Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Fredagen den 28 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar för ett I | | kl Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I LJ Vj IN närmaste postanstalt namn och adress »amt erlägg en krona, sa er.
Dem af eder, som hafva uppväxande bröder,
kan jag ej nog lägga på hjertat, i hvilken hög
grad ni kunna blifva dem antingen till stor hjelp
eller till hinder. Kanske ni skratta ocli säga,
att det inte är troligt, det ni skulle fresta edra
bröder att göra orätt. Nej, men det oaktadt
skulle mången ung man, som helt ocli hållet
kommit på villovägar, kunnat bli räddad genom
en systers milda inflytande. Tro inte, att jag
råder er till att predika för edra bröder; det
skulle vara det sämsta sätt, ni kunde välja;
unga män, som stadera eller arbeta pä kontor,
möta svårigheter och frestelser, som ni ej ha
en aning om. Hvad som tillkommer er är att
på rätta sättet göra hemmet så tilldragande,
att det motverkar yttre inflytelser. Föräldrar
hafva så många pligter och omsorger, som
upptaga tid och sinnen, ocli derför är det till stor
del beroende på systrarnas kalla, sjelfviska
likgiltighet, när hemmet förefaller så tråkigt ocli
odrägligt för unga män.
Låt mig gifva ett exempel, på hvad jag
menar.
En af mina gamla skolkamrater hade ofta
beklagat sig för mig öfver sina två bröders
dåliga uppförande; alltid voro de ute,
bortslösande tid och penningar på teatrar och
andra förlustelseställen utan att någonsin bry
sig om de hemmavarandes sällskap eller
trefnad samt alldeles åsidosättande sin moders
myndighet. Fadern var död.
Sedan jag emellertid tillbragt några dagar i
hennes hem, förvånade sakernas ställning mig
ej längre. Det var alltid ovisst, om bröderna
voro hemma till middagen eller ej. Första
aftonen efter min ankomst, just innan vi skulle
gå till bords, hördes en ringning, och min vän
sade: »Åh, det är Tom, förmodar jag.» Men
oaktadt det var en kulen, regnig afton, gick
hvarken hon eller modern ut för att helsa på
honom, och jag hörde lionom gå direkt upp på
sitt rum, utan ett ord från någon. Vi började
middagen, och efter en stund kom han in,
men den enda anmärkning, som bevärdigades
honom, var en retligt uttalad klagan öfver, att
lian var »för sen, som vanligt.»
Efter middagen tog modern min
uppmärksamhet i anspråk med ett handarbete, ocli min
vän slog sig ned med en bok. Under tiden
gick brodern omkring och brummade öfver
vädret samt lemnade slutligen rummet,
mumlande, att »det var ett muntert ställe att komma
hem till efter sitt dagsarbete». Vi sågo ej
vidare till honom förr än följande morgon, då
han och hans bror, som hittills ej alls varit
synlig, kommo sent ner till frukosten och, som
vanligt, möttes af förebråelser. Jag blef knapt
öfverraskad, då jag icke långt derefter fick höra,
att en af dem skyndsamt lemnat landet för att
undgå öppen vanära, och att den andre med
hast följde i hans spår.
Det skulle troligen hafva förvånat systern,
som aldrig brukade försumma ett tillfälle att
lexa upp sina bröder för deras skamliga
uppförande, att höra det hon, till en viss grad
åtminstone, var ansvarig härför; att hon, om hon
rätt utöfvat sitt systerliga inflytande öfver dem,
troligen kunnat rädda åtminstone den ene
brodern. Om hon i stället för att fästa
uppmärksamheten på deras fel försökt att
öfver-skyla dem; om, i stället för att gräla på dem för
att de kommo sent och oregelbundet, hon hade
mött dem i dörren med ett välkommen; om hon
hade visat något intresse för deras
sysselsättningar; om hon kunnat lockat dem att om
aftnarna sjunga med sig eller läsa högt; eller,
om de nödvändigt skulle gå ut för att roa sig,
om hon hade öfvertalat dem att ibland taga lienne
med sig och alltid varit villig att foga sig efter
deras önskningar, så hade de nog insett, att
det var möjligt att tillbringa en angenäm afton
hemma och ej var nödvändigt att besöka
tvifvel-aktiga ställen för att finna nöje och gladt
sällskap. Men lion gjorde intet af allt detta,
hon besvärade sig ej med att göra hemmet
tilldragande och sig sjelf angenäm och lemnade
dem sålunda att sjelfva uppsöka lockande
förlustelseställen, brukade sitt inflytande att drifva
dem bort från hemmet.
Öm ni äldre systrar bara kunde ana, huru
mycket ni vore i stånd att uträtta, ocli huru
mycket ondt ni göra med edert sjelfviska,
ovänliga uppförande i hemmet, så skulle ni säkert
ändra ert lefnadssätt. Ondt åstadkommes så
väl af tanklöshet som af hjertlöshet, och jag
vet, att i många fall, der flickor försumma att
bruka sitt inflytande till det goda, är det
derför, att de ej betänkt det onda de göra; det
är ej af hjertlöshet, utan af tanklöshet. Låt
mig derför bedja er allvarligt tänka härpå nu,
om ni ej hafva gjort det förr. När edra
ungdomsdagar äro flydda, skall ni väl då kunna
blicka till baka och med tillfredsställelse se, att
ni handlat som en sann vän och syster? Att
ni sträfvat med all er makt, för att ert
inflytande på familj, vänner ocli underordnade skulle
vara alltid och allenast till det goda?
»Den röda jungfrun».
Pariserbref från Iduns korrespondent.
§ag såg en gång en teckning, som jag fann
pikant, och som jag hängde upp på väggen
i mitt rum. Den förestälde en qvinna i
pas-sioneradt liatfull ställning, med flammande
ögon och en senig, knuten hand, som var
hotande framsträckt. Och under den af
kre-verande dynamit och hvirflande rök omgifna
bilden lästes: »Louise Michel», »röda
jungfrun».
Det var derför ej utan en förlåtlig
nyfikenhet, som jag här om dagen med en vän
gick in i föreläsningssalen vid Boulevard des
Capucines för att höra anarkiens
representant, blusmännens i La Villette väninna,
den sociala revolutionens hänförda siarinna,
Louise Michel beträda den talarstol, hvarifrån
annars en Francisque Sarcey serverar sin
fin-smakarpublik de delikataste literära
anrättningar, en Camille Flammarion tyder himlens
och jordens mest gåtfulla under, eller dit en
Coquelin-Cadet medför en doft af den galliska
esprit’en från Moliéres hus.
Publiken? Ja, nyfikna dagdrifvare — idioter
af den patenterade sorten — fans det nog
godt om, men flertalet var hvad man förr i
Svea rikes Andra kammare benämde
»intelligens». Mest damer — damer med den
utsökta, men på samma gång ytterst enkla
elegans och det behagfulla, men anspråkslösa
sätt att vara, som utmärka den bildade
parisiskan.
Samtalens sorl dör bort, då den af röda
draperier täckta talartribunen bestiges af en
liten böjd gestalt, som är helt och hållet
klädd i svart: klädningen svart, mantiljen
svart, hatten — liknande hallelujaflickornas
i frälsningsarmén — likaledes helsvart. Den
lilla qvinnan sätter sig, lutar armbågarne mot
bordet och låter ett par beslöjade, liksom
halfslocknade ögon irra ut öfver salen . . .
I det samma faller kandelabrarnes skarpa sken
öfver ett ansigte, hvars grofva, härjade drag
sqvallra om, att den qvinnan lidit, umburit
mycket.
Och så böljar Louise Michel. Stämman
har snarare pariseridiomets vulgära tonfall än
den språkets välklang, som i och för sig dårar
publiken i »Comedie Francaise», och gesterna
äro sparsamma; foreläsarinnan vrider nästan
oafbrutet händerna framför sig. Hvad talar
hon egentligen om? Ja, på programmet stod:
»folket och bourgeoisien», men det är ett
elastiskt ämne, och hon samtalar också om
allt möjligt med sin publik, dunkelt,
osammanhängande, allt som kan tjena till
anfallspunkter för hennes hat mot storborgarne —
hat, nej! Louise Michel älskar mër de
förtryckta, än hon hatar dem, hon anser vara
förtryckarne. Är detta en bloddrypande
petro-lös som talar, denna qvinna med de blida,
hjertegoda dragen? Är det verkligen anarkien,
tillintetgörelsen, som ropar samhället i bann?
Ack, ingen af hennes åhörare tar henne på
fullt allvar, och när hon nämner ordet la
revolution sociale, gör hon det lugnt,
lidelsefritt och på ett så innerligt och vinnande
sätt, den gamla, att man skulle vilja gå fram
och trycka handen på henne.
Endast en del af föredraget är mer
mar-keradt: när det anfaller det bestående
samhället. Det smärtsamma draget kring Louise
Michels läppar stelnar, och det gjutes litet
mer eld i ögonen, då hon talar om
orättfärdigheterna mot de tillbakasatta i lifvets skumma
vrår, om hur den sociala revolutionen skall
ställa samfundet på en ny basis, »der rätten
skall efterträda styrkan», om arfsrättens
borttagande och om en familjeinstitution, der
»kärleken, den verkliga sympatien skall träda i
den nuvarande osedlighetens ställe» .. .
Louise Michel saknar ej humor. Midt i
föredragets allvar afbrytes hon af
disharmonierna från några karnevalstrumpeter, som
smattra derutanför på boulevarden. »Ah!
Det är ju karneval», säger hon leende, »en
karneval liksom den stora, jag talar om», och
tillägger allvarsamt: »men all karneval har
ett slut!»
Men så lyser värmen fram igen. Hon talar
om menskligheten, om upplysning åt massorna,
och hon gör det enkelt, flärdfritt, med en
gammal, rar mormoders lugna, värmande
innerlighet, då hon berättar sagor för sina
barnbarn vid skymningsbrasan, ja, med ett
uttryck, som liknar förvåning öfver, att inte
alla menniskor med hjertat på rätta stället
äro kommunister och anarkister. »Den
menskliga lyckan består i att se sjukdomen, eländet
minskas omkring sig» — det är den röda
tråd, som genomgår Louise Michels tal. Och
när hon så med en missionärs hänförelse talar
om den morgon, som hon så orubbligt tror
en gång skall bräcka, då en evigt varm sol
skall lysa öfver evigt vårgröna marker och
evigt sälla slägten, öfver det land, som sedan
ett sekel till baka hägrat i fantasiens drömmar
— -»den sociala republiken, det blir freden,
det blir lifvet, det blir brödet!» —, då rycker
en och annan bland publiken på axlarna,
men den värme, den brinnande öfvertygelse,
som här för ordet, eröfrar allas aktning, och
flinet stannar på halfva vägen.
* *
»Ni ser förvånad ut», anmärkte min
franske vän, då vi åter kommit ut på
boulevarden och långsamt bortfördes af den mörka
menniskoströmmen, der karnevalsgycklet rasade
i sina mest groteska former.
»Ni väntade er carmagnolen, och ni fick
höra en fredshymn. Louise Michel är från
början till slut livad vi kalla une. femme de
coeur, det är lösningen på gåtan. Vid sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
