Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 21 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ti Ils* att nummer Iveclcan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon I pv I 1 Kl Idun, erhållet «<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abotine-nenter, »om samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
att läsa, skrifva, räkna och teckna, så att de
kunde vara färdiga med allt senast vid
fjorton års ålder, blef det nödvändigt att inöfva
en särskild klass menniskor, som efter ett
bestämdt system trattade allt detta i vissa,
noga afmätta portioner in i barnens minnen.
Dessa personer undergingo först en
egendomlig behandling, särskildt lämpad till att vänja
dem af med allt sjelfständigt tänkande, så
att de, utan alt spilla tid på tings
utredning och förklaring, skulle slå in de
bestämda kurserna.
Ja, min herre, jag sade verkligen slå in,
ty visserligen hittade man på att formulera
sjelfviskheten och äresjukan i satsen: kunskap
är makt, samt hetsade dermed en bel mängd
barn genom något, som kallades klasser; men
icke alla barn föredraga känslan af
tillfreds-stäld fåfänga och högmod framför lekar och
praktiska arbeten.»
Ljusa aftonskyar.
P
yLyjusa aftonskyar, sägen, hvart i gån?
Långsamt bort, I sväfven,
medan sakta safven
■vaggar sländan på de gyllne strån.
O, när qvällen skymmer, natten faller på,
ofvan jord I brinnen
liksom skära minnen —
ljusa aftonskyar, o, hvi flyn i då?
Fins der langl i fjärran något bättre land,
dit I stilla dragen?
Aftonskyar, tagen
mig på tysta vingar bort i qrällsolsbrand!
Daniel Fallström.
Idun bör ej saknas i nägot hem; den vill för
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
üfr»
Princip och erotik.
r^Tan talade med mild, lugn röst, som
jiU| tydde på en i ämnet tillkämpad
öfver-^ tygelse, oåtkomlig för vidare
skiftningar. En viss välvillig öfverlägsenhet i tonen
stämde öfverens med hans manliga utseende
— gestalten lång och värdigt uppburen,
blicken klar och vinnande.
Men hans sjelfsäkerhet tycktes snarare
förtryta än verka öfvertygande pä hans unga
motståndarinna. Än brusade hon upp vid
hans påståenden, än anföll hon dem med
skämt och ironi, alltid med varm känsla, af
att hon hade rätt. Hennes lifliga ögon talade
om entusiasm och intelligens, och ett
beslutsamt drag kring munnen gaf karaktär åt
hennes väl formade drag.
Båda voro synbarligen intresserade af att
utbyta tankar med hvar andra, och allt efter
som samtalet fortskred, antog det en
allvarligare prägel.
»Ni har en sådan förmåga, lektor Hallin,»
utbrast den unga flickan, »att föra folk bakom
ljuset med skenbara sanningar. Men låt oss
en gång gå till grunden för våra åsigter!
Hvarför påstår ni, att männen böra hindra
qvinnan från allt deltagande i lagstiftningen?
Är det icke en orättvisa?»
»På sätt och vis, fröken Signe. Men glöm
inte, att menskliga rättigheter måste utdelas
inom samhället med en viss urskilning, så
som pröfvad erfarenhet funnit vara lämpligast.
En stor del qvinnor nu for tiden inse icke,
att de för det allmänna bästas skull böra
uppgifva detta anspråk på absolut
likställighet med mannen. Jag säger ej .. .»
»Den högsta rätt bör alltid eftersträfvas
och ej afprutas med hänsyn till mindre
vigtiga fördelar», afbröt Signe.
»Jag menar ej», fortsatte lektorn, »alt det
är förmätet af qvinnan att begära full
likställighet med mannen, men jag tror, att
samhällets behof bäst tillgodoses, om hon
framdeles liksom hittills begränsar sin verksamhet
inom vissa områden. Antag att den
socialpolitiska tummelplatsen stode öppen för
qvinnan, då skulle i synnerhet de begåfvade af
hennes kön lockas af äregirighet att få verka
offentligt såsom reformerande förmågor och
hem, barn och man nödvändigt försummas.»
»För det första tror jag ej», genmälde Signe,
»att det alltid är äregirighet, som drifver till
verksamhet för det rätta, och för det andra
vill jag fråga: har det uttrycket »i frihet och
under ansvar» ingenting att betyda för lejttor
Hallin, då det gäller qvinnans rätt att sköta
sina pligter som mor och maka? Måste man
stänga in qvinnan i hemmet, för att hon ej
skall glömma bort del?»
»Ja, jag tror det,» svarade lektorn.
»Frestelsen är så stor, att till och med de bästa
qvinnor skulle falla derför. Männen göra
sålunda både samhället och qvinnan en tjenst
genom att helt enkelt hindra henne från
tillfället att svika sina pligter. Detta låter strängt,
men jag grundar denna åsigt på en annan
djup öfvertygelse: att qvinnans lycka ligger
just i detta beroende af mannen. Att bådas
lycka är så innerligt förenad med hennes hela
öfverlåtande åt hans omsorg, att den fulla
harmonien dem emellan aldrig skulle uppnås,
om detta inbördes förhållande ändrades.» —
Hans blick hade blifvit varmare och sökte
frågande hennes.
Signe kände, att hon svagt rodnade. Sedan
länge visste hon, att han höll henne mycket
kär. Men nu ville hon ej ge vika för några
känslor.
»Ert räsonnemang, herr lektor, är lika
upprörande för min rättskänsla som föga
öfvertygande. Ni kan ej bevisa ett enda af edra
påståenden. Ni vill stäfja millioner qvinnors
längtan efter oberoende, derför att ni tror,
att deras sanna lycka fordrar, att de äro
beroende. Ni försvarar halfva mensklighetens
underkastelse under orimliga lagar, derför att
våra fördomsfulla, outvecklade samhällen
annars skulle, råka ur jemvigt. Jag tror, att
samhället aldrig går framåt i fullkomning, så
länge qvinnans rättigheter undertryckas. Det
skulle vara en ovärderlig vinst att få henne
med som arbetande medlem på alla områden.»
»Fröken Signe, ni glömmer en vigtig faktor
i edra beräkningar: att vi menniskor här på
jorden äro fulla af fel, liksom alla
förhållanden, hvari vi lefva, delvis äro skefva. Den
ideela friheten kan ej här realiseras. Friheten
måste blifva inskränkt af lagar, för att vårt
lif skall blifva oss sjelfva till gagn och andra
icke till skada. Äfven qvinnorna måste
underkasta sig de bud, som gudomlig vishet
och menskligt förstånd utfärdat. Gillar ej
fröken Signe bibeln som auktoritet?»
»Jo, bibeln är för mig den högsta
auktoritet, incu — märk väl — bibelns ande.
Hvarför lösslita en och annan mening och
ensidigt använda den såsom försvar för
orättvisa och fördom? Det är på detta sätt, som
så många forvända begrepp och till och
med brott åberopa bibeln som stöd. Jag ser
ej i bibeln en all utveckling hämmande
lag-kodex, utan en till sann frihet inspirerande
och understödjande kraft.»
»Hvarför skall ni», frågade lektorn
vänligt, »i sjudande ungdomsmod söka slita
alla bojor? Tro mig, man kan vara en
sjelfständig personlighet, trots det man
underkastar sig andras förordningar. För öfrigt
hafva vi ett tydligt ord i den heliga skrift,
för hvilket qvinnan i alla tider medvetet
eller . omedvetet måst böja sig: mannen är
qvinnans hufvud.»
»Menar ni dermed, att det alltid skall så
förblifva, tror jag ni missuppfattar aposteln
Paulus. Säkert tager ban i det sammanhang
dessa ord stå blott ett exempel från sin
samtid för att bestyrka det föregående yttrandet.
Han konstaterar det faktum, som alla
menniskor då för tiden kunde iakttaga, att
mannen var qvinnans hufvud. Qvinnan var ju
omyndig som ett barn, fick ej representera
sig sjelf. Men Paulus säger ej: mannen
skall alltid vara qvinnans hufvud. Han
förordnar ingenting för kommande tider i
detta fall. För öfrigt är det ej antagligt.,
att Paulus i verldsliga frågor velat
uppträda som myndighet för all framtid. Säger
han ej sjelf flerestädes, att ban »talar af sig
sjelf».
»Er uppfattning öfverensstämmer ej med
kristna bibeltolkares i allmänhet, men den
är allt för införlifvad med hela ert själslif
för att kunna rubbas. Men, fröken Signe —
käraste Signe» — nu låg der en innerlig
hängifvenhet i lektorns röst, och han lutade sig
fram emot henne, »skulle ni ej kunna skjuta
dessa idéer om qvinnans frigörelse åt sidan,
låta något annat bli hufvudsaken i ert lif,
älska och lefva för en, som håller oändligt
mycket af er. Låt min frihet blifva er,
mitt lefnadsverk blifva ert.» Han fattade
hennes hand, och hon lät det ske. »Kan en
stor kärlek ej göra ert lif rikt, komma er att
glömma hvad som fattas i rättigheter för att
dess mer känna lyckan. Kan jag ej–
— — vågar jag ej hoppas på den ljufva
sällhet — — — —.»
De sista orden hördes blott som en svag
hviskning, som dog bort. Signes hand låg
qvar i hans, hennes hjerta slog häftigt, och
strupen kändes såsom sammansnörd. Hastigt
som tanken genomforo olika stämningar
hennes själ. Först ville hon slå armarna om
hans hals och hviska, att hon älskade
honom, allt annat betydde föga. Sedan såg
hon som i en blixt hela deras framtida lif
— grundstämning, lifsåskådning olika, aldrig
full enighet, minst i de frågor, som lågo
henne närmast om hjertat.
Hon drog ett djupt andetag och sade med
sakta, bruten röst: »jag älskar er, men det
kan aldrig, aldrig bli, som ni vill, om inte
ni blir en annan eller också jag —- men vi
förändra oss ej. Jag kan icke uppgifva det,
som blifvit mitt lifs varmaste intresse, målet
för min sträfvan på jorden. Skulle jag
upphöra att verka för qvinnans frigörelse, skulle
det bästa inom mig dö; jag skulle äfven
under högsta lycka^känna förödmjukelse,
samvetets förebråelse, för det jag svikit mitt ideal.»
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
