Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 17 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tien ske ä närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig i i—v | I Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas
röra armarne, bröstet hålles hvälfdt, kroppen i
stillhet och benen slutna till hvar andra och sträckta.
b) Sträckhängning med vågräta ben. (Fig 9.)
Sedan den under a) beskrifna ställningen intagits, lyftas
Fig. 9.
de slutna, sträckta benen genom en böjning i
höftlederna så högt upp, att de komma i vågrät
ställning. Utan att trycka in bröstet, kan man skjuta
bakre delen af kroppen något till baka, hvarigenom
rörelsen till en del underlättas. Den starka
spänning, som denna rörelse kräfver af buk- och
under-lifsmusklerna, verkar särdeles kraftigt på
matsmältningen.
c) Böjhängning i half måneställning. (Fig. 10.)
Un-derhjelpt af en liten sats med fötterna från golfvet
böjer man armarne så starkt, att skuldrorna komma
i jemhöjd med stången, och genom en böjning af
höftlederna och ländkotorna föras de slutna och
Fig. 10.
sträckta benen så långt och högt till baka som
möjligt. Den ställning kroppen dervid kommer att
intaga liknar halfmånen i nedan. Nackens och
ryggens muskler samt i synnerhet benens sträckmuskler
bli gynsamt utvecklade genom denna rörelse, och
den, som har en mindre god hållning, bör genom
denna öfning söka hjelp derför.
d) Tvärsträckhängning med knä- och fotböjning.
(Fig. 11.) Man ställer sig under stången med front
Fig. 11.
mot dörrposten. Stången omfattas med en hand
från hvarje sida, och, i det skuldrornas tvärställning
gent emot stången bibehållas, intages sträckhängning.
Utan att böja höftlederna böjas de slutna benen så
starkt i knälederna, att skenbenen komma i vågrät
ställning. Nu böjes och sträckes fotleden omkring
10 gånger. Bålen måste hållas alldeles stilia i den
lodräta ställningen. Skuldrorna få ej skjutas upp,
ej heller knäen föras fram. Iiörelsen förefaller till
en början ganska svår, då ryggens och benens musk-
ler här verka på ett sätt, som de mycket sällan få
tillfälle till; men då äfven underlifvets muskler tagas
strängt i anspråk, skall man snart komma att märka,
hvilken ypperlig gymnastik ligger i denna rörelse.
e) Sträckhängning. Böj och sträck armarne. Till
en början kan man omfatta stången med’ en hand
på hvarje sida (vexelgrepp). Tummarne hållas slutna
längs med de andra fingren. Sedan en lugn
sträckhängning intagits, söker man nu, utan tillhjelp af
satser med fötterna från golfvet, att hafva sig så
högt som möjligt på böjda armar, hvarefter armarne
åter sträckas långsamt ut. Kroppen måste
bibehålla sin goda hållning under häfningen, benen
hållas slutna och sträckta och bröstet icke tryckas in.
Efter längre öfning kan man flere gånger hafva sig
upp; dock må tre gånger anses som det högsta
för qvinnor. Genom denna öfning utvecklas
armarnes, skuldrornas, bröstet och ryggens muskler i
en utomordentlig grad, men då äfven buk- och
un-derlifsmusklerna starkt spännas, måste rörelsen af
qvinnor användas med stor försigtighet.
På det hela taget bör man aldrig öfverdrifva
muskelrörelserna, som bli skadliga, om de drifvas
utöfver trötthetens gränser. Emellan hvarje rörelse
bör man söka ett ögonblicks hvila, och som en
bestämd regel gäller, att man aldrig bör fordra en
större kraftansträngning af den ena muskeln utan
att den motsvarande får en liknande motion. Hvad
det går ut på, är en allsidig utveckling; derför bör
såväl höger som venster hand användas lika
mycket. Det är ju ej allenast armen, som påverkas,
utan bela den sida, på hvilken armen är belägen,
utvecklas genom dess rörelser. Den gamla historien
om att en menniska är »vensterhändt», derför att
hon brukar sin venstra hand, borde räknas till
sagorna, förutsatt väl, att hon äfven kan använda den
högra. All den snedhet, man nu för tiden hör så
ofta talas om, ha de små barnen endast sällan från
födseln, utan den stammar i regel från fel vid
skolundervisningen, under hvilken de på många håll få
sitta ungefär som de vilja, och det blir oftast med
en och samma hand under hufvudet, eller från de
otaliga, skriflektionerna under de första åren i
skolan. Skola de små flickorna och gossarne ha så
många skrif- och räknetimmar, så låt dem då i
Guds namn skrifva med båda händerna. Äfven i
hemmen böra föräldrarne beständigt vaka öfver sina
barns ställning och hållning.
Får — får inte!
»|C\ ror du inte, att jag får den, mamma;
det lät ju så säkert?»
Fru Verner log en smula vemodigt, åt sin
dotters glada förtröstan och svarade blott:
»Vi få väl se, barn lilla.»
Hon vände missmodigt Johns jacka på alla
sidor: hål på armbågarne och nötta kanter.
Med en trött suck letade hon fram lappar
och började sitt otacksamma arbete.
»Du får allt köpa litet kantband, när du
går hem, Signe. Tag en half bundt, om du
kan få.»
Signe sysslade just med att, så godt sig
göra lät, snygga upp den gråa krusflorshatten.
»Har du pengar, barn?»
»Nej, mamma lilla, men vänta du bara ...»
»Akta dig att hoppas för mycket», varnade
fru Verner.
Signes anletsdrag mulnade. Hon satte på
sig hatt och kappa under djup tystnad.
Slutligen frågade hon:
»Men mamma, om de skulle vilja ha mig,
när får jag resa då?»
»Det hinna vi väl alltid tala om.»
»Ja, men du hörde ju, att de hade fäst
sig mest vid mig, ty jag hade de minsta
anspråken.»
Fru Verner nickade och trädde en lång,
grof tråd på synålen.
»Adjö, mamma lilla.»
»Adjö, min flicka. Glöm inte banden!»
Signes hjerta klappade häftigt, när hon ilade
gatan framåt, och tankarne dansade ostyriga,
glada och hoppfulla omkring i hennes hjerna.
| Det var ett evigt: får — får inte — får —
får inte; men hur det var slutade det alltid
med ett svagt: får!
Hur noga hade hon inte redan på förhand
räknat ut, hur hon skulle använda sin lön;
femton kronor i månaden var ju en hel
rikedom! Tio kronor skulle godt räcka åt henne
sjelf att kläda sig på, och fem skulle små
syskonen ha. En ny svart klädning åt mamma
kanske det också kunde jemkas i hop till.
Stackas lilla mamma, hon hade bara haft en
svart klädning under hela det långa sorgåret!
Men den nya ■—• den skulle bli julklappen!
Hon kunde nog inte få komma hem till julen,
förstås, men på något sätt fick hon väl alltid
tyget köpt. Ah, hon kunde så godt tänka
sig mammas glada öfverraskning, när hon
öppnade det stora paketet.
Snön knarrade under hennes fötter, och
slädarne ilade raskt förbi. På
Riddarhustorget stodo stadsbuden och svängde ifrigt med
armarne för att hålla dem varma. Men hon
kände minsann ej alls af kölden! Hon
skyndade på med en fart, så att hela det lilla
runda ansigtet glödde, och ändock tyckte hon,
att vägen aldrig ville taga slut.
Ändtligen var hon dock framme och ringde
på. »Träffas fru Granroth», frågade hon
tjenstflickan, som öppnade. Denna bad henne stiga
in. Hon skulle säga till frun.
Signe torkade omsorgsfullt af fötterna på
den mjuka mattan, innan hon steg in i den
eleganta salongen. Der tog hon plats vid
dörren, hvarpå hon såg sig en smula nyfiket
omkring.
Det kunde allt vara roligt att känna sig
som hemma i ett sådant hus, tänkte hon och
lät blicken smeksamt glida öfver länstolarnes
olivgröna sammetsdynor, öfver den höga
try-mån mellan fönstren och de tropiskt doftande
krukväxterna, till dess den slutligen stannade
vid det uppslagna pianot.
Månne äfven lärarinnan skulle tillåtas att
spela derpå? Om hon då vore ensam någon
gång, skulle hon njuta en riktig fest i
tonernas verld. Skymning och brasa i kakelugnen,
hvars skimmer spred sig öfver mattans
mönster, der det målade skiftande, fantastiska
figurer... Drömbilder, som i musiken togo
gestalt och fingo lif. . .
Hon spratt till, vid att det knarrade i dörren.
Den öppnades och fru Granroth kom in, lång,
rak, stel och outgrundlig.
Signe steg upp och helsade darrande.
Läpparne skälfde, så att hon knapt kunde tvinga
fram de få orden:
»Jag är här för att höra om den der
platsen.»
»Ja — var så god och sitt»; frun drog sin
klädning åt sidan och tog plats i soffan —
»nu ha vi bestämdt oss.»
Signe lyssnade i andlös spänning. Var det
verkligen möjligt? Hvilken lycka!
»Min man talade vid rektorn i går, och
han tyckte, att lilla Anna — det är vår
äldsta flicka — har så ovanligt godt hufvud,
att hon gerna kunde börja skolan redan nu.»
»Det blir bara den yngsta då», frågade
Signe beklämd: då skulle de kanske draga
in på lönen.
»Ja, men nu är det så, att när Anna ändå
börjar, så blir det väl bäst, att lilla Gerda
får göra det också, ty det är synd, att hon
ska’ vara så ensam. Och när min man har
så mycket affärer i staden, kunna vi så gerna
ta en våning här för hela vintern.»
»Ja visst, det blir ju utmärkt bra.» Signe
undrade, om det verkligen var hon, som kunde
svara så lugnt, när tårarne nästan ville qväfva
| henne.
1G4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
