Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. Fredagen den 24 maj 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M?_U_N_ ________
Fenja —Sigu rd.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan plordling.
(Forts.)
3#Y;fven han studsade vid detta oväntade
CäJ1" möte. En rodnad drog hastigt som en
förbiilande skugga öfver det solbrända ansigtet.
Och allt medan Ruth ännu, utan att kunna
samla sina tankar, utan att ens kunna tänka
en bestämd tanke, i mållös förfåran stirrade
rätt framför sig, som hade hon sett ett spöke
i det klara qvällsljuset bland alla dessa
stimmande menniskor af kött och blod på den
trånga bryggan, lyfte han med en tveksam
bugning den lätta halmhatten och böjde sig
så för att dölja sin förvirring djupt — djupt...
Men ögonblicket derefter slog det ock henne,
att det var han. Åren hade förändrat
mycket: dragen hade förmanligats, det sydliga
luftsträcket bredt sin färg deröfver, skägget
dolde en del af ansigtet. Och dertill kom
drägtens främmande snitt. Men nu — när
hon fattade det med ens — grep hon häftigt
om Fritz Ritters arm, som sökte hon
instinkts-likt beskydd.
Hela denna scen, ett ögonblick blott i
varaktighet, hade undgått honom, medan han
språkade några ord med Vivan. Nu rann
honom hans försumlighet i sinne, och han
utbrast:
»Ack, förlåt — här står jag ju alldeles
och glömmer mig. Här i hastigheten oeh
trängseln tappade jag alldeles bort dig, min
kära Karl. Tänk, hvad Klara skall bli
öfverraskad och glad. — Får jag lof att
föreställa –»
Men i detsamma afbröts han af, att Ruth
häftigt tryckte båda händerna för sina ögon
och med ett qväfdt rop som af smärta tungt
stödde sig öfver hans arm. Först nu kom
han att erinra sig, hvad allt låg emellan
dessa tvänne, och att hvarje presentation i
179
alla fall vore öfverflödig. Och han kände
sig grufligt förvirrad.
Ack, hur hade han kunnat undgå att tänka
på detta genast, långt förut. Men man kan
då ej heller tänka på allt. Han hade ju
kommit öfver honom så plötsligt och
oväntadt, Karl Vrede, om aftonen på hans kontor,
strax innan han skulle lemna det för att bege
sig ned till båten. Och sedan han väl sjelf
hemtat sig från sin öfverraskning och den
första, uppflammande glädjen att efter så
många år se den gamle kamraten från gångna
konstnärsår igen, hade han endast haft tanke
för den förvånade fröjd, .som skulle beredas
Klara vid det oanade mötet med den afhållne
brodern. Ej en rad hade ju denne skrifvit
om det på förhand.
Men Ruth och hennes närvaro der ute hade
Fritz Ritter under allt detta totalt förgätit.
* *
*
Dock medan ännu de båda vännerna stodo
förvirrade, veksamma, lyckades Ruth genom
(Forts, å sid. 181.)
Till Iduns läsarinnor!
Då Sigurd, som så mången
gång förut klappat på dörren till
edra hem och blifvit vänligt
mottagen, na kommer i denna
ovanliga drägt, torde han behöfva
skicka med ett ord till ursäkt
och ett till förklaring.
Det var ett barmhertighetsverk,
jag skulle främja genom att i
jättinnan Fenjas drägt draga min
Grotte uppe på
åkerbrukskoloniens vårfest å Stockholms börs.
Men alla veta vi ju, att något
qvinligt måste ingå i hvarje art
af barmhertighet; och hvar skulle
jag taga detta qvinliga? Eder
fägring kunde jag ju icke få låna!
Eder grace är ju oefterhärmlig,
helst för en koloss på 18 pund
(gamla vigten). Jag hade då ej
annat att tillgripa af det »evigt
qvinliga» än — kjol och lockar!
Se der min ursäkt!
Och så en förklaring, huru jag
kunde våga! Våga att inför en
elit af hvad vårt land eger
ypperst af qvinligt behag,
urskil-ning och smak hölja mig med
en qvinlig toga, i hvars veck Gud
skall veta att inga gracer lekte!
Mina damer! Då jag i mitt
anletes svett, ackompagnerande
mig sjelf med ett muntligt
föredrag, deri frånvaron af det
attiska saltet, gudnås, var allt för
märkbar, traskade omkring der
uppe på börsen i Fenjas toga,
då hade jag intet öga för
spetsiga löjen, ingen misstanke för
det gömda hånet, inte ens någon
fruktan för skalken, som lekte i grupperna på edra rosenkinder!
Jag såg blott i hoppets fjerrglas små bleka barnanleten återfå
lifvets färg der ute i den blifvande åkerbrukskolonien.
Jag såg små magra armar, tärda af nöd och brist, blifva
runda, solbrynta och flinka ute i stärkande landtluft vid
naturens egen moderliga barm.
Jag såg sorgsna, bedjande
barnaögon riktas från grändernas
qvalm ut emot strålande vårsol,
vågornas sång och foglarnes
sprittande jubelkör; och jag
genomglödgades af en brinnande
längtan att kunna hjelpa en enda
liten stackare, bara en endaste,
dit ut!
Och så kom jag i håg en
törnekrönt panna, ett par smärtfullt
skälfvande läppar, som en gång
hviskade: »Allt hvad I hafven
gjort den minste af dessa små,
det hafven I ock gjort mig!»
Och det är bara de orden,
jag ville hviska om igen till de
många, som nog med skäl tyckte,
att det knappast var värdt en
femtioöring att få se den tjocka
Fenja-Sigurd.
Till ofvanstående hafva vi
endast att lägga det, att vi trott
oss göra våra ärade läsarinnor
ett nöje genom att intaga den i
hela landet så populäre kåsören
Sigurds bild som jätteqvinnan
Fenja. Denna bild förtjenar ock
att bevaras. Ty säkert är, att
hade ej redaktör Alfred
Heden-stierna genom sitt uppträdande
som jätteqvinnan Fenja gjort en
så betydande insats i den nu
afslutade bazaren till förmån för
en åkerbrukskoloni för
värnlösa barn, skulle resultatet af
den samma, just derför att den
på grund af flere omständigheter
måst uppskjutas till en olämplig
årstid, ej på långt när blifvit så godt, som nu blef förhållandet.
Heder åt honom derför!
Den lilla medaljongbilden i hörnet visar Sigurd, sådan han ter
sig i hvardagslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0183.html
