Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 19 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
blomkrukornas beskaffenhet. En af orsakerna till
rosodlingens ringa framgång i fönsterträdgården torde
vara den från växthusen tagna erfarenheten, att
rosorna skola vattnas mycket litet. I boningsrum är
ett dylikt förfarande tvärtom synnerligen skadligt.
Växthusens med vattenånga mättade luft hindrar
afdunstningen från växternas blad, hvarföre der
måste söijas for en riklig ventilation i krukorna. Här
måste man använda porösa krukor, som tillåta
afdunstning icke blott från jordytan utan äfven från
sidorna. Men i boningsrum är förhållandet
annorlunda. Hvar oeh en växtodlare har nog märkt
olägenhet af den här rådande torra luften. Som en
gifven följd häraf uppstår en häftig afdunstning från
bladen, dessa ställa i sin tur motsvarande fordringar
på rötternas uppsugande verksamhet, och följden blir
den, att jorden hastigt befrias från sin fuktighet.
Begagnas nu den porösa, oglaserade krukan, som
tillåter afdunstning äfven genom väggarna, uttorkar
jordklimpen allt för fort, i synnerhet närmast
krukans väggar, hvarest sugrötterna finnas. Dessa taga
då lätt skada. Följaktligen passar för odling af
rosor i boningsrum icke den oglaserade krukan, utan
der är den glaserade krukan tjenligast. Färgen på
den samma är ej af så obetydligt inliytande, som
kanske mången tror. Lämpligast är den mörka.
Skälen härför vill jag ej trötta med.
Af hvad som sagts här ofvan torde hafva
framgått, att om man vill hafva sina rosor i Øor, så är
ymnig vattning nödvändig. Få af våra rumsväxter
behöfva så jemn fuktighet för sina rötter som rosen,
och under knopparnes framkomst och utveckling
kan en enda försummad vattning vara tillräcklig att
tillintetgöra blomstringen. Fastän rosen fordrar, för
att trifvas, jemn fuktighet, är det dock nästan
otroligt, huru hög grad af torka hon kan uthärda utan
att vissna. Mången mindre erfaren rosodlare har
nog erfarit, huru det stundom händt, att
blomknoppar, färdiga att slå ut, börjat vissna och fälla de
yttre blombladen; nästan alltid är en uraktlåten
vattning härtill orsaken.
Hvad här sagts om rosens vattning, när hon är
i full växtkraft, kan naturligtvis ej gälla, då man
på. våren tager in sina vinterståndare för att börja
drifva dem; ieke heller om afläggare eller
sticklingar, som ännu ej kommit i full växt. (Som bekant
förvaras rosorna öfver vintern i en fukt- och
frostfri källare eller i ett mörkt oeldadt mm, der
temperaturen ej går under + 4°. Pä våren i februari
eller mars, ja, till och med i januari tagas de in; i
början vattnar man litet, men ökar dermed i samma
mån växtligheten tilltager. På samma sätt med
vattningen, då man fortplantar en rosenbuske genom
afläggare eller stickling. För stor fuktighet är då
ovilkorligt dödande.)
Beträffande krukjorden är lämplig sådan sällan
svår att anskaffa, ty rosen håller till godo med,
snart sagdt, hvad jord man än har att tillgå. Helst
trifves deD dock i styf jord, hvilken bibehåller
fuktigheten längre, t. ex. lermylla, som man tagit från
åkern eller ett trädgårdsland. Innan den användes,
befrias den naturligtvis från sten och klumpar. Skulle
lerjorden synas allt för styf, göres den lättare genom
tillsats af löf- eller spånjord. Allt för lätt jord göres
lämpligare genom tiliblandning af litet gammal lera,
som man torkat och söndersmulat.
Det är en stor fördel, om krukjorden i mängd
innehåller nödiga näringsämnen, men nödvändigt är
det ej; ty sådana kunna lätt tillföras genom
upprepad vattning med gödselvatten. Dylik vattning
är af stor nytta. Genom den tillföres jorden näring,
och ju rikligare näringsforrådet är, hvaraf rosen har
att lefva, desto större och kraftigare blifva skotten,
desto talrikare knopparne och blommorna.
Teater och. musik.
Kungl, operan gifver i morgon (onsdag) för
första gången sedan nära sex år till baka Meyerbeers
storslagna opera »Hugenotterna;». Operan, som
vid denna föreställning gifves till förmån för k.
hofkapellets pensionskassa, får ett särskildt
intresse derigenom, att man i Raouls parti får
åter-höra hr Sellman, hvilken ej sedan förra säsongen
uppträdt härstädes. För öfrigt är, om man
undantager hr Strömberg, hvilken uppbär sin gamla roll,
Marcel, rollbesättningen alldeles ny. Fröken
Klemming får i Valentines parti en af sina allra
förnämsta uppgifter. Drottning Margareta af Valois
sjunges af fru Östberg och pågen Urbain af fröken
Karlsohn. Hr Sellergren utför Saint-Bris’ och hr
Linden Nevers’ partier. Detta torde varda en af
säsongens intressantaste repriser.
Påskdagen gifvas »Alphyddan:» och »Josef i
Egypten», annandag påsk »Djamileh» och »Rege-
mentets dotter». Nästkommande tisdag anordnas
troligen symfonikonsert.
Till spelning har antagits en svensk 1-akts
operacomique, kallad »I Firenze». Musiken är
komponerad af vår talangfulla tonsättarinna fröken
Helene Munktell till text af Daniel Fallström.
Operan torde varda färdig till uppförande i början
af nästa månad. Detta blir första gången, en svensk
tonsättarinna uppträder för scenen.
K. dramatiska teatern har, som vi förut nämnt,
fått en verklig magnet i den utmärkta
skådespelerskan från k. teatern i Köbenhavn fra Betty
Hennings. Nästan hvarje gång hon uppträder är
teatern utsåld i förköp.
I går afton (måndag) uppträdde fru Hennings
för fjerde gången som Nora i Ibsens »Ett dockhem».
En i de minsta detaljer från början till slut mera
utmejslad prestation torde man förgäfves få söka
efter. Allt föreföll så naturligt, så osökt, så
konseqvent, att man ej alls öfverraskades af slutet,
det »vidunderliga». Inropningar i massa och en
lagerkrans med band i de danska färgerna
belönade den framstående konstnärinnan för hennes
förträffliga spel.
I dag (tisdag) uppträder fru H. å k. operan som
prinsessan i Drachmanns sagospel »Det var en
gång», som skall vara en af hennes mest
framstående roller. I morgon (onsdag) gifves ånyo å
dram. teaterns scen de trenne småpjeserna »I
asylen», »En liten förmyndare» och »En
middagsbjudning», af hvilka i synnerhet den förstnämda
gifver fru H. det ypperligaste tillfälle att lägga i
dagen hela sin alldeles ovanliga
skådespelaretalang. Hon uppträder här som en 80-årig,
bokstafligen på grafvens brädd stapplande gumma
och utför denna sin roll så illusoriskt, att det
ovilkorligen måste räknas som en af
skådespelarekonstens högsta triumfer.
Fru H. lär ytterligare komma att uppträda i
»Vildanden» och »Fruntimmersskolan».
Säkert är, att k. dramatiska teaterns direktion
förtjenar den största tacksamhet af hufvudstadens
teaterälskande allmänhet, för det den gått i
författning om anordnande af detta intressanta
gästspel härstädes.
Vasateatern upptager i dag (tisdag) den
välbekanta 3-aktsoperetten »Fatinitza» afSuppé.
Titelrollen utföres af fröken Anna Petterson, teaterns
framstående primadonna.
A Svenska teatern gifvas under de närmaste
dagarne soaréer af trenne bland teaterns mest
framstående och omtyckte skådespelare. Sålunda
gifves på torsdagen till förmån för hr Aug. Warberg
»God natt, granne», »Frun från hafvet» eller
»Käringen mot strömmen» (parodi) och »Otellos
triumf»; på fredagen »Flickornas gossar» till
förmän för hr Edvard Nilsson och på påskdagen
»Lifvet på landet» till förmån för hr Victor
Holmquist. Att de förtjente skådespelarne skola få
glädja sig åt fulla hus, taga vi för gifvet.
Södra teatern. Äfven här gifves långfredagen en
soaré af en bland denna teaters mest omtyckte
och uppburne komiske skådespelare, nämligen hr
Emil Strömberg. Då han i Geijerstams lustspel
»Telje tokar», som vid tillfället gifves, har en af
sina tacksammaste uppgifter, torde någon särskild
rekommendation ej behöfvas.
Den betydelsefullaste musiktillställningen under
påskhelgen är, som hvar man vet,
Musikföreningens långfredagskonsert. I st. f. det sedvanliga
oratoriet »Skapelsen» uppföres i år Händels
genialiska och storslagna oratorium »Messias».
Solo-parlien utföras af fru Edling, fröknarna Nordgren
och Jungstedt samt herrarne Max Strandberg och
Salomon Smith, hvarjemte biträde lemnas af k.
operans kör m. fi. saml k. hofkapellet, allt under
ledning af hofkapellmästaren Conrad Nordqvist.
Äfven till generalrepititionen på torsdags afton
säljas som vanligt biljetter.
En intressant matiné gifves påskdagen i Berns
nya salong af operasångaren Axel Rundberg. A
det tilltalande programmet finnas upptagna som
biträdande fru Ileintz, fröknarna Nordgren och
Klemming, hrr Lundmark, Hagman, Sellergren,
Borgstedt och Lejdström.
Pä Vasateatern gifver hr N. Clementson
annandag påsk likaledes matiné. Programmet är, då
detla skrifves, ännu ej bekant.
Den 16 april.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.
II.
»Sista akten».
(Forts.)
jp|^nder de närmaste dagarna undvek Klara
med finkänslig omsorg att med ett enda
ord framkalla gångna tiders minnen eller
att fråga Huth om de sista skedena i hennes
lif. En lätt förklarlig, qvinlig nyfikenhet,
till det mesta grundad på varmt intresse
for vännen, låg visserligen hela tiden nära
till med frestelser; men då hon såg, huru
Ruth sjelf tycktes sky nästan hvarje tanke
på det gamla, hvarje ord, som häntydde
derpå, för att helt och odeladt hängifva
sig åt njutningen af ett öfverretadt
sinnes hvila, af den fridsamhet och ro, hvilka
nu omgåfvo henne och likt en behaglig
domning göt sig öfver hela hennes väsende, då
ville hon icke vara dea första att uttala det
afgörande ord och det yrkande på
förklaringar, som kanske med ens skulle kasta Ruth
tillbaka in i det gamla lifvets smärtsamma
hvirfvel. I hvarje tall skulle det vara
tillräckligt att bryta verkan af den apatiska
domning, som nu som en reaktion efter
själs-skakningarna kommit öfver Ruth, och af
hvilken hon till en tid hade så godt behof.
Så begaf det sig att de två unga
qvinnorna och barnet i idylliskt lugn tillbringade
några af de närmast följande
högsommardagarna, utan att bry sig med andra tankar
eller annan omsorg än den att njuta af att
vara till.
Till söndagen kom Fritz Ritter, som
be-ramadt var, ut med alla mötesdeltagarne.
Han blef först förvånad vid-åsynen af Ruth;
men Klara fick honom hastigt afsides for
några få förklarande ord, hvilka han för
öfrigt ej hade tid egna mycken
uppmärksamhet midt i sina värdpligter.
För en dag utbyttes det tysta, nästan
förnäma lugnet på villan mot en splendid
herrmiddags bullrande uppsluppenhet. På den
stora verandan voro middagsborden dukade,
och långt ut öfver fjärden ljödo i den svala
aftonen de skallande hurraropen och
skrattsalvorna, som beledsagade skålar och tal.
Vid 12-tiden på natten fördes gästerna med
särskildt förhyrd båt åter in till staden.; Fritz
Ritter, hvilken som sekreterare på mötet ej
kunde vara ifrån, gjorde dem sällskap till
baka.
Så var allt åter lika tyst och rofullt. Ruth
hade under festdagen hållit sig undan så
mycket som möjligt, och Klara, som väl
förstod, att det bullrande, obekanta sällskapet
endast kunde verka tröttande oeh pinsamt på
henne, hade ej på något sätt påyrkat
motsatsen.
Den lilla Vivan fäste sig hastigt vid Ruth
med denna naiva och icke så litet
efterhängsna tillgifvenhet, som plötsligt kan
uppflamma hos barn. Den nya tanten med sitt
tysta, mjuka, sorgbundna sätt, med de blåa,
drömmande ögonen, som ofta kunde stirra
framför sig långa stunder, som såge de in i
ea annan verld <— det egendomligt
melankoliska öfver hela hennes väsende, så vidt
skiljaktigt från de glada menniskors sorglösa
obundenhet, den lilla var van att se omkring
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
