Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 21 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig I Pl II M användas och marginal lemna». Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | U U IN angifvas, och kan fullkomligdiskretion från redaktionens sida påräknas.
Rösten darrade, och tårar runnö utför
hennes kinder. »O, att det skall kosta sådana
offer att stå fast vid sin öfvertygelse!» Hon
drog hastigt sin hand ur hans, reste sig och
såg på honom med. en blick, på en gång
sorgsen och beslutsam. »Farväl och förlåt»
sade hon sakta och gick.
Han satt qvar, lugn som förut, men
öfver hans drag hade lagt sig ett uttryck af
lidande.
»Oh, denna qvinnornas kamp, skall den
någonsin föra till frid?» utbrast han bittert.
F. S.
Blad ur en »syflickas» dagbok.
Nutidsbild af »okänd» författare.
Den 3 april. I dag är det jemt ett år sedan
jag erhöll anställning på fröken Sophies syatelier,
men hvilken årsdag! Hu då! Bara ovett och
förargelse. Fröken Sophie gör mig ansvarig för en
fläck, som kommit på fröken H:s blå
sidenklädning. Jag tog den visserligen med mig hem i går
och satt uppe till öfver midnatt för att få den
färdig, men jag är säker på att fläcken fans der
förut. Jag kommer så väl ihåg, att jag undrade,
hur den kommit dit. Den kommer för resten aldrig
att synas, men det är nog för den förnäma fröken
H. att veta, att den finnes der, för att hon skall
röra upp himmel och jord. Fröken Sophie säger,
att jag måste bära hem klädningen ocli säga, att
jag råkat sätta dit fläcken (hvilket är osanning),
och att om fröken H. är mycket ond, måste jag
betala en ny våd. Sköna utsigter! Jag har
endast 6 kronor i veckan och dertill stackars mamma
sjuk. Hvad verlden ändå är liård och bitter mot
den svage och fattige! Jag är så trött, så trött!
Alltid ett ändlöst jägtande, alltid hårda ord och
förakt.
Den 5 april. Jag har varit med klädningen
hos fröken H. Jag kunde inte ljuga, men jag
sade, att fröken Sophie trodde fläcken ditkommit
genom mitt fel, och att jag inte kunde bevisa min
oskuld. Ah, ni skulle lia sett henne nu och hört
hennes kalla föraktfulla svar: »Naturligtvis nekar
ni! Ingen bättre menniska har någonsin trott,
att en syßicka skall tala sanning i ett dylikt fall.
Men det får jag säga, fortfar fröken Sophie att
engagera så slarfviga. och liknöjda arbeterskor
som ni, tar jag mitt arbete från henne och skall
nog också underrätta mina vänner, om hur man
blir behandlad. Fläcken kommer aldrig att synas.
Hvad pratar ni förslag. Det är väl nog att den
fins der. Säg fröken Sophie, alt jag vägrar
emottaga klädningen i sitt nuvarande skick. Hon borde
väl känna mig tillräckligt för att veta det.»
Jag med, tänkte jag. Hå hå ja, der går, på en
gång, mer än en veckas förtjenst. Fröken Sophie
måtte väl låta mig få betala litet åt gången, ty
annars svälta både mamma och jag ihjäl — och
så godt vore kanske det.
När jag gick igenom de eleganta, dyrbart
inredda rummen och såg alla dessa kostbara
småsaker, hvaraf den minstas värde skulle varit nog
att ge mig mat för månader, öfverfölls jag af eLt
vansinnigt begär att slå omkull den dyrbart lastade
ateniennen och kasta bitarne af vaserna i ansigtet
på den högfärdiga, stolta qvinnan, jag nyss lemnat.
Jag tror det skulle gifvit mig någon lindring.
Om jag blifvit uppfödd att föra ett sådant lif
ändå, men att tänka sig, att för tre år sen, endast
tre år sen, då pappa ännu lefde, hade jag allt
hvad jag önskade. Hvarför har menniskan fått
förmågan att minnas? Man blir altid feg, då man
bör vara stark och modig.
Den 6 april. Fröken Sophie gick ovilligt in
på att låta mig göra afbetalningar, och ändå har
hon mig billigare än någon af de andra flickorna,
men till mera nytta, ty jag har ju — tyvärr —
fått både bildning och smak, hvilka båda
egenskaper hon totalt saknar, ja hon kan icke ens
skrifva ut en räkning. Kanske någon säger:
»hvarför inte lemna en sådan plats». Hur gerna skulle
jag inte göra det, men tre års erfarenhet har lärt
mig, att ingen annan plats kan erhållas,
äfvensom att hvarken jag eller mamma kunna undvara
mera föda än vi nu göra, och vi äro ej så
moderna, att vi anse kanalen eller kloroform såsom
ett slut på sorgerna.
I dag fick jag befallning att gå till fru K. för att
pröfva och göra nödiga ändringar. Fröken Sophie
ger mig med afsigt alla de mest obehagliga göro-
mål. Fru K. är en liten, mycket fet, gammal
qvinna, på hvilken man inte kan pröfva bättre
än på ett sängbolster, ombundet på midten. Men
hon är fåfäng, och hennes förfärliga smak
uppfinner städse nya förskräckliga moder.
Hennes klädning var af utmärkt vackert grått
siden, och satt så väl som någonting kunde göra
på en sådan kropp. »Tycker ni inte att färgen
är något för allvarsam», sade hon missnöjd. »Jag
kunde aldrig tro, att fröken Sophie skulle garnera
med grått; jag vill visst inte klä’ mig gammal
förr än min tid kommer». (Hon är så säkert 50 år,
som en dag).
»Klädningen är utmärkt vacker», svarade jag.
»Jaha, de’ ä den visst/ör en äldre person, men
jag skulle ju se ut som ett så’nt der svampträd,
som öfverallt är beläckt med grå mossa. Tror
ni inte, att en sidovåd och väst af ljusröd plysch
skulle lysa upp den litet? Rödt klär mig utmärkt!»
Jag såg på hennes breda, vulgära, upphettade
ansigte. Sannerligen det behöfde lysas upp;
mycket förr tvärtom. Jag skakade endast på hufvudet,
men hon höll envist fast vid sin åsigt.
»Sätt er der», sade hon, »och tråckla på västen
och sidovåden. Här har ni ett stycke utmärkt
vacker plysch, som jag köpte i går. Ni skall få
se, hvilken skilnad det blir.»
Ja, nog såg jag skilnaden; men inte var det
till hennes fördel, ty hennes oformliga figur såg
om möjligt ännu mera klumpig ut, och ansiglet
ännu simplare än förr. Hon var emellertid
förtjust: na passade klädningen utmärkt! Jag
arbetade träget i flere timmar, men inte den ringaste
förfriskning bjöd hon mig, och jag gick derifrån
alldeles utröttad för att vid hemkomsten mötas
af ett riktigt åskväder.
Det var fröken Sophie, som urladdade sig all
både positiv och negativ elektricitet.
»Hvad är din mening med att bli borta så
länge», skrek hon. »Du vet mer än väl, att du
behöfves här hemma, men naturligtvis går du och
drifver pågatorna... Hva’ säger du? Befalde fru
K. dig att stanna? Satte hon ljusröd plysch på den
grå sidenklädningen? Är du rent tokig, som gjorde
något sådant?»
Här var hon tvungen att hemta andan, hvarför jag
passade på att saktmodigt säga: »Hvad skulle jag
göra, fröken ? Hon befalde mig göra det, och jag
kunde ej förolämpa henne genom att neka? Hon
är ju en af edra bästa kunder.»
»Du är ett nöt! Du har ej menskligt förstånd»,
afbröt hon, vildt gestikulerande. »Hvem har sagt,
du skulle förolämpa henne. Du kunde ju genom
litet smicker fått henne att ändra tanke, men du
är ovanligt dum. Nu går hon ut med den der
bondgranna klädningen, och alla menniskor skola
skratta och fråga, hvem som gjort den der gamla
feta käringen till ett så’nt åkerspöke. Följden blir,
att ingen kommer hit mera och jag förlorar alla
mina kunder. Du kommer aldrig att bli nån’ting
här i verlden.»
Ja, nog har hon rätt, att jag aldrig blir
någonting under ett sådant kommando. Det känner jag,
ty jag är alldeles tillintetgjord.
Hur litet tänkte jag i mina välmaktsdagar på
de flickor, som kommo att pröfva mina klädningar.
Nog minnes jag, att de sågo bleka och trötta ut,
men aldrig anade jag, hvilket lif de måste föra,
ty det finnes tyvärr icke endast en fröken Sophie.
Jag var dock aldrig ovänlig mot dem, och det är
ändå en tröst.
Den 16 april. Jag föll i vanmakt öfver
symaskinen i går, och fröken Sophie gaf mig i
förskräckelsen ett glas vin; hade hon också gifvit
mig litet mat, skulle jag välsignat henne. Jag
har nu, till dess min skuld är betald, ej råd att
äta annat än potatismos och lingon, och detta
är just ingen närande föda. Stackars mamma
vet om ingenting; hon skall ju ha sin medicin
och en bit köttmat då och då, och så skall hyran
betalas jemte litet ved, ty jag kan ej elda upp
flere stolar utan att mamma märker det, och då
kan ju ingen undra på, om till och med
potatismoset ibland torkar in. I går hade jag ej ätit
på hela dagen. Det värsta af allt är, att de andra
flickorna ana, hur det är, och det sårar min
stolthet.
Frida P. sade i dag »kom och ät frukost med
mig Maria. Mamma har tagit fel och gifvit mig
dubbla ransoner.»
Gud välsigne dig Frida! Jag förstod dig och
var för hungrig att neka. Jag tror, att jag åt upp
alltsammans ensam — och ändå är jag nu lika
hungrig igen.
Den 24 april. Jag har varit för sjuk och trött
att kunna skrifva på en tid. Jag gör det annars
alltid, när jag kan. Det kan ju vara bra att få en
påminnelse om mitt nuvarande lif, då bättre tider
komma, ty jag kan aldrig tro, att jag kan vara
dömd till en sådan tillvaro som nu för hela
mitt lif.
Det liar varit en tröttsam dag, mycket
tröttsam. Mamma var sämre på morgonon, och jag
frågade fröken Sophie, om jag ej finge taga mitt
arbete med mig hem, men hon svarade: »jag
vågar ej riskera dylikt vidare, du kan få litet
linnesöm med dig hem, men, som du vet,
betalar jag mindre för sådant arbete, och så måste
du nödvändigt först gå till fru F. och pröfva
hennes barns klädningar.»
Fru F. är en pedantisk dam, som jemt
anmärker öfver de minsta småsaker. Hon grälade på
barnen, för att de ej stodo stilla, och jag måste
ändra och ändra, så att det gick rundt i hufvudet
på mig.
Hennes fullväxta dotter Bertha såg det nog
också, ty jag hörde henne säga: »Mamma, fröken
Maria ser sä sjuk ut, låt henne sluta nu.»
»Hon har betaldt för sitt arbete», blef det
liknöjda, hårda svaret.
Men dottern var bestämd, och med en vänlig
blick tog hon arbetet fråivmig och sade: »Ni är
sjuk, fröken Maria. Barnen kunna godt vänta med
sina klädningar. Ni måste gå hem.»
Dotterns uppträdande gjorde, att modren ansåg
sig ej kunna fortsätta i samma anda som förut,
hon sade också något vänligare: »Ja, ni ser
verkligen sjuk ut, det är öfveransträngning, jag
känner till sådant der. Ni behöfver absolut hvila
under en tid, och fullkomligt lugn, men ni
kommer väl med klädningarne i morgon.»
»Det behöfver ni visst inte,» afbröt dottern,
»flickorna ha ingen brådska.»
Gud välsigne, den flickan! Gud välsigne alla
dessa hjertan, som ömma för de fattiga och svaga,
ty det finnes några, hvilka, fastän uppfödda i
i lyx och öfverflöd, likväl genom någon
gudomlig ingifvelse tyckas fatta och förstå, att en
fattig har känslor och behof som andra menniskor.
Mamma sof, när jag kom hem, och jag ville
derför ej väcka henne, hon sofver fortfarande
lugnt och godt.
Den 25 april. Min älskade moder vaknade
aldrig mera. Jag vet inte, när hon dog, det var
så tyst och lugnt hela natten. Jag har nu gjort
henne den sista tjensten, så långt jag kunnat.
Jag har skrifvit till morbror W., och ban kommer
hit i morgon för att ställa om det öfriga. Han
är en mycket snäll man — hvarför har jag ej
skrifvit till honom förr? Nu är det ju för sent.
Det är besynnerligt, men jag känner ingen sorg
eller smärta, endast trötthet. Jag skrifver med
svårighet, men jag vill, att morbror skall se, hur
vi haft det.
Jag är så trött, så trött — det skall bli skönt
att få sofva —–––––-
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
