Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Fredagen den 14 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ska i närmaste postamtalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig l i-n i i k i användas och marginal lemna». Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L/ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sidapåräknas
jag glömma den bild, som med
ögonblicksfoto-gvafiens skärpa brändes in i min hjerna under
de fi sekunder, jag vistades derinne.
Ni minnes den kanske sjelf.
I den bortre delen af matsalen befann sig
en liten alkov, halft afskild med tunga,
purpurfärgade portierer. Den var tydligen afsedd
för något lag gäster, som utan att stänga in
sig i ett enskildt rum, dock ville vara mera
for sig sjelft. Ett nygift par, tänkte jag vid
mig sjelf, då jag i första ögonblicket hörde
dämpade röster derinifrån.
Men i detsamma slogs mitt öra af deras
välbekanta klang — det var ju svenska, som
talades! En landsman på utländsk botten
intresserar en naturligtvis alltid, och jag tog ännu
ett par steg fram. Ni satt hälft vänd ifrån
mig, lutad öfver ert kuvert, — men jag kände
er genast — och ban, Kruse, stod i en
sjelfsvåldig ställning vid er sida, studerande i
vinlistan.
Ni märkte mig aldrig, så hastigt passerade
allt detta. Men hans och mina ögon möttes
genast. Jag såg, hur han studsade och blef
flammande röd, men han fann sig genast, sträckte
handen till portiéren och drog den med ett
hastigt ryck för alkovöppningen.
»Oförskämd päträngenhet», hörde jag honom
säga; »kan man ej ett ögonblick få ha ro för
nyfikna glopar!»
Och din stämma svarade:
»Ja, man kunde verkligen vänta mera takt
i detta stora Paris.»
Hvad som under dessa första ögonblick
arbetade inom mig skall jag icke söka beskrifva.
Denne usling, som stulit mitt förtroende, dragit
vexlar på min vänskap och varit den ende,
med hvilken jag talat om dig under dessa långa
Pariserår — hade begagnat min blinda tro till
att bedraga mig på det enda jag skattade i
verlden!
Hade jag lydt det raseri, som till en början
brusade inom mig, så hade jag trängt mig in,
kastat mig öfver honom, strypt honom mellan
dessa mina fingrar . . . Han vågade att fräckt
möta min blick, då han af blygsel hade bort
sjunka till jorden . . . Med knutna händer, med
återhållen andedrägt stod jag tätt utanför den
tunna gobelinen, som skilde oss åt — orörlig
— länge . . .
Sä kom en af ställets kypare fram:
»Est-ce que vous etez malade monsieur ?d
Jag spratt till, vände mig om och mötte
min egen bild i spegeln ofvan buffeten. Det
var ej under, att man började betrakta mig.
Ansigtet var hvitt, kring mun och ögon ryckte
det nervöst, håret klibbade af svett öfver
pannan. Och i detsamma slog mig det tröstlösa,
det vanmägtiga i min vrede, min smärta.
Hvad kunde jag väl nu göra!
Jag mumlade nägonting oredigt om värmen,
ett hastigt illamående m. m. och stapplade ut
på gatan. Min kusk, som slagit sig till ro i
förhoppning om minst en halftimmes ostörd
slummer, gjorde stora ögon. Jag ryckte upp
vagnsdörren och ropade: »kör!».
Sedan återsåg jag er aldrig, Ruth, förr än
— i går ...»
Så länge Vrede talat, hade han haft blicken
riktad rätt framför sig, nästan frånvarande,
liksom om han deklamerade denna passionerade
kärleksdikt från bladet i sitt minnes album.
Men nu såg han upp på Ruth, som gick vid
hans sida. Hon hade blifvit mycket blek, hon
andades häftigt och höll ögonen sänkta. Ett
stycke framåt vexlades ej ett ord dem emellan.
Men allt efter som den våldsamma
upphetsning, i hvilken upprifvandet af det förflutna
försatt Karl Vrede, hann lägga sig, fylldes han
af en vek känsla af oändlig ömhet för denna
unga, profvade qvinna, som blek, skälfvande
stod inför honom. Och han kunde ej längre
betvinga sig, utan han fattade den ena af
hennes händer mellan båda sina, lutade sig in till
hennes ansigte och hviskade:
»Ruth, skall det då alltid förblifva så, att ej
vår kärlek tar ut sin rätt. Den måste taga
den, hör du, den måste ...»
Och när hon ej svarade, ej lyfte sina ögon,
kastar han sig på knä framför henne:
»Säg mig endast, att du ännu älskar mig,
ännu, trots allt •—- säg mig del ...»
Men Ruth rycker hastigt sin hand ur hans,
vänder sig från honom och brister i häftig gråt.
Han reser sig åter upp. Så hade hon ock
en gång stått gråtande inför hans unga kärlek,
när den första gången tog sig uttryck i ord
vid den glada vårutflygten till Nacka. Det var
helt visst ljufvare tårar hon då grät. Och de
qvällde nog ur en finare kärlekens smärta.
Men med hägringens färgrikhet och tydlighet
stod dock nu med ens hela den bilden,
outplånad af så många år, inför honom:
–-I tystnad gingo de ned emot
stranden. T Nacka kapell begynte klockorna ringa
aftonsång. Tvärs öfver viken sågo de
värdshusets hvita fasad skymta mellan lindarnes
grenverk; ett sorl af glada söndagsgästers röster
nynnade på afstånd likt en frisk visa.
— — — Han fick henne om halsen och
hennes panna ned till sin mun att öfverhöljas
af heta, ungdomligt våldsamma kyssar. Och
han märkte först sent, att bestörta tårar föllo
från hennes ögon och brände hans hand, och
att hela hennes kropp skakades af häftig
snyftning –-
Det var då. Och nu?
Han står redan färdig att taga henne i sin
famn, att torka hennes tårar med sina kyssar,
att med ljuft joller leka bort hennes sorg.
Men då lyfter hon sina sorgsna, bedjande
ögon och ser på honom.
»Låt mig gå ensam hem», ber hon mellan
snyftningarna; »jag behöfver det».
Och han kan icke annat än lyda. Långsamt,
tvekande, halft motvilligt går han derifrän,
lemnande henne åt sig sjelf. Oång efter annan vänder
han sig om. Hon står ännu alltjemt orörlig
qvar, lutande hufvudet i sina händer.
Men till sist skymmes hon bort för honom
af trädens löfverk, och han går sänkt i djupa
tankar den samma vägen hem.
VII.
Mannen.
När Karl Vrede kom åter fram till villan,
mötte han genast svågern, som stod, spejande
ut efter strandvägen, på yttersta kanten af
terrassen.
»God morgon, storrymmare», helsade han på
långt håll; »hvar i all verlden har du hållit
hus så länge; frukosten väntar, och Klara och
jag förgås af hunger.»
»Jag har endast tagit mig en herrlig
morgonpromenad, som råkade bli något längre än
jag från början ämnat. Man lockas så lätt
för långt efter den vackra stranden.»
»Och din följeslagarinna, hvar har du henne?
Fru Kruse och du gjorde ju sällskap bort,
efter hvad ryktet förmäler.»
»Vi skildes snart», svarade Vrede, något
förlägen, »jag vet inte hvilka vägar, hon har
tagit. Men hon kommer väl snart till rätta».
De väntade ännu en stund med frukosten,
men ingen Ruth hördes utaf. Klara började
bli orolig och yrkade på, att man skulle ge
sig ut att söka henne.
»Märkvärdigt. Trädgårds-Johan sade dock,
att ban sett dig, Karl, och Ruth gå bort
tillsammans. Du mäste väl ovilkorligen veta, åt
hvilket håll hon gick.»
»Ack ja, vi skildes en bit bort efter
strandvägen, och hon gick vidare; jag kan inte säga
mera», svarade Karl nervöst.
Han började sjelf känna sig litet räddhågad
till mods: hon hade väl dock inte, i sitt
öfver-spända tillstånd, begått någon dårskap? Men
ögonblicket derpå slog han bort denna tanke
som en orimlighet. Hon hade ju dock varit
jemförelsevis sansad, när han senast såg henne.
Mannen lugnade Klara:
»Hon har ju sitt hufvud för sig, din vän,
och kan mycket väl ha gripits af någon
plötslig vandringslust. Det är ingenting att
förvåna sig öfver, än mindre oroa sig. Hvad
skulle väl ha kunnat händt henne. Det
grasserar inga blodtörstiga tigrar här i våra
fredliga Rindöskogar.–Vi kunna ju för öfrigt
inte svälta oss ihjäl, för att. hon dröjer. Alltså:
till frukosten alle man!»
Trots Fritz Ritters bemödanden att hålla det
glada humöret uppe, hvilka äfven de dessutom
blefvo allt mer och mer ansträngda, hvilade en
viss beklämning öfver hela måltiden. Klara
spejade oupphörligen ned åt trädgården, om
icke Ruth plötsligt skulle dyka upp.
Till sist sköt hon emellertid talricken ifrån
sig och reste sig upp från bordet.
»Nej, detta är förfärligt; jag kan inte äta,
har ingen ro! Stanna du hemma, Fritz, ifall
Ruth skulle komma åter på några andra vägar.
Och så följas vi åt, du och jag, Karl, efter
strandvägen, der du ju såg henne.»
»Jag är riktigt orolig för Ruth, jag kan inte
hjelpa det», sade Klara åt brodern, när de
följdes åt ned för terassen; »hon är så sjuklig
och nervös till lynnet, stackars Ruth, och inte
tror jag, att mötet med dig har varit egnadt
att lugna henne. Hvad talades ni egentligen
vid om i morgse?»
(Forts.)
Wt
Barnet och blomman.
(Nedanstående lilla nätta poem eger till författarinna en af
Iduns yngsta vänner, en elfvaàruj flicka, hvilken ju
obestridligen eger poetiska anlag att taga vara pä. Eller hvad sägen
I sjelfva, ärade läsarinnor?)
blomma växer i skogens gömda orå,
ett barn går der och leker och önskar
blomman få.
dO, hör du fagra blomma, såg vill da bli hos mig?
Det är för mig så sorgligt att lef ca utan dig.»
Men när hon stod så trogen tid lilla- blomman
kår,
blef det så mörkt i skogen, och natten syntes når.
* Ack, kom du blomma kära, och lägg dig i min
famn,
jag skall dig varsamt bära och ge dig kärleks-
namn.
När hem vi äro komna, du lilla vännen min,
så har du hunnit somna med lätt och roligt sinn’.
Och når du åter vaknar i hemmets ljusa verld,
du icke skogen saknar och ångrar ej din färd.»
Gerda, N—a.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
^BSüS-
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
