Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Fredagen den 12 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.
IDUN
Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr
4-spalt. petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.
Af Fahlcrantz & C:os Universalbibliotek ha
ytterligare häftena 7—14 nu utkommit, innefattande
följande framstående arbeten:
Chamisso: Peter Schlemihls underliga historia,
öfvers, af Alfred Victorin;
Byron: Ung Haralds pilgrimsfärd, öfvers, af A.
M. Malmstedt;
Luther: Om kyrkans reformation, öfvers, af G.
Bergström;
Sandeau: Fröken de la Seigliére, öfvers, af Ernst
Lundquist;
Goethe: Egmont, öfvers, af Bernhard Bisberg;
Heine: Hartzresan, öfvers, af II. A. Ring.
Hos samma förlagsfirma har likaledes utkommit:
Kortfattad kokbok med afseende fästadt på billig
matlagning af G. Rathcke. Författaren till
föreliggande arbete har gjort sig ett bekant namn såsom
synnerligen både skicklig och kunnig på det
kulinariska området. Då han nu stält sin rika erfarenhet
särskildt till de enklare hemmens och husmödrarnes
tjenst, kan man vara öfvertygad, att de meddelade
råden och recepten i allt äro tillförlitliga och
efter-följansvärda. Bokens uppställning är öfverskådlig
och treflig, och ett fullständigt uppslagsregister i dess
slut gör den än användbarare. Det nya vigt- och
måttsystemet har följts, hvilket vi anse vara både
riktigt och helsosamt, då nu dock hvaije husmoder,
ju förr dess bättre, måste sätta sig in deri. Tvänne
utförliga förvandlingstabeller för vigt och rymdmått
underlätta arbetet härmed. Kommer så till alla
öfriga förtjenster den ej minsta: bokens prisbillighet
(1 kr. 50 öre för 350 spalter text i ett propert band)
— och vi våga förutspå, att den skall röna ett varmt
mottagande från våra husmödrars sida.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.
(Forts.)
•JÄgtida om sida gingo nu de gamla
ungdomsvän-Jæw innorna, efter många år och vexlande öden
så plötsligt återförenade, långsamt framåt efter
kajen. Efter den första öfverraskningens ifver
inställde sig en förlägen och plågsam tystnad;
den ena hejdades af fruktan, att frågor skulle
uppväcka allt för smärtsamma minnen, och den
andra, oviss huru hon skulle tolka denna
främmande tystnad, kände hjertat beklämmas af en
ångestfull åtrå att efter så länge ■—- så
oändligt länge — ändtligen dock en gång fi fullt,
med förtviflans öppenhjertighet förtro sig åt
en vän. Men hade hon längre någon vän, ens
i Klara — frågade hon sig med skälfvande
oro.
På bådas läppar brände orden, men att gifva
dem luft förmådde ingendera — på länge. Till
sist, när de hunnit ända ned på
Skeppsholms-bron, å hvars räcken de gyllene kronorna glödde
i eftermiddagssolen, hejdade sig Klara med
frågan:
»Men, kära Ruth, hvart skola vi då
egentligen gå?»
Det låg verkligen så mycket af diskret,
medlidsam hjertlighet i detta »kära Huth», att
denna med ens kände försagdhetens band lossas
öfver sin tunga; och med en plötslig rörelse
af frambrytande smärta föll hon Klara om
halsen, lutade det beslöjade hufvudet mot
hennes axel och svarade häftigt mellan
snyftningarna :
»Gå — gå? Ack, hvart som helst, hvart
som helst, der jag ostördt kan få tala, få gråta!
Dit hyser således ändock — litet medlidande
med mig — säg, Klara — säg ...»
»Stackars, älskade mitt barn, visst gör jag
det», svarade Klara enkelt oeh reste med
moderlig ömhet hennes hufvud. »Men först af
allt måste du lugna dig och komma i ro.
Sedan skola vi så småningom dela dina
bekymmer. Du är ju så ung ännu Ruth, nästan som
ett barn, tycker jag, och lifvet är så långt och
skiftesrikt. Ännu kan allt bli bra.»
»Ack, för mig blir det aldrig bra!»
»Tyst, Ruth, du får icke säga så i denna
ton, det gör mig så ondt att höra det. Och
jag tror dig inte ändå. — Na gå vi vidare
ett slag framåt holmen; der är litet skugga
och en smula svalka. Det skall göra dig godt,
om du ej är allt för trött. Och en sak komma
vi öfver ens om — nu, i dag tala vi ej alls
om det förflutna. Det behöfs en annan ro och
en annan plats dertill.»
Ruth lät sig viljelöst föras. Hennes arm
låg tungt pä Klaras; denna kände en oändlig,
medlidsam ömhet, sådan endast en qvinna kan
känna, tända hela sitt inre och blossa upp; aldrig
förr, nej, icke ens under den jungfruliga
vänskapens gångna vårdagar hade hon förnummit
något liknande för vännen. Hon visste icke,
hvad hon skulle göra för henne, men hon ville
göra allt.
Och den qvinliga instinkten ledde henne rätt.
Medan de, fortfarande tysta, gingo framåt, lade
sig en känsla af lisande lugn öfver Ruths
sönderslitna sinne, sådan hon icke känt på
oändligt länge — lugn, öfver att ha funnit ett
hjerta att förtro sig åt; och när de hunno
öfver till andra sidan af holmen, der
Djurgårds-landets sjöbodar speglade sig i den ljumma
flärden och ångfärjan drog en bred strimma af
skiftande bubblor och skum tvärs öfver viken,
lyfte sig verkligen den första aningen af en
sval aftonbris från vattnet oeh kom dem till
mötes med sin svalka. Båda drogo djupt efter
andan, ocli Ruth lyfte, för första gången, på
sitt täta flor.
Då Klara fick se den andras ansigte
obetäckt, fick se de fina regelbundna dragen så
härjade af sorg, de barnsliga, klara ögonen så
dunkla af fördolda tårar oeh den genomskinliga
hyns blekhet, mot hvilken skuggorna under
ögonen tecknade sig skarpt, var det nära, att
hon icke kunnat återhålla ett utrop af
bestörtning. Men hon hejdade sig verkligen i tid och
sade endast:
»Du ser verkligen bra trött ut, stackars
Ruth. Ah, hvad en tids hvila på det sköna
landet skall göra dig väl!»
»Ja, det skulle det nog — kanhända! Men
ännu vet jag ingenting om, hur allt kommer
att gestalta sig för mig. Jag har rest i ett
sträck i fyra dygn, knappast sofvit en timme
ordentligt på vägen och kom till Stockholm i
morse».
»Från Paris?»
»Nej, frän Menton.»
»Oeh din — man?»
Ruth ryckte till.
»Nej, nej», fick Klara brådt, ifrig, förskräckt
öfver sin oförsigtighet; »vi skola icke tala
derom; förlåt min glömska — vi ha ju
kommit öfverens oin det. Har du råkat pappa
Rebolledo ? »
»Nej, jag har tillbragt hela förmiddagen med
att söka dig. Jag har en så märkvärdig
fruktan för att första gången möta honom ensam.
Det är dumt, oförklarligt, jag vet det. Men
jag ville så gerna ha dig med.»
»Ack, så gerna. Nu följer du mig ut med
sjubåten till Klaraborg. Der få vi vara ensamma,
och du får hvila ut. Fritz kommer ej förr
än till söndagen. Och så är det bara Vivan.
Sedan någon dag ge vi oss in till staden och
upp till pappa Rebolledo. Min kära lilla Ruth,
du hade väl bra svårt att få reda på mig.
De slogo sig ned på en af bänkarne under
kastanjernas löfverk. Ruth var ofantligt
uttröttad, af resdagarnes strapatser och
sinnesoro. Hon kände benen nästan neka tjenst.
»Jag sökte dig först uppe hos tant Linder»,
sade hon efter att några minuter ha hemtat
sig; »jag hade i all min förvirring rent af
förgätit, att du var gift. Jag såg det ändock för
några år sedan i Karlsbad, i en svensk
tidning, som tillfällighetsvis föll mig i händerna.
Jag tänkte då skrifva först — jag blef
verkligen så glad för din skull; men så visste jag
ej, så tänkte jag — — ja, det sköts upp och
blef sedan aldrig af. . .»
Klara tryckte ömt hennes hand. Hon märkte,
att Ruth var på väg att uppröras på nytt och
skyndade att säga:
»Ja, den snälla »gumman» hvilar nu i ro.
Det fick du väl höra. Hon talade så ofta och
så deltagande om dig. De gåfvo dig väl min
adress?»
»Till din mans kontor. Kassören der gaf
mig anvisning till båten, och så . . .»
»Ja, så fann du mig ändtligen. — Men nu
få vi ej försumma den på nytt. Klockan i
Ladugårdslandet slog half nyss. Om du orkar,
ge vi oss sakta i väg . . .»
»Men det är omöjligt — så tvärt — mina
saker vid jernvägen — allt — allt. — Och
jag vet ju egentligen ej, hvarför jag är här,
hvad jag skall ta mig för —»
»Inga men; dina saker, dem styr jag om i
morgon. Nu är du bara ett snällt barn, som
lyder, och jag är din stränga mamma, som
befaller. Och dermed punkt.»
Ruths ögon lystes upp af ett svagt stackars
leende. Hon böjde sitt bleka ansigte fram
emot Klaras, lade sina händer på hennes och
bad sakta:
»Kyss mig, Klara, som du brukade göra :—
förr.»
* _ *
Aftonen var obeskrifligt angenäm, och den
korta timmen för ångbåtsfärden nästan allt för
kort. Efter dagens hetta började luften svalkas
af från vattnet; ocli när de hunno ut på litet
vidare vatten, der den svaga brisen strök friare
mellan stränderna, som lågo i violett ljus och
i orange i den sjunkande solens sneda strålar,
var sceneriet hänförande. De togo plats uppe
å kommandodäck, hvilket de öfriga passagerarne
lemnade något så när i ro, och Ruth återsåg
med stilla, glädjefullt vemod de kära utsigterna
från barndomsdar.
Herrskapet Ritters vackra villa låg på
Rindölandet, strax innan båten hann fram till
Vaxholm. Nere på bryggan, som med sitt
hvita badhus likt en arm med knuten hand
sprang ut i sjön, skönjde de redan på långt
håll Vivan vid Charlottes, sköterskans, sida,
som med sin hvita näsduk viftade mamma
välkommen. När bäten lade till och de kommo
i land, gjorde den lilla stora ögon af förvåning
att se den främmande damen vid mammas
sida.
»Se här en tant, som du skall hålla mycket
af, ty det gör mamma«, sade Klara och lyfte
upp barnet emot Ruth, som kysste den bruna,
knubbiga lilla kinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
