Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Fredagen den 29 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och ko»tar för ett
qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. —
IDUN
Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
Kring sin egen axel.
Lifsbilder,
tecknade för Idun af Ave.
III.
v Ruth.
£ vilket galleri framvisar ej minnet af dessa
andar, hvilka af en falsk bildning och
en hednisk verldsåskådning blifvit förledda
till att sätta sig sjelfva, sitt beröm, som målet
for all sin sträfvan!
Folk af alla klasser med stora, rika krafter,
nötta och förödda i en tom äresjukas
träl-arbete! När tanken dröjer länge vid dessa
bilder, förekommer det mig, som om jag såge
en af dessa svängande karuseller med
krängande båtar, och jag måste bort från denna
syn. Derför ännu blott en bild till ur
galleriet, och då den, som tränger sig mest i
förgrunden.
Ruth kallades hon, men lär egentligen haft
ett annat dopnamn, som fadern ej tyckt om.
Barnets mor, som gifvit henne ett mycket
ovanligt namn, dog, då flickan var helt liten,
och så gifte fadern om sig. Lektorns första
hustru hade burit ett adligt namn, ocli han
sjelf räknade sig till »de högre stånden», men
hans senare hustru var dotter till en
guldsmed från en af våra småstäder. Hon hade
fått en god undervisning, ty hon ämnade
egna sig åt lärarinnekallet, men så kom
giftermålet emellan.
Det var ett lyckligt hem och skulle ha
varit än lyckligare, om ej Ruths moster känt
sig kallad att öfva ett slags uppsigt med sin
svågers andra hustru i afseende på flickans
uppfostran, och i denna sak kunde hon för
sina åsigter vänta stöd af lektorn.
»Min bästa Ida, hur länge tänker du dröja,
innan du sätter Ruth i skolan? Flickan är
tretton år, hon borde ha varit uppe i de
högre klasserna nu.» Fröken Vidolfas ton
röjde, att nu skulle här bli slag i saken.
»Kan det egentligen ej vara det samma,
till hvilken klass man räknas, blott man bar
lärt sig något dugligt?» frågade fru Ida
skyggt, ty hon visste, att hon var
fullständigt ensam om sina åsigter i fråga om
flickans uppfostran.
»Nej, man måste kunna åberopa betyg,
lärarnes rekommendationer o. s. v., om man
vill fram i verlden, oeh du vill väl ej göra
min systers dotter till hushållsmamsell eller
dylikt?»
»Jag vill ej göra henne till annat än en
god, förnuftig menniska. Ruth har en svår
böjelse för skrytaktighet, så att hon, tvärt emot
mitt förbud, ibland sitter uppe om nätterna
blott för att lära sig utantill ett par
fransyska verser eller anekdoter, hvilka hon sedan
prålar med för sin far och de skolgossar,
som bo hos oss.»
»Och detta klandrar du! Barnet vill
deltaga i den kunskapstäflan, som, så att säga,
utgör centralsolen i vår skolundervisning,
sporren till —»
Fröken Vidolfa tog stundom till så stora
ord, att hon ofta ej mäktade föra dem i
land, utan att först stanna och flämta ett tag.
»Sporren till att lysa med lånadt sken,
ja, det menar jag med,» inföll fru Ida.
»Jag säger dig, att skolan är lifvets
förgård!» utropade fröken Vidolfa, som lemnade
både centralsol och sporre för att gripa tag
i förgården. Olyckligt det barn, som ej
till-lätes genomvandra kunskapens pelarhallar;
det kommer aldrig till kunskapens heligaste,
djupaste, högsta —» Åter måste Vidolfa
flämta.
»Om du mèd förgårdar, pelarhallar och
heligaste menar skolan med dess klasser
såsom den häsla förberedelse till ett nyttigt och
ädelt lif, så är jag af den mening, att
hemmet är den rätta ’förgården’, deu naturenliga
plantskolan, om vi nu skola slå oss på
bil-derspråk, och att de barn, som i hemmen
kunna få undervisning af sina föräldrar
under den egentliga barndomstiden, hafva flere
förutsättningar för att kunna finna sig sjelfva
och lära förstå sina anlag, än den skara,
som måste sporras, som du sade, af fåfänga
och äregirighet.»
Jag var ej så ung, då jag kom att höra
detta samtal emellan de två svägerskorna,
men jag häpnade öfver fru Idas tankegång,
så olik allt hvad som talades och skrefs i
detta ämne, hvilket kunde fresta en att hålla
det för ett fel, alt naturen ej tillät
menniskan, att hon framldäcktes i skolor liksom
kycklingar i nutidens hönserier.
»Ja, du förstår verkligen ej den saken,»
afgjorde Vidolfa. »Emellertid har jag, som
Ruths närmaste slägting, afgjort med hennes
pappa, att hon nu vid terminens början skall
blifva helpensionär i X:ska skolan; jag
bestrider alla omkostnaderna.»
»Gud hjelpe och beskydde barnet!»
Styfmoderns ångest föreföll mig obefogad;
jag förstod ej, att den endast och allenast
härflöt från hennes kännedom om Ruths törst
efter utmärkelse och begär att lysa.
Flickan skildes från hemmet; mostern
flyttade till den stad, hvarest Ruth skulle
utbildas till — fröken Vidolfa var ej ense med
sig sjelf om annat, än att det måste bli till
något stort, som kunde sprida glans öfver
hennes, fostermoderns, namn.
Flere år förflöto, innan jag återsåg Ruth;
det var i mosterns hus. Hon var då bosatt i
hufvudstaden, och flickan hade tagit examen
med högsta betyg i allt, hvari man då
plägade examinera unga flickor, som
eftersträfvade högre lärarinneplatser.
Hon var nu blott ett par och tjugu år,
och ansigtet skulle ha varit vackert,, om det
ej haft ett nästan hårdt uttryck. Ryggen
var temligen rund och bred med skarp
tillsnörd midja; armarne voro påfallande korta,
och då hon gick, förde hon dem med
händerna som ett par fenor och med den korta
halsen något framsträckt. Hon hade en viss
likhet med en aborre, som rör sig fram
genom ett stim af småfisk. Det intryck, mostern
fått af flickans egendomliga hållning, uttalade
hon helt triumferande.
»Det är en flicka, som förstår armbåga sig
upp öfver småfolket!» Och så förtäljde
fröken Vidolfa, hur Ruth »varit nära förbi af
läsning», ty hon hade, bland annat, ej brytt
sig om att dela naturkunskaperna, hvilket
var tillåtet, utan hade tagit hela gruppen
som ingenting. Men så hade fröken Vidolfa
också under den tid, som närmast föregick
Ruths examen, stärkt henne med rått kött,
ägg oeh porter, så hon kom igenom med
högsta betyg i alla ämnen.
Jag måste vid dessa meddelanden tänka
på vetenskapsmän, hvilka tycka sig ha nog
med ett enda ämne af naturvetenskapen, och
detta tjuguåriga menniskobarn hade tagit —
hela gruppen. Kunde hon verkligen ha
mäktat emottaga och till andlig näring ombilda
en så ofantlig kunskapsmassa, som den hon
fått betyg på att ega?
Lifvet erbjuder underliga sammanträffanden.
Följande sommar, då jag var af en vän
inbjuden att tillbringa några veckor helt nära
en då föga känd badort, uppträdde Ruth med
sin moster på sistnämda plats. Det
förvånade mig af två skäl, ty Ruth såg nu frisk
oeh blomstrande ut, och mostern var kry; for
det andra kunde man ej här påräkna ett
sådant badlif, hvilket möjligen kunnat tilltala
en ung dam, som vill roa sig.
De kommo tidigt, nästan med de allra
första badgästerna, så de nödgades söka en
smula sällskap utom badortens område, och
så tilltalade hon mig och erinrade mig om
vår tidigare bekantskap. Hon var ensam ute
denna dag, bar ett häfte af Plato, svensk
öfversättning, i handen, talade i en
öfverlägsen ton till min väninna och frågade henne,
om ej den berömde skalden Z. skulle bo i
villan, som låg intill hennes hem. Ingen af
oss visste, att han ämnade sig hit till denna
vrå, men nu fingo vi höra, att en liten krets
manliga storheter skulle träffas här, och att
Ruth fått rekommendationer till ett par af
dem samt egentligen var här för att idka
umgänge med denna lilla lysande krets.
Qvinnor på jagt för att fånga en man åt
sig sjelfva eller en anhörig äro en styggelse att
skåda; men qvinnor, som jägta efter att låta
store mäns skugga falla öfver deras stig och
glömma alla hänsyn för att kunna säga sig
vara bekanta med det eller det snillet, äro en
lika vedervärdig syn, och det var en sådan vi
de två kommande veckorna fingo se, så snart
vi kommo i närheten af de platser, der
badsällskapet måste sammanträffa.
Utan rast, utan ro sökte den arma, i
bok-staflig mening äresjuka flickan tränga sig in
bland dessa mer eller mindre ryktbare män,
hvilka synbarligen ville vara i fred för
främmande element. Vid hvarje litet ord, som
höfligheten bjöd dem att rikta till henne,
knöt hon snabt något citat ur den eller den
närvarande författarens arbeten, men lyckades
det henne att komma i samtal med någon
af dem, kunde man alltid vara beredd på
något obehagligt, ty — Gud vet, hur det
kommit sig — men Ruth tycktes anse det
som höjden af bildning att af närvarande
eller frånvarande författare citera sådant, som
enligt hennes mening nedgjorde kristendomen.
Allvarliga naturer — de må tillhöra
hvilken riktning som helst — lida af att se sina
tankar begagnade i fåfängans tjenst; här hände
det flere gånger, att Ruth blef så skarpt
afvisad, att hvarje menniska, som ej kommit
in i hexdansen kring sitt eget jag, skulle fått
en lexa för lifvet. Men Ruth kunde ej
hejdas med ord, fast hon säkert kände den
satiriska udden i dem; hon måste vid sin
hemkomst kunna lysa med dessa herrars
bekantskap, derför var hon kommen dit.
Vid en af badsällskapets utflykter hade ett
obehagligt uppträde egt rum emellan Ruth
och en nyss anländ konstnär, då Ruth, enligt
sin olyckliga vana, angripit religionen. Vid
nästa skogsfärd blef hon utesluten af en
gammal barsk vetenskapsman, hvilken af Ruth
erhållit benämningen »S:t Peter».
Med en lidelsefullhet, som kom mostern att
frukta för hennes förstånd, sökte hon beveka
den gamle; men han förklarade kort och godt,
att då äldre personer deltogo i ett dylikt
nöje, önskade han, att ingen förargelse
väcktes. Det var första gången han och hans
härvarande vänner gjorde en liten fest för
ungdomen, och då var det också deras skyldighet
att sörja för, att ett störande element
aflägs-nades. Hon kunde så mycket mindre inbjudas,
som hon ju alltid talade, om hvad som händt
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
