Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 31 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lille» ott nummer Iveckan under heta qvartalet. För hvarje 6-tal abon- I P\ I I M Idun, erhÄMe» «it gratUexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, »om samlas, och för hvilka afgiften Insände* till Redaktionen af I VJ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
bestämdes, att hela dopeeremonien skulle
försiggå inuti sjelfva kyrkan vid dopfunten.
Sjelfva dopet gick så till, att bamet
af-kläddes och naket doppades tre gånger ned
uti eller ock helt och hållet öfveröstes med
vatten — ett farligt sätt att behandla ett
spädt barn, i synnerhet vintertiden i en iskall
kyrka. Vattnet fick likväl vara ljumt.
Dopvattnet ansågs ha en läkande kraft
mot alla sjukdomar, hvarför många sökte att
efter dopet taga med sig något deraf. I
Sverige var det en gammal tro i dessa
vidskepliga tider, att om man slog ut dopvattnet
öfver huggkubben hemma, så skyddade man
barnet mot en försmädlig död, särskildt mot
döden medels halshuggning.
Dopvattnets kraft kunde ökas genom att
man lade guld uti det. Äfven ansåg man,
att dopvattnet förlorade sin styrka, om det
användes att dermed döpa flere barn.
I Wärend var det klockarens skyldighet
att skaffa nytt vatten för hvaije barn. Blef
detta bruk ej ordentligt iakttaget, hade man
orsak frukta, att den först döptes egenskaper
skulle förflyttas på de, som kommo efter.
Om det första sålunda var en gosse och det
andra en flicka, kunde denna få skägg på
hakan liksom han — och tvärt om.
Bäst var det, om dopet kunde ske på
söndagen, då hela menigheten var till städes med
sina förböner för den lille. Men dopet borde
föregå den allmänna gudstjensten eller ännu
hellre ske inuti denna, sedan episteln blifvit
uppläst och haleluja sjunget, men förr än
evangeliet lästes. De nydöpte måste sedan
stanna qvar i kyrkan, tills gudstjensten var
slut.
Den största skam, som kunde tillfogas en
moder, var att döpa hennes barn efter slutad
gudstjenst. Dermed tillkännagafs nämligen,
att modern var en otuktig qvinna och barnet
oäkta födt. Enligt mångas åsigt borde i
dylika fall dopet ej få ega rum, förr än
modern tillstått, hvem som var barnets fader,
samt derefter undergått offentligt skriftermål.
En egendomlig följd af bruket att förena
barndopet med den allmänna gudstjensten
blef den öfvertro, att dopets kraft kunde
ytterligare styrkas genom att gifva den
nydöpte del äfven af kyrkans andra sakrament.
Det hände, att, då nattvardens utdelande var
afslutadt, kalken med det öfverblifna vinet
gick rundt ibland de barn, som samma dag
blifvit döpta. Denna öfvertro var särskildt
utbredd i Skåne och på Sjælland. Biskoparne
i Lund oeh i Roeskilde måste bestämdt
förbjuda utdelningen af nattvarden till de
nydöpte.
Gudmodern hade en betydelsefull syssla.
Det var icke nog med, att hon med största
möjliga skyndsamhet skulle kläda af och på
barnet, uppgifva dess namn och i rätta
ögonblicket svara »ja» på prestens frågor.
Hon skulle för det första bära barnet högt
och fritt och sjelf se glad ut. Underlät hon
detta, fick barnet ett trälaktigt sinnelag.
Framför allt måste hon akta sig för att tappa
någon af barnets klädespersedlar. I så fall
hade det att vänta fallandesot och andra
farliga sjukdomar. Om den lille grät eller
var orolig, skulle hon låtsas om ingenting,
ty detta betydde endast, att den lille skulle
få en vacker och kraftfull röst och förstå
att begagna sina lemmar. Men vyssjade hon
det för att lugna det, så skulle hennes oro
fortplanta sig öfver barnets hela lefnad.
Prestens fråga skulle hon besvara med
»ja», men sade hon ett endn ja för mycket,
så skulle barnet få dåligt hufvud. Deremot
skulle det få godt förstånd, om gudmodern
mumlande npprepade hvaije ord, som presten
läste.
Då förmaningen till faddrarne var uppläst,
gingo dessa en i sender upp till altaret för
att offra åt presten, hvarefter de alla lade
en guld- eller silfverpenning på barnets bröst.
Ofta hade man gjort en ficka — ibland till
och med två — på barnets drägt, så att det
sjelf skulle kunna förvara sin skatt.
Detta sätt att »offra» sina faddergåfvor
i kyrkan brukades ända in i våra dagar i
åtskilliga trakter af södra Sverige, särskildt
i Blekinge och Halland.
Då offringen var undanstökad, gick tåget
hemåt »i strykande fart», fortfarande med
gudmodern och barnet i spetsen.
Vid hemkomsten räckte gudmodern barnet
till fadern med orden:
»Jag har mottagit en hedning och för
med mig en kristen.»
I Skåne löd formuläret sålunda:
»Se här får jag glädjen att i Jesu namn
lemna dig en kristen i stället för en
hedning.»
Fadern tackade nu gudmodern och
faddrarne med ett litet tal, hvarefter barnet lades
att sofva i sina dopkläder och alla faddrarne
begåfvo sig till modern för att lemna en
särskild faddergåfva till henne. Gåfvan skulle
läggas i hennes säng.
Ibland tillkom ännu ett fjerde »offer» till
amman.
Dessa gåfvor hade ursprungligen en religiös
betydelse såsom skydsmedel mot trolldom.
Det är derför de borde bestå af ädel metall.
Äfven sedan de öfvergått till att vara endast
ett uttryck för lyckönskan, följde man detta
gamla bruk. Åt barnet gaf man helst
guld-eller silfverpenningar, om möjligt’ sådana som
ej mera voro i bruk. Åt modern föredrog
man att gifva en silfverbägare, en kanna, ett
saltkar eller annat husgeråd, men sällan eller
aldrig deremot smycken.
Det ansågs hedersamt att bjuda många
faddrar till ett dop. De kunde vara ända
till öfver femtio, och det fans snikna
föräldrar, som för gåfvornas skull inbjödo alla
sina vänner till sina barns dopvittnen.
»Dopets sakrament missbrukas slemt, man gör
en affar deraf», heter det från Köpenhamn i
medlet af 1600-talet. Äfven i Sverige
förbjöds upprepade gånger att ha för många
faddrar. I Stralsund förordnades, att ingen
fick gifva mera än en dalers värde i
faddergåfva. Och i Helsingör sattes en hvar i
fängelse, som sökte oloflig förtjenst genom
att bjuda många faddrar.
Dopgillei firades med prakt. Enligt
gammal sed skulle ett äkta barnsöl vara i tre
dygn. Var det knapt med förtäringen,
ansågs detta ha en skadlig inverkan på barnet.
Man borde ej äta gröten direkt från fatet,
ty då skulle barnet bli fattigt.
Hur glupskt det kunde gå till vid dylika
barnsöl, påpekas i det gamla, antagligen
danska ordspråket om skräddarens barnsöl, »då
man åt upp barnet också».
Så snart modern var så pass återstäld,
att hon kunde återtaga kommandot i huset,
hade hon att ställa till en fest för de
qvinnor, som hjelpt henne under sjukdomen.
Detta gille lär ännu i denna dag utmärka
sig för sin ysterhet, hvilken förr i verlden
gick öfver alla gränser för det passande.
Qvinnorna utmärkte sig vid dessa tillfällen
för sin förmåga att dricka starka drycker och
för sin lust att på de ströftåg genom trak.
ten, som följde efter gillet, öfverfalla männen.
Också ansågs det klokast för husets
manspersoner att uppehålla sig i uthusen, så länge
gillet varade. Detta stormiga gille afslutade
de sedvanliga högtidligheterna, som följde’ en
ung verldsborgares dop i den gamla goda
tiden.
En Jenny-Linds-konsert.
(Ur det tyska bladet »Neuc Musilczeitungn.)
å drottning Viktoria af England för ett
trettiotal af år sedan besökte Tyskland, hvarvid
hon några dagar som gäst vistades hos prinsen af
Preussen på hans slott Stolzenfels i Koblenz,
förekom bland de festligheter, som anordnades för att
förströ den höga gästen, äfven en konsert, till hvilken
berömda musici från sn art sagdt alla landsändar voro
inbjudna. Bland dessa befann sig äfven den högt
uppburna sångerskan Jenny Lind, hvars ryktes
stjerna just vid denna period befann sig i zenith.
Konserten egde rum i slottet i Koblenz inför en
elitpublik, bland hvilken en mängd furstliga personer
befann sig. Öfriga musikvänner, hvilka ej kunde
hysa hopp om att blifva inbjudna, tröstade sig med
den förhoppningen, att en annan konsert måhända
skulle gifvas i någon af de offentliga musiklokalerna,
hvarigenom de skulle komma i tillfälle att få, höra
dessa många utvalda förmågor inom musikens verld.
I synnerhet längtade man att få höra den svenska
sångerskan, hvilket tydligt framgår af följande lilla
skildring.
En dag knackade det nämligen på dörren till den
våning i hotel Bellevue, som beboddes af Jenny
Lind under hennes vistelse i Koblenz. Då Jenny
Lind öppnade, inträdde en liten tioårig flicka med
en skolväska i handen, och då sångerskan vänligt
frågade henne, hvad hon önskade, betraktade hon
henne med sina stora bedjande barnaögon och sade:
»Ack, om ni är Jenny Lind, så var så god och
sjung litet för mig; alla menniskor tala om, hur
vackert ni sjunger, och pappa vill inte låta mig gå
på konserten, ty det skulle blifva för dyrt!»
Den älskliga sångerskan skrattade, bad flickan
lägga af ytterkläderna, hvarpå hon satte sig till pianot
och sjöng omvexlande svenska och tyska folkvisor
samt flere af Tauberts barnvisor. De härliga tonerna
strömmade genom de öppna fönstren ut åt alla håll
och samlade en stor åhörareskara såväl i hotellet,
som utanför på gatan. Det var första gången Jenny
Lind sjöng der på platsen. Den öfverlyckliga lilla
flickan blef vid hemkomsten mottagen med
förebråelser, men i sin glädje öfver att hafva sett Jenny
Lind oeh hört henne sjunga svarade hon endast på
bannorna med att jublande utropa:
»Jag har varit hos Jenny Lind.»
Den lilla flickan var en dotter till den då högt
uppburne romanförfattaren Gustaf vom See (von
Struensee).
Den i Koblenz så ifrigt efterlängtade andra
konserten kom aldrig till stånd. Sångerskan ansåg det
nämligen ej vara på sin plats att hålla en konsert
derstädes för egen räkning, då hon sjelf blifvit
dit-kallad af prinsen af Preussen. Kort derpå erhöll
man emellertid genom tidningarna den glada
underrättelsen, att Jenny Lind och Clara Schumann
ämnade gifva en konsert i Ems.
Några musikaliska unga damer i Koblenz, bland
hvilka jag befann mig, beslöto sig genast för att
fara dit; genom en vän i Ems beställde vi på
förhand biljetter och begåfvo oss åstad.
Det var en härlig sommardag, och en timmas färd
utefter den lilla floden Lalms strand i den af
nyslaget hö doftande luften kunde ej annat än verka
uppfriskande. Vid framkomsten gingo vi genast till
badparken, hvarest den förut omtalade vännen enligt
öfverenskommelse skulle möta oss med biljetterna.
Han kom också ganska riktigt emot oss, men redan
på afstånd märkte vi af hans betecknande gester,
att han kom — utan biljetter; dessa hade nämligen
varit utsålda, långt innan vi hunnit beställa dem.
Vi blefvo vid denna underrättelse så nedslagna, som
man endast känner sig då man är ung och ser ett
efterlängtadt nöje oåtkomligt. Emellertid voro vi
ingalunda hågade att så der utan alla vidare försök
uppgifva saken. Vi sprungo till biljettluckan, men
denna var stängd.
Som oförståndiga, egensinniga barn, för hvilka man
förgäfves söker åskådliggöra omöjligheten att
uppfylla deras önskningar, stälde vi oss då vid
trappuppgången, liksom afvaktande att genom något
underverk fa tillträde till konserten. Bedan började den
tillströmmande folkmassan fylla platsen omkring oss
oeh de lycklige med biljetter försedde att skrida upp-
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
