Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. Fredagen den 22 mars 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Om qvinnan,
hennes rättigheter och ställning inom
familjen och samhället.
Tvänne föredrag, hållna af pastorn i franska
reformerta kyrkan i Stockholm
Rodolf Österman.
(Med föreläsarens benägna tillåtelse för Idun gjordt
utdrag ur hans anteckningar.)
Talaren gjorde icke anspråk på att komma
med något nytt, han ville endast göra sig till
talsman för en vidt utbredd opinion och gifva
uttryck åt, hvad många tänka för sig sjelfva
eller säga sins emellan. — Såsom en utanför
stående, men intresserad iakttagare ville han
skissera konturerna af sitt ämne icke med
någon direkt hänsyn till specielt svenska
förhållanden, utan sådana de i allmänhet te sig
inom samtliga Europas och Amerikas
civiliserade nationer.
Hans första fråga blef då: hvad är
qvinno-emancipation? och: hvem bör benämnas »en
emanciperad qvinna»? — Är det hon, som i
sitt uppträdande, sätt och tal åsidosätter den
takt, tillbakadragenhet och blygsamhet, som
utmärker hennes kön? — Nej. Dylika qvinnor
föraktas af sina medsystrar och anklagas med
rätta för att bringa i misskredit en ädel
sträfvan.
Emancipera betyder: tillerkänna en omyndig
förvaltningsrätt, d. v. s. att vara sin egen herre.
Om emancipationen i denna betydelse var
det föreläsaren främst ville tala. Om
qvinnornas klagan öfver deras beroende ställning,
om deras fordran på större rättigheter, flere
privilegier, med ett ord på större verkningskrets.
Talaren kom då till sin andra fråga:
Ega qvinnorna de nödvändiga
förutsättningarna för förverkligandet af sitt ideal?
Historiens vitnesbörd och våra dagars
erfarenhet intyga, att så väl inom konster och
vetenskaper som i utöfningen af de yrken,
hvilka äro för henne tillgängliga, kan qvinnan
upptaga striden med mannen med jemna vapen.
Det återstår då blott att utröna, huruvida
hon besitter tillräcklig fysisk styrka och
uthållighet för att i längden kunna gå framåt på
dessa banor. — Detta kommer framtiden att
utvisa.
I hufvudsak kan man dock redan nu
förutsäga, att dä qvinnan en gång får samma
uppfostran, samma bildning och samma kunskaper
som sin manlige kamrat, kommer hon i intet
afseende att vara honom underlägsen.
Häraf framgår, att’ qvinnan med fog kan
göra anspråk på en mera framskjuten plats i
samhället än den, som hittills tillerkänts henne.
Hon kan fordra social och politisk
likställighet med mannen; hon kan fordra tillträde till
alla lifsområden med rätt att följa sina anlag
och utöfva dem i alla yrken, embeten och
sysselsättningar, som hittills förbehållits det
andra, starkare könet. —
Detta om hennes rättigiieter.
Det förefaller ju mycket enkelt och logiskt.
Men likväl pågår i våra dagar faktiskt en kamp
mellan könen, hvilka ömsesidigt angripa
hvarandra med kränkande beskyllningar. — Att
följa utvecklingen af denna konflikt och
efterforska några af dess ursprungliga orsaker kunde
väl vara af intresse, men blefve för vidlyftigt
och hör dessutom icke direkt till ämnet. —
Nu är frågan: kan man hoppas en lösning
på denna konflikt?
Föreläsaren besvarade denna fråga jakande
och trodde, att många med honom hyste den
öfvertygelsen, att det blott behöfdes att man
en smula sökte att förstå hvar andra för att
komma till verkliga och goda resultat.
% *
*
Jag har här angifvit gången af det första
föredraget, hvilket, såsom synes, mera berör
frågan i dess allmänhet.
I sitt senare föredrag, till hvilket jag skall
återkomma i nästa nummer ingår föreläsaren
mera i detalj, följande emancipationen i dess
tillämpning på samhället, familjen och särskildt
qvinnan sjelf, och de konseqvenser, till hvilka
— enligt hans uppfattning — en till sin spets
drifven emancipation skulle leda.
Jag har ansett det vara af ett visst intresse
för oss svenska qvinnor att taga kännedom
om, hvad en prestman, tillhörande en
främmande kyrka och en främmande nation —
pastor Österman är fransk schweitzare —
tänker i en fråga, som i våra dagar mer eller
mindre nära berör hvarje tänkande svensk
qvinna. Guido.
Den nyfödde.
Några bilder från forna dagar.
|fplet skulle säkert intressera Iduns
läsarin-nor att höra ett och annat, om hur
det enligt skick och sed gick till förr i verlden,
då en ung verldsborgare blifvit född. De
små anteckningar, vi här nedan delgifva,
beröra olika tider och folk, men skildra
egentligen skick och bruk i de skandinaviska
länderna under 14- och 1500-talen.
Till barnets födelse har ett stort antal
qvinnor samlat sig på stället. Hos adeln
voro de qvinliga slägtingarne inbjudna, ofta
långväga ifrån, att öfvervara den väntade
tilldragelsen. Hos bönderna kom allt hvad
grannqvinnor hette för att hjelpa — i
Danmark ansågs 1561 trettio hjelpande hustrur
vara ott lämpligt antal. Dessa togo
kommandot i huset, och att det ej gick vidare
stillsamt till lär vara antagligt.
Emellertid är den väntade tilldragelsen
lyckligt öfverstånden, och den nyfödde skall
ha sin första vård.
Den lilles första bad var ej blott en vigtig
förrättning, utan ett afgörande ögonblick för
den lille verldsborgaren. Barnet doppades
ned i ett fat med vatten, som ofta nog var
alldeles kallt. Ofvertron förordnade likväl,
att vattnet ej fick intagas i rummet, sedan
barnet var födt, ty om man då öppnade dörren
för att bära in vattnet, kunde onda andar
begagna tillfället att följa med in och vålla
skada. Hade man ej i tid sörjt för
badvatten, kunde man hellre tvätta barnet med
mjölk eller öl än öppna dörren. Badvattnet
fick ej heller bäras ut efter badet, utan måste
slås ut på golfvet, om detta var af lera, eller
i annat fall slås under en af tiljorna.
Ingen främmande fick åse badningen, —
han kunde ha onda ögon! Badvattnet egde
en signande kraft, och det var derför brukligt
att lägga ärfdt silfver deri, för att den lilla
aldrig skulle komma att sakna pengar,
stundom också en röd tyglapp och ett friskt ägg
för att gifva barnet röda kinder och len hud.
Denna sed att lägga ädel metall i
badvattnet härflyter ända från Indiens ."flägsna
forntid.
En gammal sed, som man likväl i Norden
brytt sig föga om, är att använda salt vid
denna första tvagning. Såväl hos judarne
som hos romarne under kejsartiden ingneds
eller beströddes den nyfödde med salt. Bruket
har intill våra dagar bibehållit sig i
Skotland, Ryssland och delar af Asien. Hos
armenier och georgier tvättas ej ens de
nykomne medborgarne, utan de endast ingnidas
med salt. På Island brukar man ännu
lägga salt i den nyföddes badvatten.
Efter badet inkallades husets hund för a’t
helsa på den lille. Den ära, som sålunda
vederfors ett djur, — ofta förr än barnets
fader — berodde på den tro, att det var en
lycka att så tidigt som möjligt få se en hund.
Lät man den slicka barnets ansigte eller den
lilles hand klappa dess rygg, fick barnet
hundens goda egenskaper och särskildt ett godt
läkhull.
Äfven hästen ansågs lyckobringande. Men
det hade sin svårighet att sätta barnet i
beröring med en sådan. I Skåne brukade man
likväl ännu i detta århundrade, att, om det
fans ett föl i huset, hemta in det i stugan,
hvarpå den nyfödde sattes upp på dess rygg.
Alla hästar, barnet sedan red på, skulle då
trifvas väl.
Desutom var det af vigt att hålla allt
hvad kattor heter borta. Katten förde olycka
reed sig, rörde barnet vid en katt, blef det
sjukligt, »om den också endast kröp under
dess vagga, så kunde ingen veta, om den ej
förut rört vid en likkista och kunde förderfva
barnet för lifstiden genom att gifva det
böjelse till att blifva en mara.»
Barhets första drägt var förr i verlden
mycket trång och obeqväm, en verklig
svepning. Mycken vigt fästades vid, att dess
hufvud var väl täckt.
Likväl ansåg man, att kläderna borde vara
kalla. Enligt ett arbete från 1847 om
folklifvet i Skytts härad i Skåne heter det:
»barnets första linda skall värmas på
förstugudörren, så fryser det aldrig».
I Tyskland var det en gammal sed att
för ett ögonblick lägga barnet naket ned på
golfvet, hvarigenom det ansågs blifva härdadt.
Barnets linda ansågs åtminstone i Danmark
ej böra vara hvit, utan af skrikande färger,
helst röd. »Svepte de mig i skarlakan röd»,
heter det i en gammal visa. En otalig
mängd band knötos härs och tvärs öfver den
samma.
Emellertid var barnet nu skyddadt mot köld,
men ej mot trolldom. Det var en hedning,
och om man ej värnade om det, skulle den onde
komma och taga det. Det gälde derför att
iakttaga försigtighetsmått. De minst rädda
nöjde sig med att fästa en synål i lindan
eller ännu hellre två i kors, andra sydde in
en silfverslant eller stoppade in, hvar det föll
sig, en sax, en tång, ett par blad af en bibel
eller en hel psalmbok. Derefter »vigdes»
barnet, hvilket kunde ske på olika sätt.
Några nöjde sig med att göra ett korstecken
öfver barnets panna och bröst. Andra lade
litet mjöl eller salt och bröd på dess tunga.
I flere trakter af Norge brukade man taga
två bitar bröd med tjära och svafvel emellan,
antända brödet och röka dermed öfver barnet,
hvarefter elden släcktes och återstoden af
brödet gömdes i vaggan.
I Danmark plägade man tillika »läsa»
öfver barnet. Fruktade man af en eller annan
anledning någon viss sjukdom hos det, så
mätte mat- det också. Deremot vågade man
ej väga det, ty då skulle det ej trifvas.
Som exempel på egendomliga utländska
»invigningsbruk» må nämnas det skotska. I
högländerna brukade man sticka ena ändan
af en frisk askgren i elden och låta barnet
insupa saften, som sipprade fram ur den
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0098.html
