Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 22 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | r—\ I I Kl Idun, erhållet c<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | L» U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
Jag har betonat det motstånd förslaget
rönt för att framhålla segerns betydelse så
mycket skarpare. Man skulle kunna tro,
att en utsträckning af qvinnans rättigheter,
hvilken såsom den föreliggande i praktiken
faktiskt skulle blifva ytterst ringa ingripande,
skulle möta ett deremot svarande motstånd,
men så blef ingalunda fallet. Vederbörande
påminde sig helt säkert ordspråket om
lill-fingret och hela handen, och att den, som
börjar säga A, så småningom får gå hela
alfabetet igenom. — —––-
Det torde för Iduns läsarinnor vara klart,
att de qvinnor, på hvilka den nva lagen
har afseende, endast äro myndiga qvinnor,
som sjelfva ega att råda öfver sig och sin
egendom och hafva kommunal rösträtt.
För att ha kommunal rösträtt åter
fordras:
1) att vara svensk undersåte; 2) att vara
välfrejdad; 3) att vara medlem af kommun;
4) att vara skattskyldig till kommunen, samt
5) att icke häfta för oguldna
kommunal-utskvlder.
Dessutom fordras för medlem af såväl
fattigvårdsstyrelse som skolråd att ha
uppnått 25 år.
Alltså: de qvinnor, som kunna begagna
sig af den nya lagen, bli sålunda endast
ogifta eller enkor öfver 25 år, hvilka skatta
till kommunen för viss inkomst eller
förmögenhet, lös eller fast.
När dertill kommer, att i de flesta
landskommuner fattigvårdsstyrelsen handhafves
af kommunalnämden, till hvilken qvinnor
lika litet nu som förut ega tillträde, och
den nya lagen endast gäller de
undantagsfall, då särskild fattigvårdsstyrelse tillsättes,
så inse mina läsarinnor, att jag med fullt
skäl kan beteckna det nu vunna framsteget
som ett »tuppfjät».
Dock må vi icke häraf förledas att
ringakta det vunna, utan tvärtom söka visa,
att hela vår sträfvan går ut på, att af hvarje
liten tumsbredd mark, som tillerkännes oss,
framtvinga en välsignelsebringande skörd
för samhället och för vår egen utveckling.
Elna Tenow.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
När tvänne hjertan skiljas.
(Efter E. Geibel.)
’SfflffiTär hjerta skiljs från hjerta,
Som älskat ha hvar ann’,
Det är den största smärta,
Som lifvet bjuda kan.
Så sorgligt ger elco uti din själ:
För evigt, för evigt farväl, farväl!
När hjerta skiljs från hjerta,
Som älskat ha hvar ann’.
När först jag hade funnit,
Att kärlek kan ta slut,
Var som allt ljus försvunnit,
Som solen slocknat ut.
Så sorgligt gaf elco uti min själ:
För evigt, för evigt farväl, farväl!
När kärlek tagit slut.
Dock smärtor våren tyste:
Det var ej genom svek.
Den munnen, som mig kysste,
Har blifvit ]cail och blek.
Ett sista ord jag minnes väl:
»För evigt, för evigt farväl, farväl!
Det var ej genom svek.»
Jacques.
Wt
En timma om dagen året om.
t Timmarna förgå och läggas
oss till last».
Solvisare-motto.
;tidast en timma om dagen».
Det låter icke mycket; det förefaller
knapt vardt att nämna, mycket mindre att
skrifva en artikel om. Men låt oss undersöka
och kalkylera en smula; en timma om dagen
kan betyda mer än vi tro. På ett år
representerar det trehundra och sextiofem timmar,
som sammanlagdt utgöra nära tjugutre dagar,
om man beräknar sexton timmar på dagen.
Nu är tiden en egendom, som man lemnar
ifrån sig i utbyte mot någonting annat. Lifvet
är verkligen en kedja af köp, och tiden utgör en
stor del af det kapital, hvarmed vi bandia.
Vi gifva den jemte arbete och få i utbyte
uppfostran, penningar, skicklighet och nästan
allting annat af värde.
Att vara aktsam om tiden är således en
vis hushållning. En gammal berömd man, som
förvånat alla med sina storverk, blef en gång
tillfrågad, hur han burit sig åt för att hinna
uträtta så mycket. »Året», svarade han,
»har trehundra sextiofem dagar eller åtta tusan
sjuhundra sextio timmar. På så många
timmar kunna stora ting utföras. Den
långsamma sköldpaddan tülryggalägger en lång resa
genom att ej förlora någon tid.»
Tänk bara hvad en timmas läsning skulle
göra på ett år. På tio minuter kan man med
lätthet läsa fem sidor i en bok af vanligt
format, och kan man således på trehundra
sextiofem timmar hinna igenom icke miudre än tio
tusen nio hundra femtio sidor.
Hvad beträffar de böcker, hvari årets
läsning skulle sökas, må hvar och en följa sitt
eget val, ihågkommande, att man lär känna
menniskor genom dem de umgås med; och för
att lefva ett ädelt lif, borde man så mycket
som möjligt hafva umgängelse med det, som är
ädelt och upphöjdt.
I stället för att läsa antag, att man toge sig
för att skrifva; en timma om dagen skulle då
frambringa lika märkvärdiga resultat. Till och
med den lilla regeln »ingen dag utan en rad»
har tillförene alstrat volymer, vi kunde nästan
säga bibliotek.
Hvilka resultat kunde i sanning ej uppnås
genom en timmas flit i något ämne! Den
dygdiga qvinna, hvarom Salomo skrifver, som
»arbetar villigt med sina händep>, vet detta
väl.
»En timma hvarje dag», säger en modern
författare, »tagen från värdelösa
sysselsättningar, skulle, om väl använd, kunna göra en
person af medelmåttig begåfning i stånd att gå
långt i beherskandet af en talang. "Den kunde
göra en okunnig menniska ganska bildad pä
mindre än tio år.»
Naturligtvis måste arbetet under denna timma
ej bedrifvas likgiltigt, »varer icke tröge i det
I hafven för händer».
Det är också en fördel hos timmar, tagna
med mellantider på dagen, framför flere timmar
å rad. Man kommer till arbetet med friskare
krafter och bättre i stånd att göra det rättvisa.
När arbetstimmarna komma i följd, göres det
bästa arbetet under första timman, derefter
slappas äfven den mest energiska.
I musik skulle en timmas öfning föra oss
långt på ett år. Men kom ihåg att öfningen
måste ske med sträng uppmärksamhet. En
timma med sträng uppmärksamhet är mer värd
äa tre timmar med slarf, och om någon, som
vill göra framsteg, blott kan bestå en timma
om dagen, får hon vara mycket noggrann emot
sig sjelf.
En timma om dagen är äfven förståndigt
använd, om man begagnar den till rörelse i
fria luften. På en timma kan man utan för
stor brådska gå en half mil. Enligt den
beräkningen skulle årets promenader sammanlagdt
utgöra etthundra åttiotre mil, så långt ungefär
som från Stockholm till Rom. Ingen har väl
heller något emot att på ett förståndigt sätt
roa sig en timma om dagen och sålunda samla
ett förråd af angenäma hågkomster. Vi måste
hafva förströelse för att hålla oss vid friskt
mod och hindra lifvet från att blifva så
enformigt, som om vi voro dömda till en ändlös
trampqvarn. Vederqvickelse är nödvändig och
att söka nöje är stundom en pligt.
Detta är ett råd, som få skola taga illa upp,
och då vi gifva det, känna vi oss säkra på
att, för en gång åtminstone, slippa göra den
erfarenhet, som den ryktbare filosofen Locke,
hvilken brukade säga, att han en tid hade för
vana att erbjuda sina vänner sådana råd, som
han ansåg skulle kunna vara dem nyttiga, men
hade slutligen afstått derifrån, ty han fann, att,
i stället för att framräcka sina händer för att
mottaga råd, voro menniskor benägna att sträcka
ut klorna.
Om vi blott hade en timma om dagen att
undvara, hvilket skulle väl vara det bästa
möjliga sätt att använda den? Det bästa skulle
kanske vara att sätta oss ned och tänka.
Antag, att vi hvarje dag gjorde halt för en timma
och tänkte: »Hvad gör jag? Hvad är
ändamålet- med detta mitt jägtande lif, och huru
kan jag så handla, att när jag lemnar denna
verlden, den har blifvit bättre genom att jag
lefvat?»
Att så tänka och planera skulle göra oss
till alltigenom bättre karaktärer, skulle förbereda
oss på hvarje kommande pligt och sätta oss i
stånd att möta framtiden, beredda på hvad
som hända må. En timma om dagen sålunda
tillbragt skulle blifva en klar strimma
genomlöpande året; förlängd genom ett helt lif skulle
den få sin afslutning, i hvad som stundom
blifvit kalladt »uppgörelsens timma», då vi öfvergå
till andens verld.
Vi se sålunda i allmänhet, att, om vi
förståndigt sälja en timma om dagen, så ha vi
utsigt att vinna på handeln tiotusen niohundra
femtio sidors läsniDg, oberäkneliga framsteg i
alla slags studier, utbildning i handarbeten af alla
slag, etthundra åttiotre mils promenad,
glädtighet, vunnen genom förståndiga nöjen, eller
visdom, förvärfvad genom tänkande. Det är ju
en uppmuntrande uträkning!
Ni säger måhända, att det är lätt att tala
om att anslå en timma om dagen till
någonting och lätt att göra en början, men mycket
svårt att hålla i. Sant nog; men det är
otroligt, hvilka under, som kunna framtvingas,
genom bruk af den menskliga viljan.
Den trägna fliten under en timma om dagen
är en regel, som lämpar sig för alla. Må
derför ingen säga, att hon är »icke så skicklig
som somliga», och försöka komma undan den
vägen. Det är just en regel för dem, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
