Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 21 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
skall sporra redaktionen till nya
ansträngningar. Sålunda hafoa ci beslutit att fr. o.
m. den 1 instundande juli minst en gång i
månaden lemna ett 12-sidigt nummer i stället
för ett 8-sidigt. Och äfven i andra
hänseenden hoppas vi på bästa sått kunna tillgodose
våra ärade läsarinnor.
Till dessa våra ärade läsarinnor våga vi
emellertid ställa den förhoppningen och rikta
den vördsamma uppmaningen, att de på allt
sätt skola stödja oss, särskildt genom att hos
vänner och bekanta, der Idun ännu ej vunnit
inträde, varmt rekommendera den samma.
Betänken blott: om hvar och en läsarinna af
Idun skaffade en enda ny abonnent
—-och hvilken qvinna eger ej så mycken
öfver-talningsförmåga— så skulle den tillökning
af upplagan, som cletta åstadkomme, sätta
utgifvaren i. stånd att ytterligare utvidga
tidningen och må hända göra hvarje nummer
minst 12-sidigt. En mängd intressanta saker
och uppsatser, som nu af brist på utrymme
m.åste uteslutas, skulle då kunna få plats i
»damernas egen tidning.»
Vi räkna i detta fäll på hvarje läsarinnas
goda vilja och oemotståndliga
övertalningsförmåga.
Glömmen ej att i. tid förnya
prenumerationen — helst till årets slut — I, hvilkas
abonnement utlöper mecl innevarande månad!
Med utmärkt högaktning
Redaktionen.
Flickskolelärar em öte t
|ßlje dagliga tidningarna ha samtliga
un-ülP? der den senast gångna veckan
lemnat utförliga referat från det här i
hufvudstaden nyss afhållna fliekskoleläraremötet,
och vi äro alltså såväl härigenom
förekomna, som vi ej heller inom vårt trånga
utrymme kunnat offra plats för ett
detaljeradt refererande af de mångsidiga
förhand-ligarna. Vi ha emellertid ej velat låta
denna tilldragelse gå förbi alldeles opåtaldt
i våra spalter, då den ju varit egnad att
särskildt intressera alla de svenska
qvinnor, hvilka som mödrar eller annars
uppfostrare och undervisare stå det uppväxande
qvinliga slägtet nära.
Mötets förhandlingar hafva
hufvudsakligen rört sig om de förslag och
framställningar, som flickskolekomitén gjort i sitt
bekanta utlåtande, för hvars hufvudsakliga
tendens vi förut under året haft anledning
i korthet redogöra. Man kan icke just
säga, att dessa framställningar i allmänhet
vunnit allt för välvilligt mottagande af
mötet. I flere punkter hafva de antingen rent
af ogillats eller underkastats en ganska
närgången granskning.
Främst bland de frågor, som vid mötets
olika sammankomster behandlades, ställa
vi frågan om samundervisning mellan
flickor och gossar, samskolefrågan, angående
hvilken mötet visserligen icke syntes vara
benäget att instämma i det förslag, som af
komitén framstälts; dock voro sympatierna
för samundervisningen eller åtminstone för
anställandet af försök dermed af alla
uttalanden att döma ganska allmänna.
Angående språkundervisningen har
mötet gjort ett positivt uttalande, som man
måste tillmäta en stor betydelse. Det
beslöt nämligen att uttala sitt gillande af
flick-skolekomiténs förslag, att den egentliga
flickskolan icke bör på sin läroplan
upptaga mer än två främmande språk, af
hvilka det ena skulle vara obligatoriskt, det
andra valfritt. Det tredje språket borde
helt och hållet förläggas till
fortsättningsskolan. Om denna reform kunde genomföras,
skulle den helt visst visa sig ega ett
fördelaktigt inflytande på elevernas
språkkunskap.
Rörande klassantalet och
klassindelningen i våra flickskolor gjorde mötet icke
något uttryckligt uttatande. De åsigter, som
under diskussionen om denna fråga kommo
till uttryck, tycktes dock ganska allmänt
gå i riktningen af en sjuklassig skola med
fortsättningskurser.
Särdeles skarp var den kritik, som
framstäldes mot flickskolekomiténs förslag
angående omordnandet af
historieundervisningen. Icke en enda talare uppträdde
bestämdt till försvar för komiténs nya system,
ehuru det allmänt erkändes, att de
nuvarande förhållandena äro otillfredsställande.
Om snickerislöjdens införande i
flickskolan, en fråga för hvilken Idun haft tillfälle
uttala sina varma sympatier, höll rektor
Schwartz ett intressant inledningsföredrag.
Den långt framskridna tiden tillät emellertid
ingen grundlig behandling af denna högst
vigtiga sak.
Helt visst hafva mötesdeltagarne
återvändt hem med en vidgad erfarenhet och
goda minnen af det fjerde allmänna
fliekskoleläraremötet, hvars arbeten vi äro
öfver-tygade icke skola gå spårlöst förbi.
Och vi önska så mycket mer, att detta
må blifva förhållandet, som vi i det hela
anse de åsigter, hvilka gjort sig gällande
vid mötet, goda oc-h riktiga.
Iduns
Byrå och Expedition
hållas under sommarmånaderna öppna hvarje
helgfri dag kl. II—2.
Också ett revolutionsminne.
Drägter och silhuetter från den stora
revolutionen.
För Idun skildrade af Adolf Hellander.
glu, då det stora revolutionsåret 1789,
j|Ssv? ingången till det epokgörande
tidehvarfvet, firas och menniskor från verldens alla
kanter strömma till Paris, sjelfva skådeplatsen
för det väldiga verldsdramat, kunde det
kanske icke vara ur vägen att också kasta en
återblick på den revolution i moder, de
politiska händelserna medförde.
Man hade så länge närt hat och förakt
för hofvets och adelns sirliga och
utstuderade elegans. Roccocons ömtåliga drägter med
puder, muscher, röda klackar och frivolt
ur-ringade klädningslif voro redan ären före
revolutionen ämnen för karrikartyrritarnes
spetsiga pennstift, och den tornprydnad mr
Leonard komponerade på Marie Antoinettes
hufvud, bidrog måhända i sin mån, att detta
sköna kungliga hufvud föll under bilan.
Man hade vaknat från de arkadiska lekarne
och skämtet, från sonetternas honungsfina
smicker, och man lyssnade i stället till Rousseaus
och Diderots stoiska läror. Det var prosa på
poesien, kallt, friskt vatten i den skummande,
förföriska champagnen, men det var nyttigt
och uppfriskande som regn på utbränd mark.
Så kom revolutionen, länge väntad, men
dock som ett dunderslag. Tronen ramlade,
aristokratien flydde undan en säker och blodig
död, och med dem försvunno äfven pudervippan
och hela det mod, som regerade 1’ancien régime.
Äfven då ljöd ett ord: reaktion — men den
skulle komma att gå långt till baka.
Revolutionens män och qvinnor togo sina mönster
och idéer från Roms och Greklands
storhetstid, och man kappades att, åtminstone i det
yttre, likna dess hjeltar och bjeltinnor.
Qvinnorna kammade upp sitt hår à la grecque, och
männen friserade sig à la Titus. Korsetten
föll bort, och den snäfva kjorteln smög sig
mjukt efter kroppens former. De höga röda
klackarne försvunno och lemnade rum för
sandalen, och alla de smycken damerna buro
borde, för att vara fullt comme il faut, så
mycket som möjligt närma sig antiken.
Männen kunde naturligtvis ej gå så långt som
qvinnorna i dessa modeförändringar.
Frankrikes klimat lämpade sig icke riktigt för att
promenera omkring i toga och sandaler, med
bara armar och blott ett band om pannan
som hufvudbonad, men de tröstade sig med
att döpa om sitt »biträde» Jean till Agricola
och Baptiste till Aristides. Allt skulle vara
antikt, romerskt eller grekiskt, och med
fransmännens rika fantasi och lifliga temperament
lefde de i en dröm af glad berusning, midt
under det guillotinen dagligen förrättade sitt
blodiga värf.
Våra läsarinnor skola icke tro, att i denna
skräckens och de snabba domarnas
verkställande tid allt sällskapslif låg nere, och att
i verldens hufvudstad allt var dödt och stilla.
Tvärtom, i dessa brytningens och de stora
händelsernas dagar spelade sällskapslifvet en
stor roll. Tiden var rik på djerfva,
banbrytande andar och icke minst på sköna,
snillrika qvinnor, hvilka senares ord icke vägde
lättast i vågskålen. Man hade hunnit vänja
sig vid de hemska skådespelen på
revolutionsplatsen och äfven vid vapendånet vid landets
gränser, och man tyckte sig behöfva
vederqvickelse mellan blodsdopen. Derför dansade
Paris och sökte utveckla hela sin
republikanska prakt. Salongerna strålade i ljus, och
musikens toner ljödo. Man samlades för att
ha roligt och för att konspirera, och konventets
ledamöter, hvilka må hända nyss uttalat
dödsdomen öfver en uppsnappad emigrant,
nalkades här sin dam med det älskvärdaste leende.
Om vi skulle kasta en blick in i madame
Talliens salong en balafton. Det var hos
henne, som allt hvad Paris egde stort,
fruktansvärdt, snillrikt, skönt och behagfullt
samlades, och här nämndes namn, som outplånligt
äro ristade på verldshistoriens blad. Vi skola
först betrakta damerna. Midt i salongen står
värdinnan, madame Tallien, helsande gästerna.
Hon är hög och stolt som en romarinna i
sin hvita, antika drägt, och ögonen under den
bländhvita pannan lysa som stjernor. Men
vi skola taga i betraktande hennes baldrägt
— en baldrägt nnder revolutionen. Ja, den
kommer sannerligen icke till korta vid en
jemförelse med vår tid — tvärtom!
Den mjuka, graciösa figuren är iförd en
vid kjortel af hvitt, mjukt muslin. Något
särskildt lif brukades ej, utan drägten
sammanhölls om midjan af ett slätt guldbälte. Kring
kjorteln, sex tum från fötterna, går ett broderi
i guld efter antikt mönster och löper äfven
ett stycke upp i sidvåden. Öfver de bara
skuldrorna faller tuniken, hvilken är öppen i
sidorna för att lemna frihet åt de blottade
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
