Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Fredagen den 5 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i p\ | | kl Idun, erhållet ect gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L» U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Det kan visserligen för en mor vara högst beqvämt
att sända sina barn i skolan, under det hon sjelf i
allsköns lugn och stillhet sitter hemma vid sitt
arbete, eller under det hon går ut för att göra besök
hos vänner och bekanta.
En dylik hänsyn till egen beqvämlighet får dock
ej göra sig gällande, allra minst vid ett så vigtigt
verk som barnens uppfostran.
Corinne påstår vidare, att »enstaka, begåfvade
lärjungars exempel» skall uppväcka hos barnet önskan
att icke blifva efter. »Det försöker» — säger förf.
vidare, »att om möjligt hinna fore de andra eller
åtminstone hålla jemna steg med dem.»
Men denna täflingslust är ingalunda lärdomens
kärna. Ett barn skall lära sig att läsa för nöjet att
lära och ej för att framstå som ett ljus bland mindre
lätt fattande kamrater.
Jag har sjelf en liten åttaårig flicka, som först för
ett halfar sedan böljade med någon egentlig läsning,
men 6om, ehuru hon blott åtnjuter undervisning i
hemmet, läser med lif och lust och i undervisningen
finner ett outtömligt nöje, oaktadt den ej åtföljes af
några synbara belöningar eller straff.
Att beröm och tadel hafva en kraftigare verkan i
kamraters närvaro, är intet godt tecken, tvärt om
tyder det blott på hårdhållna karaktärer. Hvilket
kärleksfullt barn bevekes ej lättare af en uppmaning
till det rätta, gifven enskildt, än af en sådan
uppmaning uttalad i bestraffande ton inför en hel
klass.
Månget ömtåligt och finkänsligt sinne har för hela
lifvet emottagit ett obehagligt intryck af de
offentliga tillrättavisningarna. Den stolthet, som
uppkommer af medvetandet om en uppfyld pligt utan allt
pris derför, är den sanna glädjen.
Slutligen säger Corinne, att i skolan hålles barnet
till ordning, renlighet och uppfyllandet af sina
åligganden, oeh att skolan i främsta rummet, skall lära
det gudsfruktan, lydnad, ödmjukhet och anständighet.
O, huru sorgligt, om ej de här uppräknade
egenskaperna lika väl, eller ännu bättre, kunna inläras i
hemmet!
Huru sorgligt, om föräldrarne nödgades sända sina
barn ifrån sig för att genom främmande menniskor
inhemta begreppet om gudsfruktan, detta vilkor för
sällhet såväl i det närvarande som det tillkommande
lifvet.
Och lydnad; det barn, som ej lyder sina föräldrar,
det skall säkerligen ej heller lyda sina lärare,
åtminstone blir då fruktan för straff den enda driffjedern
dertill.
Och ödmjukhet; icke blir det barn ödmjukt, som
antingen framhålles såsom ett lysande exempel för
sina kamrater eller som, i motsatt fall, framställes
såsom en, den der man omöjligt kan göra någonting
utaf.
Hvad slutligen anständigheten beträffar, så har jag
ty värr mången gång hört mellan skolkamrater
afhandlas ämnen, hvilka aldrig i ett bildadt hem nå
till barnens öron.
Der det blott finnes ett enda barn i familjen, kan
ju detta erhålla undervisning tillsamman med någon
annan familjs barn, ty att läsa alldeles ensam kan
ju vara tråkigt. Der flere syskon finnas deremot,
der blir läsningen ett nöje i sällskap med så kära
kamrater.
Hvad som här sagts, gäller för det mesta flickorna,
men äfven gossarne böra ej allt för tidigt sändas
från hemmet.
När en flicka nått den ålder, att hennes karaktär
tagit fasthet, sä att den ej är emottaglig för hvarje
främmande intryck, då är tiden inne att sända henne
i skolan.
Denna tidpunkt infaller ungefär, då den unga
flickan uppnått femton år. Då kommer hon med
ens i de högre klasserna, der ämnenas mångfald
hindra henne ifrån att sysselsätta sina tankar med hvad
som är otillbörligt. Till dess äro hemmet och
omgifningen der hennes bästa skydd, naturligtvis under
förutsättning, att hemmets medlemmar äro goda,
verkligt bildade menniskor.
Alltså, i motsats till Corinne, anser jag, att för
flickan, tills hon är femton år, och för gossen intill
ynglingaåren äro hemundervisningen och det bildade
hemmet den bästa jordmånen för de unga
mennisko-plantorna, som skola blomstra och bära frukter för
evigheten. Sten.
Små knoppar.
ön skyndar raskt framåt, ty den skarpa
vårblåsten trängde så obehagligt rå
genom den tunna sidenpaletån. I morgon
skulle hon minsann taga till skinnpelisen igen;
april väder var ej att förtro sig till! Hon
stoppade händerna bättre in i den lilla
spetsmuffen, och kände sig helt förtretad öfver
den långa vintern — så förskräckligt lång
som den var. Man hade ju redan hunnit in
i april, utan att luften kändes det minsta
vårljum.
Just som hon skulle skynda in i sin port,
ljöd en liten, ömkligt hes barnröst tätt invid
henne: »blåsippor, köp, snälla fröken!» Hon
vände sig om. Der stod en stackars blåfrusen
flicka oeh räckte nigande fram några
outvecklade knoppar af dessa Floras förstlingar.
»Jag plockade dem i skogen i går. De
slå nog ut, när de komma i vatten.»
Den unga flickan drog med en viss
långsam försigtighet sin smala, behandskade hand
ur den ljumma muffen och tog den lilla
blå-sippsknippan mellan sina fina fingrar. Det
bleka barnets ansigte ljusnade i hoppfull
för-bidan.
»Stackars små, ni behöfva väl komma in
i värmen.»
Den unga damen tryckte dem mot sina
friska röda läppar och räckte derpå den lilla
hennes slant. »Jag tror den här är
vackrare.» Hon gräfde upp och ned i korgen
oeh undersökte hvarje knippa. Nej, den
första var bäst. Och så ilade hon uppför
trappan . . .
»God dag Gustaf,» det var sin fästman hon
helsade, »ser du hvad jag har! Det blir
nog vår snart ändå.»
»Åh, se blåsippor!» Han skänkte dem en
flyktig blick. Den unga flickan gick med
lätta steg öfver golfvet, fylde en dyrbar vas
med vatten och satte varsamt sina blommor
deri, sedan hon klipt upp tråden, som skar
in i de fina stänglarna. Hennes täcka
ansigte återspeglade så mycken öm omsorg, att
hennes fästman beundrande tänkte vid sig
sjelf: »Så öm hon är mot några fattiga knoppar!
Hvilken god engel måtte hon ej vara i
nödens oeh sorgens hem ...»
Der nere på gatan hejdades en oeh annan
af blomsterflickans bedjande: köp! Hon
längtade så innerligt att få slutsåldt; hon frös, så
att de små fötterna nästan stelnade. Ännu
hade hon fem buketter qvar. Ack, att hon
varit en sippa, som fått sin plats i ett varmt,
vackert hem och blifvit omhuldad af lena
smekande händer!
Men nu var hon blott ett fattigt
menniskobarn, ett af de många, som stå utanför.
Ingen öppnade sin famn för den fula,
outvecklade knoppen. Ingen värmde de veka
hjertbladen; och ändock begärde man, att
plantan skulle växa kraftig nog att göra gagn
i lifvet. Utan solljus och kärlek var det ju
dock så naturligt, att den stackars plantan
skulle vissna bort eller blifva förkrympt oeh
bräcklig. Och barnet kände dunkelt, att
man gjorde blommorna mera rättvisa än hvad
alltid kom de ringaste bland menniskor till
del. E—th.
Ä
Husmödrar emellan.
S^ör några veckor sedan gjorde »Betty, ung
hus-mor», en förfrågan i Idun, huru vida en fru,
med tillhjelp af endast en vanlig tjenstflicka, anses
böra kunna på ett tillfredsställande sätt sköta ett
hushåll på tre fullvuxna personer och ett litet barn,
och om hon dessutom kan få någon tid öfrig för
»själsodling och sin makes intressen».
Fru Betty fick i n:r 10 af Idun två svar på denna
fråga. Båda gå ut på, att det mycket väl går för
sig att bestyra om allt detta: hushållet, barnet,
trefnaden m. m. med hjelp af endast en tjenare. Då
dessa åsigter utan tvifvel äro grundade på
erfarenhet, kan ju ingen opponera sig, och jag allra minst,
som är långt ifrån en sådan der dugtig husmor,
som hinner med allt möjligt. Troligen har Fru
Betty nu ordnat sin tid och vanorna i sitt hem i
enlighet med »Gammal husmoders» och »Fru Ellens»
anvisningar, och då är ju allt väl bestäldt, men som
hon haft en tid af rådvillhet och, som jag
antar-äfven af missmod alt kunna gå i land med de upp,
räknade bestyren, så kanske det tröstar henne att
höra, att det fins flere än hon, som i ett slikt fall
skulle tvekat.
Nog förefaller det mig svårt, då man har ett litet
barn och flere rum, som behöfva daglig städning,
att vara betjenad af endast en tjenarinna. Det kan
ju gå för sig, om man sjelf alltid är frisk, barnet är
snällt, mannen har små fordringar på hustrun och
hemmet och intet oförutsedt inträffar. Punktlighet
är nog riktigt att påpeka, såsom varande under alla
förhållanden något mycket nödvändigt, men jag
frågar dem, som så nyligen haft ett litet barn, att de
minnas, hur det är att sköta ett sådant, om de små
verkligen bruka tillåta, att man ser om dem endast,
då ens tid det medger? Sjelf har jag en liten flicka,
två månader gammal, och fast än jag med skäl kan
säga att det är ett snällt och friskt barn, kan jag
ändå ej förstå, hur jag skulle kunna, med endast en
tjenarinna, se om henne och mitt hushåll — om,
förstås, ej ekonomiska skäl tvunge mig dertill. I så
fall får ju mycket lof att gå för sig, som annars är
qvistigt nog.
Har man glädjen af ett litet barn, bör man akta
sig att ej för sparsamhets skull förvandla glädjen
till ett stort besvär. Låt oss antaga, att barnet
somliga nätter är kinkigt, så att modern får sofva litet
eller intet. Det är väl få qvinnor af vår
samhällsklass, som ej, då dagen kommer, känna sig
medtagna, och då faller det sig litet svårt att stiga upp
half sju för att börja med hushållsbestyr eller ock
att fortsätta att sköta den lilla. Hela dagen är efter
en genomvakad natt oftast förstörd, och känner man
sig förbi och uttröttad af brist på sömn och är
upptagen af mångahanda bestyr dessutom, tror jag, att
många med mig dela det felet att bli en smula
otåliga, om något går emot under dagens lopp.
»Det får man ej bli», är jag säker på, att
dugtiga fruar invända, och jag vet också mycket väl,
att det är bättre för både en sjelf och andra, om man
kan hålla modet uppe; men icke förty har det gått på
tok för mer än en, äfven med de bästa föresatser.
Ar frun »nervös» (och det är ej endast dåligt lynne, som
det ordet uttrycker), så kan man tänka sig större
trefnad för mannen, då han kommer hem eller är
ledig, och äfven för frun sjelf och de öfriga
familje-medlemruarne. Nästa natt kanske det blir lika när
med att sofva, men antag gerna, antingen att barnet
då är lugnt eller att tjenarinnan sköter det, för att
frun skall få hvila ut till — half sju. Föregående
dags obehag kunna dock kanske ej uppvägas af den
besparing, som gjorts genom att använda endast en
tjenare, och hvilka obehag kanske i annat fall
uteblifvit.
Oftast ligger ju barnkammaren bredvid moderns
sofrum, oeh då hör hon och blir störd af skriket,
eller ock skickar man barn och sköterska till andra
ändan af våningen, och då får hon oroa sig öfver,
att den lilla ej skall bli orlentligt eftersedd, att
flickan kanske icke hör, när barnet gråter, eller att hon
är likgiltig m. m. d., som man med eller utan skäl
är benägen tro. Hellre anstränger hon sig till det
yttersta, ofta mer än krafterna tillåta.
Har man deremot en särskild barnpiga (som ju
kan deltaga i städning m. m.) blir denna alltid mer
fästad vid och aktsam om barne1., så att man
tryggare kan lemna den lilla i hennes vård. Oeh har
jag två tjenarinnor, kan ju den ena, på morgonen efter
en af mig genomvakad natt, taga barnet och den
andra, som har köksbestyren om hand, göra frukosten
i ordning och andra morgonsysslor, så att jag får
njuta ett par timmars välbehöflig hvila för att
derefter med friskt sinne se om mitt hem till min mans
och till egen trefnad.
Att dagens sysslor verkligen kunna ordnas i likhet
med »Fru Ellens» råd, tviflar jag visst ej på, men
för att den komfort, som ju är ett hufvudvilkor för
en familjs trefnad, derjemte skall kunna ega bestånd,
får ej heller det utstakade schemat för dagen ändras
det minsta, såsom af ett besök hos nära slägtingar
eller verkliga vänner, hvilket dock är något ytterst
nödvändigt och naturligt för sinnets uppfriskande.
Dessa rader få på intet sätt betraktas som ett råd
i motsatt riktning till dem Fru Betty fick i Idun
n:r 10, utan endast som en liten protest mot
lättheten af de sammas utförande. För somliga
husmödrar kan det ju gå temligen bra i vanliga fall
att ordna tiden i enlighet med dessa råd, men att
det är svårt — ja, nästan omöjligt — för sådana,
som antingen äro af naturen mindre praktiskt
anlagda eller ock ej ha en stark fysik, är ganska lätt
att inse.
Men ett råd skulle äfven jag vilja ge Fru Betty.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
