Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 17 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ii ilias att .lummer Weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | P\ I I M I dun, erhållet eft gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera
natur, än den hon hyser till en dotter, om
man nämligen ej visste, hur den menskliga
naturen blifvit liksom öfvergrodd af
hvarjehanda ogräs, hvilket måste bortrensas, för
att man skall få fram det äkta menskliga,
gudsbilden i menniskan.
Hur innerligt tacksam är ej ofta en mor
mot den qvinna, som älskar hennes son
och gör honom lycklig! För en sådan mor
blir svärdottern en blodsförvandt, en dotter,
och för denna gifves ingen »svärmor» utan
en »mamma» eller »farmor», som är hennes
förtrogna, ömma och taktfulla rådgifvarinna.
Ett liknande förhållande kan naturligtvis
ega rum emellan en hustrus mor och dennas
svärson, och der detta förhållande förefinnes,
är det en god borgen för huslig lycka.
Men det får ej förtigas, att en dylik
tillgifvenhet dem emellan är mera sällsynt, oeh
jag vågar tro, att både mor och dotter
hafva större skuld till att så är, än den
äkte mannen.
Möjligen är det den omständigheten, att
mödrar vanligen föra ett förtroligare
samlif med sina ogifta döttrar än med sina
söner samt äro vana att i allt råda de
förra, hvilket vållar att »svärmor» ofta har
så svårt för att afstå sin dotter till dennas
make, utan att i hemlighet förbehålla sig
rättigheten att framdeles som hittills hafva
det afgörande ordet i hennes, d. v. s. i
det unga parets, husliga angelägenber.
Mannen å sin sida är sällan sinnad för
en delning af magten, lika litet som att se
sin hustru gå i andra ledband, än dem han
möjligen sjelf pålägger, och är han anlagd för
svartsjuka, delar han ej heller med nöje sin
hustrus kärlek med hennes mor, i fall denna
senare är taktlös nog att på sift sätt
rivalisera med honom.
Mödrar, hvilka i sina gifta döttrars hem
uppträda på detta sätt, fatta ej sällan hat
till sina svärsöner blott af det skäl, att
desse frånröfvat »mammorna» deras döttrars
kärlek, oeh ju innerligare makarne sluta sig
till hvarandra, dess mer tycker sig en sådan
mor vara kränkt och förnärmad af sin
dotters make.
Det är så orimligt det gerna kan vara
att på en gång vilja bortskänka och behålla
sitt barn, och män tåla sällan orimligheter
af — äldre qvinnor; det kan dessutom vara
tålamodspröfvande för hvarje menniska, som
tänker öfver sambandet emellan orsak och
verkan, att umgås närmare med någon
person, hvars alla tankar, känslor, intryck och
fantasier äro sammangyttrade till ett kaos,
i hvilket personen i fråga aldrig bryr sig
om att skapa en smula klarhet och ordning.
Det är just svärmödrar af detta slag, som
gifva rik anledning till det osmakliga och
långt ifrån oskadliga skämtet med detta
slägtskapsförhållande.
Utan att ha varit part i saken, kan man
dock mycket väl föreställa sig, att det skall
kännas underligt, ja obehagligt, särdeles i
början, att få en främmande man in i
familjkretsen, en man, som då han vunnit
dotterns hjerta, skjuter modern åsido och
ställer sig på visst sätt emellan dem båda,
och det är klart nog, attt detta måste
kännas skarpare, ju förtroligere mor och dotter
hittils varit med hvarandras tankar och
känslor. Men denna naturliga känsla hör
till dem, som skola underordnas under det
i högre mening menskliga; här gäller den
frivilliga försakelsens bud, en försakelse af
sig sjelf, som är oskiljaktig från all ädlare
kärlek.
Den äkta moderskärleken »söker icke sitt»,
för den är barnets lycka hufvudsaken, och
den .vet, att äfven om den kan mäta sig
med, ja, öfvergår den äktenskapliga
kärleken i styrka och tålamod, är det dock den
förra, som det tillhör att draga sig inom
sig sjelf, på det den senare må kunna växa
sig stark nog till att uppfylla löftet: I nöd
och lust!
Men denna försakelse visar sig ej — när
den utgår från kärleken nämligen — i
sur-mulen tillbakadragenhet eller i en hemgjord
martyrgloria, hvilka båda sätt äro liksom
uppfunna för att pina och reta varma,
ärliga sinnen och lägga grund till
misstämning i det nva hemmet. En mor, som
besitter kärlekens fina takt — den finaste af
all bildning — hon har ett sjette sinne, som
säger henne, när hennes vänliga råd äro
af nöden, eller när hon bör spara dem.
Det är temligen troligt, att ingen skulle
ha en säkrare blick för det inre värdet af
den man, dottern väljer, än just modern.
Men nu får man i det verkliga lifvet ofta
se, hur en mor, antingen rent af blundar,
medan det ännu vore tid att se upp och
på ett förnuftigt sätt äfven öppna dotterns
ögon, eller ock angripes modern så af detta
nya, som intränger i familjen, att hon går
som i feber och hvarken kan tänka på
eller tala om annat än den blifvande
svärsonen; det ser ofta ut, som om hon sjelf
vore intagen af en flickaktig, svärmande
beundran för honom. Både den konstlade
blindheten och det uppflammande
känsloruset pläga dock hos fru svärmor försvinna
med bröllopsfestens glans, och då har ingen
skarpare blick för svärsonens menskliga
brister än hon, och hon har tyvärr då en
olycklig böjelse för att gifva den unga
hustrun del af sina upptäckter.
Den elaka svärmodern, sådan som hon
förekommer i småhistorierna och i bland
på scenen, torde vara en mera sällsynt
företeelse inom familjlifvet; men den tanklösa,
oförståndiga eller sjelfviska är deremot en
mycket vanlig stötesten inom den
äktenskapliga verlden.
Bland allt osmakligt skämt förekommer
mig det, hvilket rör sig kring mannens
svärmor, som det för tänkande qvinnor mest
kränkande ty dels grundar det sig på
förutsättningen om en mycket ringa andlig
utveckling hos såväl de äldre som yngre
bland oss, dels bidrager det i icke
oväsentlig grad att göra det i sig sjelf nog
grann-laga förhållandet emellan svärmor och
svärson ännu vanskligare, oeh derigenom
inverkar det menligt på familjelifvet.
För att få slut på dessa evinnerliga
svärmorshistorier finnes ej annat medel än en
ny bättre upplaga af svärmödrar, förståndiga
mödrar, som hvarken öppet utbjuda sina
döttrar eller listigt locka män i »snaran»,
och som lika litet göra våld på sina
naturliga känslor för att som son behandla en
för dem temligen obekant man, som de äro
i stånd till att svärmiskt hängifva sig åt
det intryck, hvilket reflexen af dotterns
kärlek öfvar på moderns känslolif. Detta är
en uppgift, värdig att beaktas af hvarje mor,
som lefver tillsammans med sina vuxna
söner eller döttrar, så att pligt och ansvar
komma i förgrunden samt anspråken och
fordringarne ej växa sig för starka och
qväfva både egen och andras sinnesfrid
och lycka.
Den elaka, grymma styfmodern är
lyckligtvis blott nu en allegori, som framträder
i sagan; måtte också snart den elaka,
dumma, sjelfviska svärmodern snart också
blifva endast och allenast en myth! Det
skulle i icke ringa mån öka männens
aktning för vårt kön och dermed äfven för det
hemlif, hvilket så många män, till deras och
samhällets stora skada, underskatta eller
ringakta.
Helsingborg i januari 1888.
Wt
Qvinnogymnastik.
En serie uppsatser efter »Vort Hjem».
IV.
åiland de läkare, som gjort sig till talmän för
kroppsöfningarne, finnes en doktor Gari Schmidt,
som vill ha dygnets 24 timmar sålunda använda: 8
timmar till sömn, S timmar till arbete, 8 timmar till
omsorg för helsa och kroppens näring och öfning.
Kunde vi följa detta recept lika noggrant, som vi
följa våra läkares, när sjukdomen en gång far tag i
oss, vore det nog möjligt, att vi mycket sällan finge
bruk för den senare sortens recepter. Det kapital
af helsa, krafter och deraf följande välbefinnande,
som åstadkommes genom d:r Schmidts recept, skulle
kunna hjelpa oss igenom mångt och mycket i lifvet,
till och med om våra yttre vilkor icke vore så
gynsamma, som önskligt kunde vara. Vi kunria
emellertid icke alla nöjaktigt inrätta vårt Hf efter vår
helsas kraf. Äfven om de flesta bland oss nog kunde
genomföra ofvan nämda tredelning af dygnet, skall
det dock alltid halta med hvad d:r Schmidt kallar
»omsorgen för kroppens öfning». Det kan alltid
så lätt komma andra saker i vägen, besök, läsning
o. s. v., som ju allt samman har sitt berättigande,
men det blir likafullt först och sist kroppen, som
får sitta emellaD.
De fem fristående rörelser, som vi i föregående
artiklar ha genomgått, kunna visserligen i hög grad
bidraga att hålla maskineriet i ordning, men den
egentliga utvecklingen af kraft och smidighet bör
sökas i apparater. Af dessa kunna i hemmen ej
synnerligen många anbringas, men det i art. II
omtalade räcket * är den billigaste och användbaraste af
alla, som existera. Vi vilja derför gifva anvisning
på några rörelser i denna apparat. Att gå igenom
hela serien af dessa skulle bli för vidlyftigt och
fordra allt för många teckningar; häri ligger alltså
orsaken, hvarför vi så snabbt gå från de lättare till
de svårare rörelserna. Skulle emellertid öfningarne
verka för ansträngande, kan deras långvarighet
inskränkas.
Den första öfningen kallas:
a) Sträckhängning i 10 sekunder. (Fig. 8.") Man
Fig. 8.
fattar om stången ofvanifrån (öfvertag), med
fingrarne slutna till hvarandra, och hänger nu med god
hållning af kroppen i 10 sekunder. Blir rörelsen
utförd på det i teckningen anvisade sättet, komma
så godt som alla kroppens muskler i stark spänning.
Skuldrorna få ej skjutas upp, hufvudet får ej vid-
* Räcket består af en rund, smidig bom af något
hållbart och hårdt träslag (t. ex. ask), som, hvilande
på krampor, på lagom höjd uppsattes tvärs öfver
hvilken som helst dörröppning. I genomskärning
bör räcket mäta en tjocklek af 6—8 centimeter.
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
