Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Fredagen den 14 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer Weckan under hela qvartalet. FSr hvarje 6-tal abon- ini i »i Idun, erhållet cit gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, »om »amlas, och f8r hvilka afgiften IngSndeitlll Redaktionen af | U U IN mentet räcker. Äro desamlade abonnenterna färreän 5, torde prenumera
öfrigt samvetsgrant fyllen platsens kraf i kärlek
till de små, kommer utan tvifvel en rik skatt af
tillgifvenhet och tacksamhet på eder del,
såväl från barn som från föräldrar.
Den verksamhet, som här framhållits för
våra unga, framåtsträfvande qvinnor, har äfven
den fördelen att icke vara så ensidig som den
vanliga lärarinnans och är följaktligen i
hygieniskt afseende mycket att föredraga; den
glada barnskaran skolen I följa ut i det fria,
på sommarens blomsterfält och på vinterns
skridskois, bland lekar och löjen, omgifna
af barnafröjd och oskuld; och detta allt skall
bibehålla eder egen helsa, eder ungdomlighet
och friskhet äfven livad lynnet beträffar. Just
denna verksamhet uti alla dess detaljer
öfverensstämmer bäst af allt med qvinnans natur
och begåfning.
Föreställen eder vidare, hvilken ljuf
tillfred-ställelse, som kan blifva eder belöning
framdeles, då de små menniskotelningar, I varit
så varmt intresserade af att uppdraga till det
godas och rättas utöfvande i verden, blifvit
kraftiga män och qvinnor, hvilka icke tveka
att gripa in uti verksam handlig för det
enskilda och allmänna bästa.
Om nu I döttrar ur de lyckliga hemmen,
som kännen eder allvarligt kallade att vara
nyttiga, togen initiativet i detta syfte, månne
icke detta vore godt och eder värdigt? Och
då I ju ändå viljen ut till främmande
menniskor, in i nya förhållanden, kunnen i på
denna plats om någonsin påräkna att så att
säga smälta saraman med familjen, den i
visen en så stor tjenst, och blifva såsom äldre,
goda systrar till barnen i hemmet.
Sådana exempel från eder sida skulle
säkert blifva afgörande inom de behöfvande,
bildade unga flickornas klass, då det, som
man vet, just fordras att få ett föredöme
»uppifrån», som det heter, för att ett förslag
skall allmänt antagas.
En tëte å tete.
Af E—lh.
2)ofv-to-& &dvatd <3We,\c>’>
Brnottagc® sjuMcsök S—10 |. tn.
1—2 i. m.
Här måste det alltså vara. ]ngrid vände blicken
från den blanka adress-skylten på dörren och vred
raskt om låset.
Derinne sutto många och väntade, men hon
lyckades ändå få en stol vid ena fönstret, så att hon hade
god öfverblick öfver de närvarande. Hon kom i
sista laget. Dörren stängdes nu för besökande, och
den eleganta förgylda bordsstudsaren på konsolbordet
tillkännagaf med långa klingande slag, att tiden var
ute.
Hon satte sitt parasoll i vrån och drog upp
handskarne bättre på de små, barnsligt späda händerna.
Sedan lutade hon sig helt litet framåt för att se
efter i spegeln, om hatten satt rätt. Det var ett
förtjusande flickansigte glaset återgaf: blek, fin hy,
mörka, uttrycksfulla, fast kanske något matta ögon,
en vek, känslig liten mun med djupröda läppar och
ett mjukt, ljust hår som likt ett fint silke böljade
fram under den bredskyggiga sommarhatten med
det högröda sidenfodret.
Hon jemkade litet på kappkragen och satte sig
sedan med en trött suck tillbaka mot stolens
ryggstöd.
Det var så tyst härinne, att man kunde höra ett
och annat ord ifrån mottagningsrummet. En ung
dam med oefterhärmlig elegans kom nu långsamt
ut. Ingrid följde med intresse hvarje hennes rörelse.
»Kokett», tänkte hon föraktfullt. »Jag undrar, om
det finnes flere sådana modedockor här.»
Hennes blick flög sökande genom rummet, men
undersökningen måtte ha tillfredställt henne, ty hon
drog ett lätt andetag och vände sig med älskligt
deltagande till sin granne, en ung qvinna af
arbetsklassen med ett litet gulblekt barn i sitt knä.
»Ar du sjuk, liten», frågade hon och strök
smeksamt barnets kind Den lilla gömde sig under
moderns arm, men tittade då och då fram med ett par
runda, förvånade ögon.
»Ja, vi ha gått hos doktorn i en månad nu», sade
modern klagande. »Inte ska’ du vara blyg din
stackare», tillade hon.
Ingrid försökte locka fram den lilla genom att
visa henne klockan, och snart var barnets blyghet
öfver, och det satt nöjdt och lyckligt i moderns knä,
med små smala fingrar utpekande visarnes gång på
Ingrids dyrbara guldur. »Hur gammal är hon»,
frågade Ingrid.
»Tre år, men det ser hon förstås inte ut för. Hon
har alltid varit så klen, stackars Anna».
»Lilla Anna skulle vara på landet nu under
sommaren. Det skulle vara stärkande», sade Ingrid.
»Bommer», yttrade Anna lakoniskt. Det var allt
hvad hon visste om landet.
»Herre Gud, kära fröken, inte ha vi råd med det.
Yi hade väl fått låtit bli några dyra läkemedel
också, om inte doktorn hade varit så välsignadt snäll
och hjelpt oss allt emellanåt».
»Så, ni tycker om honom.» Ingrids hjärta
klappade häftigt.
»Fabo’ doktoj tnäll, mamma», jollrade lilla Anna.
»Ja det är han visst det, hjertegryn.» Modern
ordnade den lillas tarfliga drägt; nu var det hennes
tur att gå in.
Ingrid satt lugnt qvar. Hon mindes glada
solljusa sommardagar sådana som nu; och ifrån minnena
kom hon till drömmar. Hon skulle sjelf känt sig
mycket förlägen, om hennes tankar sammanflutit till
ett klart, ordnadt begrepp, men nu sväfvade de
förbi som lätta sommarskyar.
Hon var icke långt borta. Kanske blott något
längre in i denna samma våning, ordnande ett litet
inbjudande frukostbord med blommor och grönt,
(irönt, àpropos: det borde allt vara litet mera
blommor här också! Några vissna syrener stodo
bedröfvade och hängde i ett glas med smutsigt vatten;
så skulle det aldrig fa bli, när hon — —–-
Hon rodnade häftigt; och ytterligt förlägen, öfver
att någon skulle kunna undra, hvarför hon rodnade,
yttrade hon något, om att det var så qväfvande
hett härinne.
Det är lätt hjelpt, sade en mjuk, behaglig stämma,
och en ung flicka med lifliga ögon och skälmska
gropar i kinderna öppnade med van hand ett fönster
och lät den ljumma sommarluften strömma in.
Ingrid följde henne med en ytterst förvånad blick.
Hvar hade hon suttit? Ingrid hade icke alls
observerat henne förut.
Ingrids förvåning var så talande, att den andra
skrattande besvarade hennes tankar med att säga:
»Jag satt der bakom dörren.»
»Jaså. Jag tackar för ert besvär», sade Ingrid
något kyligt.
Den unga flickan var visst ofta här tänkte hon
bittert, och det var icke utan att ett: »farväl mina
lyckliga drömmar» tonade genom hennes själ likt
ett skorrande missljud.
Den unga flickan dröjde länge derinne, då hennes
tur kom; Ingrid böljade bli nervös och hoppade till
för hvarje gång en skrällande hostattack från en
medelålders man med utmerglade anletsdrag genljöd
i rummet. Ändtligen gick det hurtigt i dörren; nu
var det blott den stackars lungsotspatienten qvar.
Ingrid återfick sin besvärande hjertklappning; hon
räknade sakta för sig sjelf 1, 2, 3, 4 ända till 100
för att få tiden att gå.
Det låg ett ljusare, lugnare uttryck öfver den
stackars mannens ansigte, när han kom ut, men
detta hade Ingjid knapt tid att gifva akt på, så ifrig
var hon att komma in.
Doktorn reste sig artigt och kom genast emot
henne.
»Fröken Ingrid, fröken Erlandsson», utropade han
öfverraskad. »Hvad förskaffar mig lyckan af ert
besök?»
»Kan ett sjukbesök anses för en lycka?» frågade
Ingrid med ett svagt småleende.
»Ar ni sjuk?» Hans blick gled med ett ömt
forskande uttryck öfver det älskliga ansigtet. »Men
så sitt då ner och hvila er, fröken!»
Han anvisade med en lätt bugning den
schagg-klädda soffan med sina broderade puffar och dynor.
»Ah tack, trött är jag just inte, ty jag har suttit
derute och vänlat mist en timme, tror jag. Ni
underhåller er med edra patienter något länge?»
»Tycker ni? Ja, ser ni, hvarje individ intresserar
mig så särskildt. De ha ju alla hvar och en några
rader med i den stora utvecklingshistorien, och så,
när man räknar dem alla tillsammans, blir det ett
helt digert band, ett värdefullt arbete med många,
rika erfarenheter och angenäma hågkomster af
förtroende och vänskap.»
Ingrid satte sig tyst, och doktorn tog plats vid
hennes sida.
Hon lekte med en af de praktfulla perlbroderade
kuddarne.
»Ar det här från tacksamma patienter?» frågade
hon.
»Ja, jag har visst flere lådor fulla,» sade han
skrattande.
»Då kunde ni göra en god gerning ocli skänka
litet till bazaren.»
»Nej, tack ska’ ni ha! Jag behåller mina minnen,
och jag går till och med så långt, att jag fordrar
pietet af den, som möjligen en gång kommer att
ordna dem i mitt hem. Tror ni inte, att det fins
en så högsinnad qvinna, att hon skulle kunna sätta
sig öfver den lumpna afund, som ofta utmärker ert
slägte?»
Ingrid ryckte nervöst i tofsarne. »Synnerligen
artig är ni inte, men jag vill ändå svara er, att jag
tror, att det finnes många, som skulle omfatta ert
tillbud att som kuddvårderska inträda i ert hem
med stor glädje. Jag föreslår att alla gifvarinnorna
draga lott, om hvem som blir den lyckliga.»
Hans blick föll forskande och genomträngande på
hennes upphettade ansigte. »Får jag hjelpa er af
med kappan, fröken ? Ni är så varm.»
(Slut i nästa n:r.)
Sparsamhet i det lilla.
\TJ. n behjertansvärd uppsats i denna fråga har
för en tid sedan prydt Iduns spalter; men
eftersom ämnet der afhandlats mera i allmänhet,
vill jag nu hänvisa på mera enskilda fall, hvari
husmodern kan visa sin omtanke och införa ett
sparsamhetssystem, som hon ovilkorligen sjelf har
stor glädje utaf, må vara att vännerna skratta och
kalla det öfverdrift eller snålhet.
Låtom oss först fästa uppmärksamheten på några
småsaker, som rätt många kasta bort, utan alt
tänka på den nytta, dessa obetydligheter dock kunna
medföra:
Äpple- och päronskal kunna förvandlas till en
ganska bra ättika, användbar till matlagning.
Apelsinskal förvarar .man torkade eller, ännu
bättre, befriade från den hvita pelsen och
nedsock-rade; förvälda och syltade eller kanderade blifva
de en delikatess.
Slcalen af spritärter torkar jag om sommaren
och lägger deraf alltid några i buljongsgrytan
under kokningen; sammaledes sparrisskal, som gifva
köttsoppan en lin arom. Lök- och mandelskal
samlar jag och kokar deraf en gul färgsats till gula
påskägg.
Urkokta thèblad, som dock ej böra hafva hunnit
mögla, äro utmärkta till att aflägsna dammet ur
brüsselmattor.
Med kaffcsunip sopar man målade golf med
fördel, d. v. s. allt dam upptages af sumpen och
flyger ej upp i luften.
Den hinna, som sitter kring svinets istersida,
lossar jag alltid mycket försigtigt, ty den är ett
ypperligt skinn till medwurst; eller syr jag den
kring större köttroulader, som då förblifva
särdeles saftiga och välsmakande.
Hartset, som under årets lopp borttages från de
saftbuteljer man efterhand hemtar upp ur källaren,
samlar jag i en särskild liten bleckpanna med skaft,
som alltid tjenar till hartsning; jag behöfver då ej
så snart köpa ny harts. ■
Alla snörstumpar komma i en särskild låda i
köksskänken — till och med sådana, som
begagnats kring rullstekar och små roulader kokar jag
sedan ur, och de få tjenstgöra flere gånger till samma
ändamål.
Korkar låter jag så försigtigt som möjligt draga
ut, så att de kunna användas ånyo. Jag förvarar
dem i en luftig (virkad eller knuten) påse och
rengör dem, när det lönar mödan, i en lösning af
öf-vermangansyrad kali och sedan genom kokning.
Den af många föraktade oxnjwen lemnar en
mycket god buljong — äfven pikanta
smörbords-rätter kunna lagas deraf.
Om nyttan att bränna upp potatisskalen hafva
vi läst förut i Idun; men nytt är kanske för
somliga, att det vattnet, hvari potatisen kokat, åter
upphettadt är det bästa diskvatten för silfver.
Rifcebröd går mycket åt hos mig, tv jag strör
sådant äfven i alla kak- och puddingsformar, sedan
de blifvit smorda med smör; då bränner massan
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
