- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
96

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 22 mars 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN

Helt naturligt kom jag in på den så
mycket omtalade lönefrågan, och hon berättade
med tårar i ögonen, att hon i böljan haft
det mycket svårt att få lönen, 250 (säger
tvåhundrafemtio) kronor, att räcka till, då
hon tillika måste bispringa en oförsörjd
syster; men nu på senare tider hade den ökats
till dubbla beloppet med vilkor, att hon
skulle vid hufvudstadens seminarium
genomgå en kurs uti nyare metoder och
undervisningssätt

»Skolråd och inspektörer hafva alltid
varit snälla mot mig; men jag känner mig, i
synnerhet om söndagarne, grufligt ensam. Då
jag går från kyrkan, nog skulle det kännas
bra skönt, om någon vänlig familj iubjöde
mig till en middag eller någon gång på 20
år att tillbringa en afton uti något
uppfriskande samqväm bland glada och hjertliga
menniskor; men aldrig —»

»Nej», slutade hon, »vi småskolelärarinnor
äro så ensamma, så isolerade från verlden,
att det ej är underligt, om vi bli litet
ensidiga och tafatta. Man klandrar oss, för det
vi äro så tysta på våra distriktmöten, att vi
så sällan yttra oss, och att
småskolelärarinnan är i saknad af bildning, af intelligens
och Gud vet icke allt hvad. — Men hvad
tjenar det till, att vi säga något. Alla tycka
ju, att vi ha det så bra. Och när vi bli
gamla — ja, jag hoppas, att jag ej behöfver
sörja öfver, att ej få någon pension–-»

Detta sades med en sådan resignation, med
en så hopplös undergifvenhet, att det skar
mig in i själen. Då tänkte jag: borde ej vi,
de s. k. bättre lottade, i någon mån omhulda,
det vill säga i all vänlighet någon gång
inbjuda våra ensamma småskolelärarinnor till
våra hem, vid högtider eller annars under
årets lopp, till något uppfriskande samqväm
och nöje. Jag är viss uppå, att de skulle
känna sig mycket tacksamma oeh deras lott
förefalla dem mindre tung, om de ej såge sig
så tillbakasatta, som nu på många ställen
är fallet. Då I, societetens unga damer,
mången gång se surmulna oeh tråkiga ut, när I
ej fån edra minsta önskningar uppfylda —
veten då, att mången ung, intelligent flicka
egnar sig åt lärarinnans mödosamma kall af
kärlek till barnen och till ett verksamt lif;
i stället för att gå stolt förbi oeh kanske
rynka på näsan dertill, då dessa edra systrar
våga nalkas eder, borden I i all vänlighet
umgås med dem. I skullen deraf få lära
eder mycken undergifvenhet, mycket kristligt
tålamod, som väl höfves alla unga qvinnor.

Fröken Margareta.

Gastronomiska kåserier.

<n.

^f|j|kiå det är allt för vanligt, att man på fester
trakteras med »maltraiterade» kalkoner, kanske
det ej kunde vara så olämpligt att här närmare
omnämna ett tillredningssätt, som kan begagnas och
begagnas med godt resultat. Följer man det, blir
kalkonen mör, äfven om den ej precis är af sista
sommarens kull. Är den allt för gammal och mager,
hjelper naturligtvis intet tillvägagående; man måste
då åtminstone, i stället för att steka den, anrätta
den kokad och i hvit sås — en rätt för öfrigt som
näppeligen skattas så högt, som den förtjenar. -Ja,
i det bela intaga här hemma i Sverge kokta
kötträtter icke den plats i köket, de på grund både af
sin smak och helsosamhet borde göra.

En kalkon bör, sedan den slagtats, hänga ett par
dagar, innan den användes. Man måste plocka den
försigtigt, fjäder för fjäder — och ändock hålla igen
med venstra handen, ty fjädrarna sitta fast och
huden är synnerligen lös. Kifver man bål på den,

får kalkonen vid anrättningen ett mindre aptitligt
utseende, och man beröfvar den dess bästa skydd
för den befintliga saftigheten.

»Kalkon är så torrt», hör man ofta sägas. Jag
undrar just, hur den annorlunda skulle kunna bli,
då man först rifver en hel mängd små hål i dess
skinn och så sätter in den i en af våra brännheta
jernspiselugnar utan något skydd emot värmen.
Det är ett ädelt djur och måste behandlas vida
varsammare.

När kalkonen är plockad, öppnas den försigtigt.
Snitten göras på längden och ej större, än hvad
nödvändigt behöfves för att få kalkonens inre och
kräfva tömda och rena. När den är öppnad, sköljes
den. Aftonen innan den skall användas, lägges den
i kallt vatten, och detta förnyas följande morgon.
Ett par timmar före stekningen tages den upp ur
vattnet och torkas omsorgsfullt både utan och innan.

En kalkon kan fyllas med åtskilliga saker såsom
tryffel, kastanjer, köttfärs och franskt bröd.
Begagnas fyllningen endast för att gifva djuret vackrare
form, användes franskt bröd, som försigtigt tages ut
igen före anrättningen. Formen har dock alltid
vunnit deraf. De franska bröden blötas i mjölk,
inströs med litet ingefära och brukas till en deg.
Innan kräfvan ifylles, tätas dess nedra öppning med
torrt franskt bröd, och när degen är ifyld, täckes
kräfvan väl igen.

Till stekningen af en kalkon åtgå allt efter djurets
storlek 2£ ä 3 timmar.

I en varm stekpanna lägges till en större kalkon
vid pass | "B smör. När detta är smält, icke brynt,
lägges kalkonen deri med ryggen nedåt och sättes i
ugnen, som till en början ej får vara för varm.
Litet salt löses upp. i en kopp varmt vatten, och
med en tesked öser man häraf öfver djuret 2—3
gånger under loppet af 10 minuters tid.

Man har emellertid smort 1 eller, om nödigt, 2
stora stycken hvitt papper med ett lager af smör
som till smörgås, orh härmed täckes nu hela
kalkonen s bröst och sidor. Detta skall likt ett täcke
skydda köttet mot den starka hettan och hindra
saften att fördunsta. Ugnens värme kan nu så
småningom ökas till vanlig höjd, och blir papperet härunder
för brunt, kan man täcka det med ännu ett papper;
detta smörjes icke. Blir af ett missöde papperet
förbrändt, får man ersätta det med ett nytt, men
detta behöfver icke inträffa. Under stekningen lyfter
man några gånger af papperet och dryper öfver
kalkonen med den i pannan nedrunna saften; i öfrigt
är intet särskildt att iakttaga.

När kalkonen är färdigstekt, tages den i kräfvan
fylda degen försigtigt ut. Det öfverflödiga fettet i
pannan afskummas, såsen tillsättes med Liebigs
köttextrakt och salt. Den bör ej vara för fet.

Om en så tillredd kalkon skäres väl upp och
tallrikar, fat och såsskål äro ordentligt uppvärmda, är
denna stora hönsfogel med sitt fina, hvita kött en
delikat spis och allt annat än »torr».

En gourmand.

m

Teater och musik.

Kungl, operan återupptager i nästa vecka Andreas
Hallens opera »Harald Viking», hvilken här ej varit
gifven på flere år. I dag fredag gifves »Oberon».
Nästa abonnementsföreställning framflyttas till
onsdagen.

K. dramatiska teatern gifver i afton fredag för
första gången Ibsens med så mycken spänning
motsedda stycke »Frun från hafvet». Detta stycke
torde måhända varda säsongens märkligaste nyhet
å denna scen.

En radikalkur.

Novell

af

Elin Ameen.

(Slut fr. föreg. n:r.)

■2/Tugn såg hon ut, och stilla, nästan kallt
kom hennes svar, men icke såg hon ut
som en qvinna lycklig i och genom sin
kärlek. Han visste ej, hvad han skulle tro, der
bodde ännu en misstanke på djupet af hans
hjerta, som smekt och smickrat honom.
Psykolog, som han ansåg sig vara, kände han

Annie tillräckligt för att veta, att när hon
slöt sig in i sin ogenomtränglighets skal, kunde
ingen hitta vägen till hennes inre väsen.

»Men det första, ni har att göra är att
bli frisk igen», fortfor doktorn i förändrad ton.

»Jag känner mig bättre. Jag tror, jag kan
stiga upp i morgon, och sedan reser jag bort
under resten af semestern.»

»Till högfjellen?»

»Nej, det vet ni ju, jag ej har råd till.
Jag far till en moster på landet i
Östergötland. »

Hon hade ej tänkt derpå förrän just i det
ögonblicket, men hon fick en plötslig
ingifvelse att sätta den tanken i verket så fort
som möjligt.

»Det är bra, det kommer att göra er godt.
Emellertid skall jag skrifva ut en ny sorts
piller, som jag tror skall vara nyttig.» .

Han skref receptet, reste sig derefter och
räckte henne handen med ett leende, halft
vemodigt, halft förläget.

»Allt är ju klart emellan oss nu, och vi
missförstå ej hvar andra?» sade han.

Hon lade sin hand i hans och såg lugnt
på honom, men svarade ingen ting. Han
gaf hennes hand en fast, kamratlik
tryckning. Derefter tog han hastigt på sig
ytterrock och hatt. I dörren vände han sig om.

»Farväl, fröken, och lycka till att snart
bli bättre!»

»Tack, doktor!»

Hon hörde honom fort aflägsna sig genom
trädgården, men nu hvisslade han ej.

Länge låg hon alldeles stilla, med
hufvudet lutadt mot ena armen. Hur länge visste
hon ej, ej heller att den lilla tjenstflickan ett
par gånger tittat i dörren, men dragit sig
till baka, då hon trodde, att hennes fröken sof.
Men när aftonen hade förbytts till en
midsommarnatts underbara, mystiska halfdager,
vågade hon sig tätt intill sängen med brickan,
på hvilken hon satt qvällsmaten.

»Ska’ fröken inte äta nu, det är så sent?»

Annie spratt till och vände sitt bleka
ansigte mot sin trogna lilla vårdarinna. Denna
var ett |]orion års föräldralöst barn, som Annie
gifvit hem och bröd hos sig, och som i
gengäld egnade henne sin tjenst oeh under
sjukdomen all den vård, hon förmådde.

»Tack, Kerstin; men hvarför kom du inte
in förr, när det är så sent?»

»Fröken sof, trodde jag.»

»Kanske det. Men nu vill jag äta upp
allt det du gjort i ordning åt mig, Kerstin,
för nu vill jag bli frisk och stark.»

Kerstins ögon tindrade, medan hon
serverade sin matmor. Om fröken bara ville äta,
skulle hon nog bli bättre. Kerstin, som visste
hvad hunger ville säga och som, sedan hon
kom till fröken njutit af mättnadens
välmåga, ansåg en väl fyld måge för jordens
högsta lycka.

»Ska’ fröken ha bud till ap’teket, innan
fröken somnar?» frågade flickan, i det hennes
blickar föllo på receptet på bordet. Annie
såg också dit. Kerstin hade rullat ner
gardinen och tändt ett ljus. Annie såg de stora,
tydliga bokstäfverna och der under hans namn
med en släng efter g.

»Nej, tack, jag har intet bud på apoteket.»

När Kerstin tagit godnatt af henne och
gått, oeh hon var ensam, tog hon receptet,
ref det i små bitar och kastade bort dem.
Inga flere af hans radikalkurer för henne —
hvarken kroppens eller själens!

Derute från köket hördes Kerstin med
halfhög röst sjunga en strof af en folkvisa,
hon snappat upp någonstädes. Hon kunde

96

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free