Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 22 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och komtar för eti I f"\ il M tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
till årsbidrag af 1 à 2 kr. Äfven det
minsta bidrag mottages med stor tacksamhet,
ty utom det välbehöfliga penningebidraget
är det fröken L:s afsigt att samla så många
goda viljor som möjligt kring ett företag,
hvilket indirekt kommer alla till godo.
Planen för åkerbrukskolonien tillåter
tidningens utrymme mig ej att i dess helhet
framlägga; dem, som önska taga fullständig
kännedom derom, hänvisar jag till en
nyligen utkommen, högst intressant liten bok,
som bär titeln: Berättelse om Föreningen till
det godas befrämjande, och som säljes till
förmån för åkerbrukskolonien för små
värnlösa barn; hvadan man, på samma gång
man gör sig förtrolig med ett af de på en
gång ädlaste, grundligaste och mest
praktiska förslag till att förekomma nöd och
fattigdom, tillika har glädjen af att ha gifvit
ett bidrag af 50 öre till det menniskoälskande
företaget.
Något skall dock här sägas om
enskilt-heterna af detta företag, så att Iduns
läsarinnor måtte få ännu större lust att göra
sig närmare bekanta med det samma och
att hvar i sin mån arbeta till planens
fullförande,
I sitt upprop till allmänheten yttrar
fröken Löfving: »Till en riktigt god
uppfostran erfordras verkliga hem, der barnen
utgöra medlemmar af en familj med dess
fröjder och sorger, och der husmodern är
väl förberedd för sitt ansvarsfulla kall, —
hem, hvilka, oafsedt den goda anda, som
herskar inom dem sjelfva, tillhöra ett af
samma anda genomträngdt samhälle, der
barnet följaktligen ej vid sina första steg
utom hemmet träffas af dessa orena ord
och dåliga efterdömen, hvilka ju på alla
håll möta de späda inom det gamla
samhället: det erfordras, med ett ord sagdt,
att barnen, jemte det att de erhålla god
undervisning, omgifvas af en så väl i
andligt som fysiskt hänseende renad atmosfer.
Den bästa utgångspunkt för utvecklande
af ett dylikt samhälle torde vara en
åkerbrukskoloni, bestående af ett — till en
början — inskränkt antal gudfruktige,
rättsinnige, måttlige, flitige och ihärdige män och
qvinnor, der äktenskapet — detta
grund-vilkor för ett sedligt samhälle och all sann
mensklig utveckling — skulle underlättas
genom enklare och naturligare
lefnadsförhållanden och genom den säkra utsigten
för arbetaren att inom få år kunna förvärfva
sig en egen torfva.
Huru många goda krafter skulle ej
härigenom bevaras åt vårt folkfattiga land, oeh
huru skulle ej dess näringskällor härigenom
utvidgas.
Det är till utförandet af detta företag, som
medel insamlas genom förenämda förening,
i hvars styrelse finnas framstående män,
förtroliga med alla de förhållanden, som
äro oskiljaktiga från ett dylikt företag*.
Detta skulle ej börja i allt för stor skala;
men det kräfves dock ett ansenligt
grundkapital för att köpa en egendom, som har
så mycken odlad jord, att den lilla
stamtruppen får sin föda deraf under den tid,
som kräfves för husbyggnad och första årets
nyodling. Dessutom måste den jordrymd,
som inköpes, innehålla större sträckor
odlingsbar mark, så att allt flere oeh flere
små hem der må kunna grundas och allt
* Bidrag kunna antingen adresseras till
Föreningens sekreterare, notarien P. Lidell, Stockholm,
41 Karlavägen, eller sändas direkt till
skattmästaren, brukspatron Hugo Tamm, Fånöö, Stockholm.
flere små värnlösa finna ömma
fosterföräldrar. Endast ett à två främmande barn
skulle upptagas i hvarje sådant hem, oeh
dessa barn komme att få samma trygga
utsigt till bergning, som de första
medlemmarne af kolonien.
Enär företaget är beräknadt på att efter
ett tiotal år kunna bära sig sjelf, så blefve
vidare gåfvor till kolonien öfverflödiga;
sålunda skulle dess medlemmar sparas det
pinsamma och vanligen förslöande
medvetandet af att lefva af fattigunderstöd oeh
nådegåfvor.
Föreningens stiftarinna har sjelf
personligen anskaffat nära en femtedel af den
erforderliga summan. Tänk bara hvilket
arbete!
Har någon af Iduns läsarinnor försökt
att samla bidrag, att intressera en del
menniskor för något s. k. välgörande ändamål?
Naturligtvis ha flere af eder pröfvat den
menskliga offervilligheten med mer eller
mindre framgång på detta sätt i en trängre
krets och funnit det vara ett mindre
behagligt göra. Men tänken eder då, att som
fröken Löfving göra långa resor för att
intressera framstående och inflytelserika
personer för ett fullständigt nytt sätt att främja
det godas sak här i verlden; att i flere
städer, på herregods, i prestgårdar, kort
sagdt, öfver allt och i alla samhällsklasser
för mer eller mindre intresserade personer
frambära ett sådant förslag som detta samt
be om understöd för det samma, hur tron
I det skulle kännas? Jag är rädd, att de
flesta af oss skulle ha känt det som en
tung botgöringsfärd.
För fröken Löfving måste detta ha känts
så mycket svårare, som hon i grunden är
en utomordentligt försynt och finkänslig
qvinna, som endast af sin önskan att gagna
sina medmenniskor drifvits att framträda i
det offentliga lifvet. Och ännu alltjemt
arbetar fröken L. med glad förtröstan och
aldrig svigtande hopp för sitt fosterländska
verk, arbetar med en ihärdighet oeh
sjelf-uppoffring, som blott en i anda och sanning
kristen qvinna förmår.
Skola vi låta denna vår ädelsinnade
svenska medsyster fortfarande arbeta för ett
sådant mål utan en allmännare tillslutning
af Sveriges qvinnor? Manar ej hennes glada,
frimodiga tro på det godas makt oss att
understödja hennes arbete med samma glada
förtröstan till de goda makternas seger
öfver de onda? Känna vi oss ej manade
att hedra denna kärnfriska qvinna på det
enda sätt, som hon önskar att bli hedrad,
nämligen genom att hvar med sin lilla skärf
oeh varma sympati slula oss till den trupp
af hennes medarbetare för det stora verket,
som nämner sig Föreningen till det godas
befrämjande.
För min del är jag öfvertygad om, att
Sveriges qvinnor aldrig skulle kunna göra
en bättre gerning än att hvar i sin stad
och i mån af sin förmåga understödja detta
företag.
Jag slutar derför med en varm
uppmaning till Iduns läsarinnor att utan uppskof
skaffa sig den ofvannämda lilla skriften —
och säkert skola alla efter genomläsningen
deraf skynda att sluta sig till »Föreningen
för det godas befrämjande».
Ave.
mb
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Ett steg framåt.
^SsB|åsom ett steg framåt, om också blott
Jsksä ett tuppfjät, kan man med skäl
beteckna det riksdagsbeslut, som i dessa
dagar tillerkänt qvinnan behörighet att
inväljas i fattigvårdsstyrelse och skolråd.
Noga sedt är det icke ens någon direkt
ny förmån, som härmed gifvits qvinnorna;
man har endast skarpt preciserat
ordalydelsen i en förordning, som i sin
hittillsvarande form lemnat rum för olika
tolkningar. — Och denna precisering har
blifvit till qvinnans favör.
Det heter nämligen i nu gällande
förordning om fattigvårdsstyrelses tillsättande,
att fattigvårdssamhället utser »ledamöter»
och »suppleanter» till så och så stort
antal o. s. v.
Oeh i förordningen om skolråds väljande
heter det:
Till ledamöter i skolrådet eger
församlingen lilcaledes att å kyrkostämma utse
lämpligt antal för nit om skolväsendet
kände män.
I förra fallet angifves sålunda alls intet
kön, i senare fallet står uttryckligen »män».
Nu kan emellertid en blick i Sveriges
Rikes lag öfvertyga oss om, att med
undantag af Giftermåls- och Ärfdabalken samt
sådana lagbud, som direkt afse att särskilja
mäns och qvinnors olika ställning i
afseende på vissa skyldigheter och rättigheter,
så är hela lagen skrifven i maskulinum, och
otaliga ställen förekomma, der man eller
män oomtvistadt uttydes: man eller qvinna.*
Det talas exempelvis om »svensk man»,
som dödar annan »svensk man», om »män»,
som tvista om gods, om »bolagsmän» o.
s. v. Och dessa lagbud gälla lika för man
och qvinna.
Något absolut hinder förefinnes alltså icke
att redan i lagens nuvarande ordalydelse
utsträcka begreppet »ledamöter» oeh »för
nit kände män» också till qvinnor, och en
sådan tolkning har faktiskt också
förekommit i ett par kommuner. Men herrar
ledamöter i länsstyrelse och domkapitel, som
obetingadt taga oss med, då det gäller
straffskyldighet eller andra skyldigheter, visa en
ridderlig tvekan, då det gäller att lägga på
våra svaga skuldror ett förtroendevärf, som
möjligen skulle medföra den olägenheten,
att det styrkte könets sjelf förtroende och
eggade dess begär att förstå och få ett
finger med i männens görande och låtande
till samhällets bästa.
När derför redaktör Borg från
Helsingborg vid 1887 års senare riksdag väckte
motion i ämnet, hvilken motion hade till
följd en skrifvelse från riksdagen till kongl.
maj:t med begäran om lagförslag angående
rätt för qvinna att inväljas i
fattigvårdsstyrelse och skolråd, och regeringen begärde
länsstyrelsernas och domkapitlens utlåtande
häröfver, afstyrktes förslaget hell och hållet
af öfverståthållareembetet och 6
länsstyrelser samt af 6 domkapitel.
Vid behandlingen i lagutskottet afstyrktes
det likaledes, och för sin seger i riksdagen
har det att tacka den blygsamma
öfvervigten af tvänne röster i första kammaren
och nitton i andra.
* Vid förekommen tvekan har kongl. maj:t
förklarat med afseende på qvinnas behörighet att
bevittna testamente, att ordalydelsen i kongl,
förordn. d. 27 april 1810, der det heter, att
»testamente bevittnas af Ivå gode niän», icke hindrar
qvinnas giltighet som vittne.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
