hvarför togo de ej långt förr ett
energiskt steg till sin befrielse? Det kommer att
frågas så en gång äfven om qvinnan. Saken
är, att länge undertryckta varelser tyckas
finna sig väl. Det är tämjandets hemlighet.
Naturen blir hälften vana och hälften
resignation.
Ännu några ord om qvinnans rätt att
deltaga i politiska angelägenheter. Borde icke
hvarje qvinna inse vigten och betydelsen af
att ernå denna rättighet? Samhället behöfver
på många områden reformeras; ingen nekar
att qvinnan är nödvändig vid denna
reformation. Hittills har hon blott medgifvits ett
indirekt ingripande. Skall hon emellertid
kunna med fria händer tjena det allmänna
samt äfven sitt eget bästa, måste hon ega
tillträde och talan der, hvarest lagarna, äfven
hennes, dikteras.
Öfvergå vi nu till herr H:s åsigter om
qvinnans uppfostran, finna vi, att han grundar
dessa på en for henne egendomlig själsdaning.
Denna skulle fordra, att, såsom hittills varit
vanligt, först och främst qvinnans känslolif
utbildas. Förståndets utveckling kommer i
andra rummet. »Det är icke så mycket
hennes förstånd som hennes hjerta, som be-
höfver näring». Herr H. vill i anologi
härmed tilldela henne många undervisningsämnen,
men från dessa borttaga den vetenskapliga
kärnan. Endast den allra ytligaste bildning
skulle vara för qvinnan lämplig, helst under
form af bildande konst, skönliteratur oeh
hvad som i öfrigt kan inverka på hennes
sinnen. För en abstrakt själsverksamhet anses
hon ej ha hvarken behof eller anlag.
Men är nu denna omtalade, egendomliga
själsdaning verkligen för qvinnan ursprunglig?
Har den icke snarare framkallats af ett
ensidigt oeh ofullständigt uppfostringssystem ?
För den, som tänker sig in i saken, tyckes
det senare vara det antagligaste. Är så
förhållandet, blifva de hittills gällande
principerna för qvinnans utdaning förkastliga.
Tvärt om tyckes hon ha full rätt att erhålla
lika grundlig utveckling af
förståndsfunktionerna som mannen. Säkert skulle hon hafva
ofantligt mera glädje och nytta häraf, än af
att, såsom herr H. förordar, få sitt
känslo-och fantasiiif uppjagadt. Ät detta håll har
hon redan hunnit mer än tillräckligt långt.
Derom vittnar mycket — bland annat den
ofta omtalade och ständigt förargelseväckande
nervositeten.
Totalintrycket af herr H:s bok blir det, §.tt
qvinnan bör lefva i en finare, högre sfer än
mannen, hvilkens pligt det är att så mycket
som möjligt skona henne från detta jordelifs
obehag. Många qvinnor kunna emellertid
intyga, att detta behagliga sätt att lefva ej
blef deras lott; någon manlig beskyddare ha
de ej. För att icke tryckas allt för hårdt
af ogynsamma omständigheter, fordra de att
sättas i tillfälle att beskydda sig sjelfva.
Men derhän kommer det aldrig, om herr H:s
mening allt framgent skulle göra sig gällande.
Att den nu gillas af många, syntes af de
smickrande omdömen, som en stor del af
tidningspressen bestod herr H:s bok.
Tidningarnas berömande yttranden kommo
mig att läsa denna bok — min känsla af
det obefogade i detta allmänna gillande
nödgade mig att skrifva dessa rader. F. S.
Moderssorg och modersfröjd.
K^ja Fritt efter August Becker.
Mmjk\et ges ej skönare en sång,
Æm än den i sina toners gång
^jgag besjunger, hur oändligt när
till modershjertat barnet är.
Bet ges ej skönare en sång,
än den som diktade en gång,
hur evig kärleks stråle göt
sig klar och varm i moderssköt.
Bet ges ej hjerta mera armt,
än det som gråter tungt och varmt
för älskadt barn, när lyclcan svek,
när hoppet från dess sida vek.
Bet ges ej hjerta mera rikt,
än det åt modersglädje vigdt;
hur sällt, på armen gunga få
sitt lcärlelesbarn med ögon blå!
O moderssorg och modersfröjd —
oändligt vid är himlens höjd,
dock än omätligare är
den glädje, som ditt hjerta när!
Och mera djup än hafvets våg,
dit aldrig menskligt öga såg,
den smärta utan ro och tröst,
som rymmes i ditt modersbröst!
Annie Berg.
m*
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
