- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
128

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 19 april 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig i i i fci arvändas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga

verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | \_) U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas

frågade jag henne åter en vacker höstmorgon.
Hon stod på terrassen, iklädd en
mörkgrön sammetsklädning med kostbara gamla
spetsar omkring den hvita halsen, den ena
handen hvilande på den trogna vindthundens
hufvud och med den andra skuggande sina
ögon mot höstsolens strålar. Hon liknade ett
af Millais porträtter.

»Om igen denna fråga, Dolly! Med hvem
vill du då, att jag skall gifta mig,» sporde
hon mig småleende, nästan vemodigt.

»Du store Gud, du vill väl aldrig, att jag
skall räkna upp dina olyckliga tillbedjare?»

Ett missmodigt drag hvilade på hennes
läppar.

»Nej Dolly, besvära dig ej, du känner
mina åsigter, mina fixa idéer, såsom du
måhända med rätta benämner dem;—jag måste
älska den, jag gifter mig med, och jag gifter
mig aldrig, såvida intet —»

Här afbröts hon af Maeleod, som reste
borst och morrade åt en imaginär fiende.

»Trixie, skulle ändå någon varit lycklig
nog att röra ditt hjerta,» frågade jag; jag såg
någonting i hennes ögon, som jag der tillförene
aldrig sett, och i min glädje lät jag hela
till-bedjareskaran passera revy i mina tankar.

»En chimère, en dröm,» sade hon meden
likgiltig axelryckning — »Men — lika godt

— efter du nu nödvändigt vill veta det, så
var jag ju i somras med mina föräldrar uti
Homburg. Den sista dagen vi tillbringade
der, promenerade min trogne Maeleod och jag
in uti skogen, bakom Kurgarten, för att taga
afsked af en favoritbänk. Plötsligt märkte
jag, att jag tappat ett armband. Hunden
fattade snart, att jag förlorat någonting, och
vi började bägge ifrigt söka. Steg hördes på
gångstigen, och mellan träden framträdde en
herre, som vid åsynen af Macleods och mina
bemödanden artigt anhöll att få vara oss
be-hjelplig. Och verkligen — efter en stunds
ihärdigt sökande hade han turen att återfinna
mitt armband. Jag tackade honom
förbindligt, och, som jag var trött af min promenad,
hvilade jag mig på bänken; han dröjde, lätt
och ledigt konverserande om allehanda ämnen.
Jag vet ej, huru det var, men det låg
någonting tilldragande, oemotståndligt uti hans
vackra djupa röst och hans mörka själfulla
ögon, någonting som man ej så lätt glömmer

— nej, man glömmer det aldrig! Med en
bugning aflägsnade han sig, när jag steg upp
för att återvända hem — och dagen derpå
reste jag.»

»Således skall jag förstå, att du, Beatrix
von Hohenburg, firad och tillbedd af alla,
skänkt ditt hjerta åt en främling, hvars namn
du ej ens känner. O, du ödets ironi!»,

»Just så, Dolly,» svarade hon likgiltigt,
men med en längtansfull blick uti sina ögon.
Ja, i sanning, den man, som förstode att
vinna hennes kärlek, som hos henne funne
gensvar åt sina känslor, som såge hennes
sköna ögon hängifvet blicka in uti sina —
han vore förvisso den lyckligaste bland dödlige!

Beatrix v. Hohenburg var min kusin; på
mödernet svenska, men från faderns sida
tyska. Hennes upprepade besök hos sin
moders slägt hade gjort henne förtrogen med
svenska språket, som hon talade och förstod
fullkomligt, och som vi båda sinsemellan
begagnade.

En kort tid efter ofvannämda samtal
åtföljde jag henne till hennes föräldrars hem i
Mecklenburg, der de bebodde ett ståtligt,
gammalt riddargods. Yi ämnade deltaga uti
de sedvanliga stora höstjagterna, rida parforce
såsom det benämdes. Trixie våren utomordent-

ligt djerf och passionerad ryttarinna och ryggade
ej tillbaka för någonting. Hon på samma gång
skrämde och roade mig med sina ridter. Intet
hinder var för svårt, ingen häst för vild.
Alla hästar i faderns stall, och de voro många,
hade hon tumlat. Dock på en enda hade
hon hitintills ej vågat sig. Dét var en
gigantisk, svart hingst, benämd >,Wilder Jäger»,
så vildsint och svårriden, att ingen utom
hennes far vågade bestiga den.

Denna höst var Trixie djerfvare än
någonsin; det bredaste diket, den högsta vallen
hejdade henne ej; hon satte sig endast långt
tillbaka i sadeln och med sin mjuka och dock
så stadiga hand förde hon sin häst i
storartad stil öfver hindren.

En dag voro vi inbjudna till jagt på ett
aflägset gods. Vid mötesplatsen bemärkte jag
en högväxt, mörk herre, som red en kolossal
mörkbrun tracheuare. Han var af ett
imponerande yttre, men gjorde ögonblickligen på
mig ett dåligt intryck. Gud vete hvarför.
’Det låg ett falskt och oroligt drag kring
hans välbildade mun. Vid Beatrix’ åsyn spratt
han till, syntes söka något i sitt minne, och
efter ett ögonblick red han upp till vår sida
för att låta föreställa sig såsom herr von
Merowitz.

Trixie bleknade, och jag såg henne djupt
draga andan.

En aning sade mig, att här vore den
omtalade främlingen.

Jagten började, och jag fick ej tillfälle att
fråga henne derom. Merowitz vek ej från
henne, jag såg deras hästar sida vid sida följa
hundarne och samtidigt flyga öfver hindern.
Jag såg beundran och lystnad lysa uti hans
ögon.

Efter jagtens slut redo vi åter hem.
Merowitz inbjöds af Trixies far att deltaga uti
jag-terna på Hohenburg och var oss således
följaktig. Jag såg honom vid hemkomsten lyfta
Trixie ur sadeln och qvarhålla hennes hand
i sin en sekund längre, än nödig; hade varit,
och jag fattade på stället ett djupt hat till
honom. Maeleod, som varit hemma, hade vid
ljudet af hästarnes tramp rusat fram för att
välkomna sin matmor, men vid åsynen af
Merowitz, ryggade han tillbaka, morrade
doft och visade sina spetsiga tänder.

Då vi kommit upp på våra rum,
bekräftade Trixie min förmodan, att Merowitz och
främlingen voro en och samma person.

»Trixie, du kan väl ej älska honom, akta
dig, han är en farlig, otillförlitlig menniska;
han skall bringa dig olycka,» utropade jag,
förledd af en plötslig ångest, som kom mig
att glömma det okloka i mitt beteende.

»Dolly», svarade hon, »jag är intet barn,
och om du hyser någon vänskap för mig, så
säg ej så;» dermed gick hon och lemnade
mig ett rof för en allt mera växande oro.

Jag observerade Merowits noga. Stor, mörk,
välvuxen, med svarta, djerfva ögon och
glänsande, hvita tänder under en välvårdad
mustasch, var han verklige» en ståtlig man
och förde sig med en förnäm elegans, som
nästan gränsade till nonchalans. Han hade
en låg, mjuk och böjlig röst, som när han
talade med Beatrix kunde antaga de mest
smekande tonfall — och likväl! Min antipati
för honom tilltog med hvatje dag, och jag
är öfvertygad, att instinkten sagt honom detta,
ty jag kände, att han återgäldade mig med
samma känsla.

För mig blef det tydligt, att han förhexat
Beatrix, och alla sågo, att han uteslutande
egnade henne sin hyllning, och äfven att han
ej var henne likgiltig.

Hvem var då denna menniska. En rik
godsegare från tyska Schlesien, som förut
följt den diplomatiska banan och färdats
rundt verldens hufvudstäder, ej just med det
bästa rykte-efter sig. Han hade varit borta
några år och nu plötsligen återvändt.
Någonting närmare om honom kände man ej,
men — Så yttrade sig de flesta af
jagt-herrarne, som afundades honom Beatrix’
gunst.

Hon undvek mig på senare tider.

Ack, Trixie, Trixie, hvarföre trodde du
mig ej?

Du var förbländad, förtrollad!

Jagterna skulle på öfligt sätt afslutas med
en storartad bal, hvartill inbjudningar utgått
både när och fjerran. Beatrix var hänförande
skön den qvällen.

Under en paus mellan danserna gick jag
in uti blomsterträdgården för att söka ett
ögonblicks svalka. Store Gud, derborta
under en palm, bland orkidéer och ormbunkar,
såg jag henne stå med de härliga hvita
armarne om Merowitz hals och han, tryckande
henne till sitt falska hjerta, segerstolt skåda
ned uti det sköna, uppåtvända anletet.

Jag drog mig obemärkt till baka. En okuflig
ångest bemäktigade sig min själ.

Slutet nalkades med stora steg. —

Jag hade efter detta förlorat all håg för
dans under denna natt och drog mig tillbaka
uti ett utbygdt fönster, som doldes af tunga
sidendraperier. I glömska af tiden måtte jag
här i mina sorgliga, pinande tankar hafva
tillbringat en lång stund uti ensamhet, ty jag
väcktes ur mina betraktelser genom två
röster, som tilltalade hvar andra uti det, på
andra sidan af mina skyddande draperier,
tomma och öfvergifna rummet.

»God afton, Merowitz,» hörde jag en för
mig obekant röst säga, »god afton, mon cher,
det öfverraskar mig att finna dig här,
njutande af landtlifvets oskyldiga nöjen, då jag
trodde dig ännu vara qvar i Italien. Apropos,
jag kan helsa dig från din hustru. Träffade
henne i Venedig förra veckan. Charmant
som vanligt. Du gör en våldsam kur för
fröken v. Hohenburg, hör jag sägas, — du
är då alltid den samme, mon garcon. »Tyst,
mon cher,» svarade Merowitz och sänkte sin
röst för att hviskande säga någonting, som
jag ej kuade uppfatta, »men», åter höjande
rösten, »man måste ju fördrifva tiden med
något här, och hon är verkligen bra retande
och aptitlig, Beatrix.»

Här aflägsnade sig de båda talande.
Darrande af harm och förskräckelse drog jag
undan draperierna för att se efter dem.

O, denne skurk, denne samvetslöse niding,
som endast till tidsfördrif lockat Beatrix’
hjerta till sig! — Mina aningar hade tyvärr
varit allt för sanna. Jag trädde fram ur
mitt gömställe, och der stod Beatrix i en
dörröppning, undanskymd af några höga
bladväxter.

Hon kom stapplande emot mig.

»Dolly, Dolly, du hörde det också,»
utropade hon förtviflad och jemrande som ett
sjukt barn. En blick på hennes upprörda
anlete sade mig mer än väl, att hon hört
hela samtalet. Hon gömde sitt ansigte mot
min skuldra, och jag kände hennes gestalt
genomfaras at häftiga darrningar. — Hon
sade ej ett ord, endast jemrade sig sakta.
Jag smekte tigande hennes mjuka hår, hvad
skulle jag för öfrigt kunnat säga för att trösta
henne. Intet! Mitt hjerta var uppfyldt af
det oändligaste medlidande.

Plötsligen såg hon upp. Hennes ansigte

128

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free