Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Fredagen den 7 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar för eti I Pl I I M Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal andast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I l_/ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
löst sinne, vidare en redan från barndomen
starkt framträdande rättskänsla i förening
med sanningskärlek och pligttrohet, en snabb
och säker uppfattning, ett på samma gång
allvarligt och godmodigt lynne samt ömt
deltagande i medmenniskors både sorg och
glädje.
Medels ett träget och oaflåtligt arbete i
sjelfut vecklingens svåra konst och en aldrig
svikande samvetsgranhet i fullgörandet af
sina pligter tillvann sig fröken Pallin
småningom en högaktning, ett förtroende och
en tillgifvenhet, som egnas blott ett ringa
fåtal af dödliga.
Genom den ledning hon egnade sina elever
och kanske ännu mer genom att vara en
förebild, som alla hade att lära af och som
för alla hennes elever kunde tjena som
mönster af en god och ädel qvinna,
utöfvade hon ett i hög grad välsignelserikt
inflytande först och främst omedelbart på
sina lärjungar, men medelbart derjämte på
hela vårt lands qvinliga uppfostran.
Många och rörande voro de
tacksamhets- och vördnadsbevis, som af Regina
Pallins lärjungar egnades henne. De
varaktigaste bland dessa äro en
stipendiefond, »Regina Pallins minne», som tillkom
1884, då den af hållna föreståndarinnan
fyllde 50 år, samt ett af artisten fröken
Wahrling i år måladt porträtt, som vid
terminsafslutningen den 1 dennes, alltså
fyra dagar efter Regina Pallins bortgång,
öfverlemnades till läroverket. Både
stipendiets grundfond och medeln för porträttets
bekostande insamlades bland de unga damer,
som vid ifrågavavarande tillfällen
genom-gingo läroverket, och hvad stipendiet
beträffar, äfven bland förutvarande lärjungar.
Regina Pallin sörjes närmast af tre
efterlefvande syskon, nämligen:
provinsialläkaren doktor G. A. Pallin, lektorn vid Nya
elementarskolan doktor J. R. Pallin samt
fröken Laura Pallin.
Majblomman.
, s tilia ...
Hon vaknar den lilla,
väckt ur slummern af vårsolens kyss!
Sakta, sakta,
du vindil, och akta
stängeln, som spirat ur drifvan nyss!
Stör ej, stör ej
den valmande! — Rör ej
knoppen, den späda, som drömmer än!
Låt den drömma
i skogssnårets gömma;
tids nog bryts hon af stormarne sén!
Blåa ögat,
af snödroppen lögadl,
höjer hon undrande upp mot skyn;
ler och nickar
mot solstrålens blickar,
trånande hän mot den ljusa syn.
Blid och fager,
i oskuldens dager,
skall hon dofta bland syskon en tid,
fylla sinnen
med soliga minnen,
bringa naturen sitt väsens frid!
Men som våren
hon följde i spåren,
skall med den hennes lifsdag förgå.
Sommarglöden
ger majblomman döden.
Kort är idyllen, — men skön ändå!
Octavia ßeer.
Ett underbart land.
Fraguieut ur en otryckt reseskildring, skänkt åt
Ave.
I.
— — — Stiltje med tung, qväf luft hade
länge legat öfver oss; vi kommo ej ur stället
medels tillsättande af de få segel vi egde,
och maskinen var i olag. Yi hade ombord
menniskor, hvilka funno behag i detta
makliga lugn samt sökte inbilla sig och andra,
att vi gingo framåt i rätt kurs, men somliga
af oss insågo vår fara.
Så började hafvet röra sig i oro, moln
drogo upp, det tjöt och hvisslade ängsligt i
tackel och tåg, fast ingen vind märktes på
däck, men äfven de lojaste drömmarne reste
sig dock nu och spejade mot himlen. Vid
synranden i öster stod ett mörkt moln med
brandfärgade kanter, och äfven från andra
vädersträck uppstego molnväggar, från hvilka
skarpa blixtar flammade. Vår proviant var
usel, stämningen ängsligt tryckt, och kaptenen
såg sig nödsakad ändra kurs för att söka
hamn, hvar han kunde i detta för honom
fullständigt okända farvatten, dit vi blifvit drifna
af strömmen.
Ändtligen, uppgifna af hunger, törst och
mattighet — många bland oss voro gripna af
feberyra och vanvett och sökte bära hand på
sig sjelfva eller andra, landsattes vi på en
stor ö, hvarest vi blefvo mycket väl bemötta.
Det var ett folk med hög kultur och
noggrann kännedom om andra länder och
nationer, men med egendomliga
samhällsinrättnin-gar. I Sverige hade jag alltid hört, att man,
för att bedöma ett folk, måste se, hurudan
ställning qvinnan hade i samhället, samt räkna
skolhusen; och så snart jag återfått mina
krafter, började jag följa denna regel för att
kunna bilda mig ett säkert omdöme om detta
land och dess invånare. Men hvad jag såg,
bringade mina väl inlärda meningar i oordning.
Jag såg välklädda qvinnor arbeta strängt
tillsammans med män i trädgårdar, med skörd
eller plantering ute på fältet samt inom hus
med alla förefallande sysslor. Men de
tycktes ej vara öfveransträngda, utan friska, glada
och med skönt utbildade gestalter och rosig hy.
»Själlösa arbetsträlar», tänkte jag och sökte
under en af deras hvilostunder att upplysa
dem om våra bättre qvinnors lefnadssätt. De
hörde derpå med den största uppmärksamhet,
men jag märkte, att de vexlade förstulet
leende blickar med hvarandra och med
männen, utan att jag egentligen kunde begripa,
hvad som i min skildring vållade denna
till-bakahållna munterhet.
Jag blef inbjuden till gäst i hemmen och
fann, till min förvåning, att samma damer
— jag måste kalla dem så för mina
lands-maninnor, fast detta ord med dess innebörd
i detta underbara land var liktydigt med
onyttig dagdrifverska — voro lika stora
vänner af de sköna konsterna som af vetenskap
och skönliteratur, samt att det var helt
vanligt, att de äfven idkade konst och vetenskap
till enskildt och allmänt gagn, utan att någon
menniska föll i häpnad deröfver.
Redan detta var ju nog att få mina gamla
begrepp att ramla från sina fack, men värre
blef det, när jag märkte, hur ifrigt de gifte
männen bistodo qvinnorna med barnens uppfostran
och upptuktelse, samt huru qvinnorna togo
del i samhällets lagstiftning, och det i bästa
endrägt med männen, hvilka kallade denna
del af qvinnans verksamhet för lagstiftningens
och samhällsstyrelsens hjerte- och solsida,
ett språkbruk, som var mig helt och hållet
obekant.
Jag tillstår, att allt hvad jag såg af detta
underbara lands familjelif liksom vände upp
och ned på min magasinerade lifsvishet, icke
minst derför, att männen voro så fanatiska
vänner af hemlifvet, att båda könen voro
tillsammans vid alla nöjen och lustbarheter, och
att ungkarlar ej här ansågos för skadedjur,
hvilka först skulle fångas och ringas, innan
de fingo gå i sällskap med en ung, bildad
flicka. Hvad mig sjelf beträffar, förutsatte
man såsom helt naturligt, att jag var behäftad
med en del oarter, då jag var från ett land
med sådant samhällsskick och sällskapslif,
som det jag sjelf beskrifvit för dem; men
man bemötte mig som en stackars ofarlig
sjukling, den der kräfde det största öfverseende
och den ömmaste vård.
Detta retade min stolthet. Jag hade
lemnat mitt land som en ung man med glänsande
kunskaper, öfver hvilka jag hade betyg på
fickan, och jag var utrest för att bland
främmande folk sprida glans öfver svenska namnet
genom att förblända dem med mitt allsidiga
vetande, och så kommer jag till ett folk af
knappt fyra millioner själar, som betraktar
kurtis som råhet, förförelseförsök mot
tjenst-flickor liktydigt med bofstreck och ett rus
som en förnedring! Om jag ej rent af skulle
nedsjunka till ett obemärkt lif i detta land,
måste jag skaffa mig något öfvertag genom
att se mig om för att finna brister.
Mina fordna studier hade isynnerhet tjenat
mig till »att finna fel hos hvarje ting», som
man här uttryckte sig om en bildad kritik,
hvilken blifvit skolad till att bedöma hvarje
ting från sjelfkärlekens ståndpunkt. Dessa
menniskor hade deremot den otrefliga vanan,
att först granska sig sjelfve och se om deras
förstånd och kunskap räckte till för att rätt
bedöma en sak, en person eller en fråga, innan
de uttalade ett omdöme.
Enär hvarje menniska tycktes noggrant
känna till landets geografi, blef jag snart
förvissad om, att här var fullständig brist på
stora städer, och att höga hus blott voro kända
af beskrifning. Detta var för mig en formlig
trumf, ty då ön hade ungefär samma klimat
som Sverige, var der ingenting, som borde ha
hindrat folket att utveckla denna
kulturblomma, hvilken vi äro så stolta öfver.
En dag, kort efter min ankomst, blef jag
inbjuden till en nationalfest i hufvudstaden
— man firade årsdagen af någon god och
nyttig lagstiftning, sades det — tog jag
tillfället i akt för att, i särdeles väl valda
ordalag, föreslå en skål för mitt fosterland, hvarest,
äfven i våra mindre städer, palats reste sig
vid palats, med våning öfver våning och med
vimlande skaror af menniskor, allt nedifrån de
mörka, fuktiga källrarne, dit aldrig en
solstråle hittar in, allt upp till den svindlande
takåsen, der solen glödgar takpannorna under
sommaren, och der stormen består
orkestermusik och kölden kristall blommor från Bores
glänsande rike.
»Hvilket rörligt lif öfver allt!» utropade
jag och slog lindrigt ut med venstra handen.
Hundrade familjer om ett yrke, tio munnar
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
