Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 31 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M musxript, som a] antages till Införande, återsändes, sàvldaporto bl- i i—» | | Kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr 4-
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IM spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona
fullkomligt röda, öser man spadet några gånger
öfver dem, hvarefter de äro färdiga. Till kräftor
serveras flere sorters olika såser, bland hvilka
märkas: färsk persilje- eller gräslökssås, sås med
rifvet hvetebröd eller kräftsås, färgad röd med
kräftsmör. Mycket välsmakande blifva så kallade
im-kokade kräftor, hvilka tillagas sålunda: i en väl
tilltäpt kastrull hälles ett glas rehnskt vin jemte
en matsked smör, en större rödlök skuren i
tärningar, en knippa persilja samt salt och peppar.
Då detta kokar, iläggas kräftorna och kokas i den
dervid uppstående imman under flitigt omrörande,
hvarvid likväl kastrullen så litet som möjligt bör
aftäckas.
Kräftorna erhålla härigenom en mycket pikant
smak och blifva mycket bättre, än då de helt enkelt
kokas i saltadt vatten. — En utomordentligt fin och
välsmakande rätt äro stufvade kräftstjertar. Härtill
användas vanligen 4 à 5 tjog kräftor, hvaraf
stjer-tarna urtagas, blandas med ett stort stycke färskt
smör jemte hackad persilja och stufvas. Af benen
och klorna tillredas kräftsoppa och kräftsmör. De
senare kunna äfven, sedan de väl urvattnats och
torkats, användas som prydnader till andra rätter.
En gourmand.
Teater och musik.
Kungl, operan. Ändtligen kommer han, i
säsongens elfte timme. Sent, men ej för sent. Hvilken?
frågen I, ärade läsarinnor. Arvid Ödmann
naturligtvis. En glädjande underrättelse — icke sant?
— för dem, som få tillfälle höra honom. Första
föreställningen gifves måndagen den 3 instundande
juni och uppföres då den populära »Konung för
en dag». Derpå följande onsdag gifves »Romeo
och Julia». Hr Ödmann lär vidare komma att
uppträda i »Carmen» och möjligen i »Faust» eller
»Mefistofeles».
På onsdagen innevarande vecka är fröken
He-lene Munktells opera-comique »I Firenze» antagen
till uppförande första gången.
Hufvudpersonerna äro: Gemma (fru Edling),
målarne Stefana Varezzi (hr Hagman) och Bardi (hr
Janzon), professorerna Viarducci (hr Grafström)
och Sarsapilla (hr Nilsson), Bembo, Stefanos
hyresvärd (hr Strömberg); i öfrigt uppträda i stycket
hofdamer, konstelever och pager. Handlingen
försiggår i Firenze på 1400-talet. »I Firenze» gifves
som förpjes till »Regementets dotter».
Meiningarna, det berömda tyska
skådespelaresällskapet, gifva sin första föreställning å Svenska
teatern måndagen den 3 juni, då Shakespeares
drama »Julius Cæsar» uppföres. Önskligt, ej minst
för sällskapet sjelft, hade varit, om gästspelet
inträffat vid en annan tidpunkt än så här på
försommaren, då alla redan flyttat eller hålla på att
flytta till landet. Biljettprisen lära blifva ganska
måttliga.
Filharmoniska sällskapet kommer att under
sommaren, antagligen i augusti, företaga en
sångarfärd till Paris. En grundfond — 25,000 kr. säges
det — lär genom enskild persons frikostighet vara
afsatt för ändamålet.
Den 28 maj.
V*
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.
(Forts.)
VI.
Räkenskap.
å®rots att Ruth kommit sent till hvila och
J| derefter länge hällits vaken af alla de
tankar och minnen, mötet med den forne
trolofvade gifvit lif inom henne, vaknade hon
dock följande morgon i god tid, vid att
ljudet från Waxholmskyrkans förstegångsringning
som en morgonsalm strömmade in genom det
öppna fönstret.
Hon steg upp, fick de röda saffianstofflorna
pä sina nakna små fötter, svepte den lätta mor-
gonrocken af hvitt ylle om sig och gick ut på
den lilla balkongen, till hvilken glasdörrarne
från gästrummet direkt vette.
Det var en förtjusande morgon. De
välklippta gräsmattorna på terassen nedan villan
lågo ännu fuktiga af daggen, hvilket i
solskenet gaf deras gröna sammet en perlemorlik
skiftniDg. De röda rosorna lyste klara som
blod, de hvita duggade sin snö öfver rabattens
svarta mull, när helst den lätta morgonbrisen, som
blåste från sjön, satte dem i sakta vaggning.
Den rika trädvegetationen efter stranden
hade antagit denna saftigt klorofyllmättade
färgton, som högsommarens solbränna förlänar den;
och bortom strandens ram glittrade den fria
fjärden i jemn krusning likt ett fjälligt pansar
af skimrande guld.
Det riktigt gjorde ondt i ögonen att se
derpå, och Ruth skyggade ock öfver pannan med
handen, så att ljuset silade sig mellan hennes
fingrar och föll i rosenfärgade strimmor öfver
hennes haka oeh kind.
För öfrigt tycktes hela Klaraborg ännu ligga
sänkt i sömn; de gröna spjeljalousierna voro
slutna för solsidans fönster, liksom blundade
huset med alla sina ögon. Den enda lefvande
varelse, Ruth såg till, var trädgårdsdrängen,
som till hälften söndagsklädd, men med den
blårandiga arbetsblusen dragen ofvanpå
krag-kappan, längst ned i trädgården vattnade
löf-kojorna och resedan.
Hur kunde man dock sofva en sådan
morgon? I en känsla af vällustigt välbehag
spärrade Ruth upp sina näsborrar och insöp i långa
drag den friska doftfylda luften, så att
näs-vingarne fladdrade som en blommas blad.
Hennes silkesgula här låg ännu utslaget
efter nattens hvila, och när hon såg det glänsa
i solskenet, tog hon en slinga mellan sina
fingrar och lät den långsamt glida emellan dem
fram och åter, medan hon, försjunken i
beundran, lät sina ögon länge dröja vid den leende
taflan.
Plötsligt föll det henne in, hur skönt det
skulle vara att taga en långpromenad efter
stranden, ensam med sina tankar och den fria
naturen, innan ännu någon af de andra vaknat.
Hon gick åter in till sig och fullbordade
raskt sin toalett. Men när hon kom ned på
terassen och med snabba steg vände af mot
vägen till stranden, hörde hon en dörr öppnas
i byggnaden bakom sig. Ofrivilligt vände hon
sig om.
Uppe på trappan till verandan stod Karl
Vrede oeh helsade henne artigt med hatten i
hand.
Ruth, som var allt annat än angelägen om
sällskap och kanske minst af allt om Karl
Vredes, gaf honom svar med en afmätt
böjning på hufvudet och fortsatte så vägen framåt
med påskyndade steg. Men den unge målaren
följde henne. Hon hörde sanden knastra
under hans fötter bakom sig och, fastän hon i
nervös förvirring alltjemt ökade farten, till dess
hon slutligen halfsprang nästan som i flykt,
kom han henne allt närmare och närmare. Och
så hörde hon hans röst ropa:
»Jag tror rent af, att ni är rädd för mig;
är jag er då så förhatlig, att jag ej får
följa er?»
Hon stannade genast, utan att vända sig
om; hon var blossande röd efter den hastiga
marschen, af den fruktade öfverrumplingen, och
med sänkt hufvud och nedslagna ögon slog hon
häftigt i gräset vid vägkanten med spetsen af
sitt parasoll.
Han var nu vid hennes sida och lyfte å nyo
på sin hatt, men hon såg ej upp. Några
pinsamma sekunder yttrades intet å någondera si-
dan. Men slutligen tog han åter till ordet
och sade, med dämpad röst, nästan bedjande:
»Jag skulle dock så gerna vilja träffa er
ensam; jag har mycket, så mycket att säga er.»
»Hvad skulle ni kunna ha att säga mig»,
brast Ruth ut, häftigt, och lyfte sitt hufvud.
Hennes blick mötte hans; den var trotsig och
vred.
Men då hon såg det allvarliga, nästan
ödmjuka uttrycket i hans ansigte, blef lion
genast vekare.
»Numera — — » tillade hon, vemodigt.
»Det är inte godt, hvarken för er, Ru—
fru Kruse, eller för mig, att det gamla
ligger oförklaradt och missförstådt emellan oss
och ...»
»Det gamla», afbröt hon; »ack, jag besvär
er, låt det gamla hvila i ro!»
»Nej, vi äro skyldiga hvarandra, att få allt
på klar fot. Jag förstår, att ni anklagar mig,
som den der ensam har felat. Men jag säger
er Ruth», hans röst fick en lidelsefull, nästan
hotsam klang, »att jag har äfven räkenskap att
affordra er, stora räkenskaper ...»
Ruth svarade intet. Hon tryckte läpparne
så hårdt samman, att de hvitnade; han kunde
se, hur det arbetade inom henne, hennes bröst
häfdes häftigt, och det ryckte nervöst kring
hennes sänkta ögon. Var det ånger, var det
vrede, frågade han sig. Han visste det ej.
»Ett står fast», sade han enkelt; »jag har
aldrig upphört att älska er.»
Men han ångrade sig i detsamma inför
följderna af sina ord. Hade han slagit Ruth i
ansigtet med sin lyfta hand, kunde hon icke
våldsammare brusat upp.
Hela den späda gestalten reste sig, som hade
hvarje nerv, hvarje sena inom den i ett
ögonblick spants likt en fjeder; stolt, utmanande,
högrest stod hon inför honom. Hennes blå,
klara ögen, som föraktfullt mötte hans,
mörknade nästan till svart, och när hon talade hade
hennes röst en skälfning, vittnande om att hela
hennes inre rörts upp från grunden.
Han tog ofrivilligt ett steg till baka.
»Och detta vågar ni verkligen säga mig rätt
upp i ansigtet — ni, som en gång egde den
unga, oerfarna flickans — barnets — hela
kärlek — en kärlek, som älskade öfver alla
gränser, trodde öfver alla gränser, hoppades
utan någon inskränkning — o, hur skulle jag
då inte kunna ha lidit allt, allt för dig, Karl
— tåligt väntat, i evighet förbidat — allt,
utom likgiltighet och glömska . . . Och ni,
som för detta barn sten för sten ref ned den
byggnad af förtroende och hopp, som hon byggt
upp med hvad ädlast och skärast och heligast
fanns af känslor och föreställningar inom henne
— ni kommer nu inför mig och talar fräckt
om en beståndande kärlek! Gå, gå bort ifrån
mig, säger jag er, oeh visa er aldrig mer för
mina ögon. Ni har ej ens skytt att kränka
mig så, som ingen ärbar qvinna eger rätt att
någonsin glömma, ty, minns ändock, att jag är
en annans hustru ...»
Hon uttalade de sista orden långsamt, med
ett hånfullt skärande eftertryck på hvarje
bokstaf.
Karl, som ytterligt bestörtes öfver detta
våldsamma utbrott, sökte gång efter annan afbryta
henne; han lade afvärjande sin hand på
hennes arm — bon ryckte den till baka, som
hade hon bränts af en giftig ört. Men när
hon slutat, hade han dock icke genast ord,
förvirrad, tveksam, hvarmed han skulle bemöta
denna den hopsparade smärtans paroxysm.
Ruth vände sig om för att gå; men, hunnen
ett par steg, stannade hon och sade:
»Dock nu, nu kan ni följa mig. Jag for-
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
