Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Fredagen den 22 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden f8r qvinlig i pv I I Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress törd* alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon frän redaktionens sida påräknas
föreläggas, än den hvilken här redan är
.förelagd.
Hvad först sjelfva arbetslokalerna angår, är
väl kändt, att det nämda Stoekholmsbolaget,
allt sedan det för snart tvänne år sedan
invigde sin nya ståtliga lokal vid Norra
Smedjegatan, härvidlag presterar det ypperst
möjliga. Den stora apparatsalen är ytterligt
rymlig, ljus, luftig oeh i all måtto beqväm.
Hvilken stor roll dessa faktorer: ljus, utrymme oeh
friäk luft spela för utöfvarne — eller rättare
utöfvarinnorna — af ett enerverande . oeh
ansträngande arbete behöfver ej särskildt påpekas.
Den nämda apparatsalen är mer än 110 fot
lång, 29 fot bred oeh 21 fot hög. På sidan
om denna sal är till telefonisternas
beqvämlighet sörjdt för ändamålsenliga frukost-, toalett-,
bad- oeh kapprum. De rent yttre
betingelserna för de unga telefonisternas materiela
välbefinnande äro således på ett mönstergildt sätt
tillgodosedda.
Härutinnan kan ock knappast för mycket
göras. Ty det är fåfängt att söka förneka, det
telefonistens yrke är af en synnerligen
ansträngande art. Den evinnerligt spända
uppmärksamhet, de måste iakttaga, det enerverande
surret från de tusentals ringapparaterna och
kopplingsbordens klapprande klaffar, den särskildt
ansträngande natt-tjenstgöringen — allt förenar
sig att undergräfva ett icke allt för starkt
nervsystem. Oeh våra damer äro icke särdeles
välkända att i detta hänseende vara öfverflödigt
starkt utrustade.
Att sjukdomsförhållandena vid det Allmänna
telefonbolaget dock ställa sig så gynsamt, som
nedan af siffror närmare framgår, vittnar godt
om, hvilka lyckliga resultat kunna ernås genom
ändamålsenliga arbetslokaler oeh ett rationelt
ordnande af arbetstiden.
Yid Stockholms allmänna telefonaktiebolag
äro för närvarande anstälda 100 qvinliga
telefonister, hvilka, fördelade i två vakter, förrätta
allt arbete vid expedition af samtalen. Den
vanliga tjenstgöringstiden är ena dagen kl. 8—
12 f. m. och 3—6 e. m. och andra dagen kl.
12—3 samt &—10 e. m. Hvarannan söndag
är fridag, och under de öfriga sker tjenstgöring
antingen kl. 8—3 eller kl. 3—10.
Nattjenst-göringen, kl. 10 e. m.—8 f. m., bestrides
äfven af qvinliga telefonister, som ock,
alternerande med sina andra kamrater, utföra
dag-tjenstgöring. Då nattjenst påkommer, hvart
femte dygn, äro de tjenstgörande lediga från
annan tjenstgöring efter kl. 6 qvällen förut
samt hela påföljande dag och inträda i arbete
först den derpå följande dagen kl. 12
middagen.
Aflöningsvilkoren torde må hända icke
förefalla allt för lysande; men så länge, ty värr, den
qvinliga arbetskraften ännu ej hunnit sträfva
sig upp till synerligen hög valör på
arbetsmarknaden — beroende dels på att den är så
jemförelsevis opröfvad oeh dermed till
pretentionerna försagd på nya områden, dels derpå
att konkurrensen på de hittills allt för få
banorna måste bli onaturligt svår — så länge
kunna de visserligen ej förefalla oskäligt låga.
Aflöningen utgår med 25 öre pr
tjenstgörings-timme, motsvarande något mera än 50 kronor
pr månad med 7 timmars dagligt arbete.
Genom något förlängd tjenstgöring under den tid
sommarpermissionerna plgå ökas äfven
årsaflö-ningen till något högre belopp än efter
nyssnämnda månadsinkomst. Vid sjukdomsfall
betalar bolaget under den tid. då 125
tjenstgörings-timmar skolat ega rum, 20 öre pr sådan timme
och under ytterligare samma tid 10 öre pr
timme. På sommaren erhåller hvarje telefonist
en half månads permission med full aflöning.
Dessutom förekommer äfven permission af
hvarjehanda anledningar, och har sådan för hvarje
telefonist i medeltal under 1888 utgjort 3.96
dagar; i allmänhet afstår dervid den
permitte-rade telefonisten sin timpenning till den för
henne tjenstgörande extra. telefonisten.
För att antagas till telefonist skall den
sökande, som, efter inlemnad, till bolagets
styrelse stäld ansökan, åtföljd af prest- och
läkarebetyg, eihållit kallelse dertill, undergå en
lärokurs af något mera än 200 timmar. Efter
den sammas slut oeh om eleven derunder visat
god fallenhet för samt förvärfvat tillräcklig
skicklighet i det ingalunde lätta arbetet,
erhåller hon anställning som extra telefonist för att
sedan i tur och ordning befordras till ordinarie.
Ansökningar om platser ingå till den mängd
att vanligtvis t. o. m. flere hundra måste ligga
och vänta på blifvande ledighet.
Omsättningen af tjenstgörande är ej
synnerligen stor, och många finnas, som varit anstälda
hos bolaget sedan dess början; ehuru arbetet
är mycket ansträngande, synas dock
telefonisterna väl kunna uthärda det samma. Under
1888 har i medeltal hvarje telefonist varit i
anledning af sjukdomsfall frånvarande endast
3,59 dagar eller knapt 1 dag af 100
arbetsdagar. Till detta gynsamma resultat torde,
som vi ofvan framhållit, i väsentlig mån den
nya, rymliga oeh luftiga stationslokalen samt
det nuvarande, mindre ansträngande
expeditionssystemet bidraga. År 1886, dä ännu den äldre
lokalen och det gamla expeditionssättet
begagnades, uppgick antalet sjukdagar pr telefonist
till 6,95 eller nära dubbelt så många som
under sistlidet år.
För att befrämja, det de hos bolaget
tjenstgörande måtte bilda sig en liten sparpenning,
har bolaget i början af detta år utfäst sig att
för en hvar af dem, som af sin månadslön i
sparbank insätta minst två kronor, äfven
insätta detta belopp mot i hufvudsak det vilkor,
att insättningarna ej få uttagas, förr än den
tjenstgörande lemnar sin befattning vid bolaget.
Förutom det här ofvan skildrade bolaget
gifves det i hufvudstaden ännnu ett, nemligen
Stockholms Bell-telefonbolag, hvilket till
omfattningen visserligen är mindre och derför ock
sysselsätter betydligt färre telefonister; men i
hufvudsak torde dock förhållandena inom det
samma — hvad angår arbetstid, aflöning och
helsotillstånd — ställa sig liknande.
Telefonväsendet så inom Stockholm som
öfver hela vårt land är stadt i daglig utveckling
och tillväxt, kräfver oupphörligt ny och
förökad arbetskraft. En institution, ännu
knappast decenniet gammal, kan naturligen endast
anses ligga i sin linda; till hvad den i en
framtid kan utveckla sig, äi vanskligt söka
profetera. Redan nu har den dock ej endast
lofvat utan äfven hållit mycket — mycket ej minst
hvad angår beredandet af nya, välbehöfliga
arbetstillfällen för qvinnan.
Maja på berget*.
Skildring ur verkligheten af H. G.
Det glänste och gnistrade der ute. Vi hade
en lång tid haft det obehagligaste väder med
dimmor och slask, mera passande november
än januari. Under gårdagen klarnade det
ändtligen upp och började frysa, och på mor-
* Det enkla lilla porträtt, som i dessa rader
tecknas, torde vara väl bekant för de af Iduns läsarinnor,
som till äfventyrs besökt Mössebergs
kallvattenkur-anstalt. »Maja på berget» har ej väntat in en ny
säsong.
gonen kom ett lätt snöfall. Träden voro
betäckta, ej med rimfrost, utan af en tjock
isbark, som beklädde ända till den minsta qvist,
och som, vid grenarnes svajning för den lätta
vinden, brast och nedföll som ett glittrande
regn af diamanter. Den hvita, mjuka mattan
inbjöd så lockande till en promenad, och då
jag dessutom redan förut tänkt besöka gamla
Maja, som bodde der högst upp på berget
och som nu häftigt insjuknat, tog jag ett
raskt beslut, fattade min lilla Inga vid handen
och begaf mig åstad.
Till en början gick allt bra, och vi njöto
i fulla drag af solskenet och den friska kalla
luften. Men då vi kommo upp i skogen på
bergets sluttning, började vår entusiasm att
lägga sig en smula, då vi funno, att hvarje
sak har två sidor, och att det, som synes skönt
på afstånd, ej alltid är så behagligt på nära
håll. »Diamantregnet» kändes mindre
angenämt, då dess hvassa ispiggar träffade det
obetäckta ansigtet, oeh den mjuka snömattan
dolde en förädisk glanskis, som gjorde
vandringen uppför det branta berget högst besvärlig,
nästan farlig. Men slutligen stodo vi
deruppe på platån oeh kunde fritt blicka
omkring oss.
Strax nedanför utbredde sig den stora
badorten och tog sig rätt egendomlig ut i
vinter-drägt. Då jag sist stod häruppe, voro de
täcka villorna i det närmaste begrafna i de
lummiga löfmassorna, nu deremot lågo de så
tydliga, och jag tyckte mig först i detta
ögonblick få rätt begrepp om, huru verkligen
storartad hela anläggningen är.
Ett stycke djupare ned låg
jernvägsstatio-nen, der just nu ett tåg brusade in, och ännu
längre bort den lilla staden med sitt
skimrande kyrktorn. Allt häruppe var så
stämningsfullt, så tyst och stilla, att det utgjorde
en god beredelse för det besök, jag stod i
begrepp att göra.
Med ett visst vemod tänkte jag på denna
fattiga, gamla qvinna, som nu låg döende
derinne. Det är likväl ingen vidare tragisk,
eller ens märklig lefnadssaga, som gjort, att
gamla Maja fått ett rum i dessa spalter. Hon
var en simpel bondqvinna, hvars yttre lif i
det stora hela ej skilde sig från hennes
medsystrars. Hon hade kämpat samma strider
mot fattigdom och brist och genomgått likartade
pröfningar, dock utan klagan, utan knot.
Hvad som i öfrigt skilde henne från mängden
var hennes orubbligt goda oeh jemna lynne,
hennes glada, förnöjsamma sinnelag, fotadt på
en varm gudsfruktan, som gaf henne kraft
att med lätt mod bära hvarje motgång. En
bland de svårare var måhända den, då för
några år sedan hennes egen lilla, gråa stuga
nedrefs för att lemna plats för det nya, vackra
sanatoriet, der Maja sedan fick sin bostad i
ett litet nätt och trefligt rum med tillhörande
kök, men der hon likväl ej någonsin fann
sig så hemmastadd som i sin gamla, kära
koja, der hon tillbragt största delen af sitt lif.
Som vårdarinna af detta sanatorium kom
hon hvaije sommar i beröring med åtminstone
några hundra af det tusental, som vanligen
besöka denna badort, oeh af alla, som lärde
känna den hjelpsamma, och godhjertade
gumman, blef hon afhållen och värderad. Med
stor förnöjelse plägade hon ibland framvisa
många synbara bevis på välvilliga badgästers
bevågenhet, som dessa i form af skrifvelser,
porträtter o. d. brukade sända henne, alltid
adresserade blott till Maja på berget, det enda
namn, hvarunder hon var känd
Då jag förmodar, att det bland Iduns
läsarinnor finnes ett stort antal, som deruppe
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
