- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
223

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Fredagen den 28 juni 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Il tilas ett .lummor l/eckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | P\ I I Kl Idun, erhällei ott gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonn t
nanter, som gamlas, och för hvilka afgiften Insände» till Redaktionen af i !_/ U IN mentel räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumer o

af iutelligeus oeh bildning eger hon en vekhet,
en medkänsla for de svaga och förtryckta,
som hos henne blifvit till fanatism. Hon vet
knappast sjelf, hvad hou utslungar i sina
brandröda tal; hon vet endast ett: att hon
lider af de fattigas nöd, och att hon vill
afhjelpa den.

Medan hon var lärarinna i Adeloneourt
— det var långt före hennes deportation till
Nya Caledonien — lät hon barnen börja och
sluta läsningen med afsjungaude af
marseljä-sen. Vid barnens strof:

Nous entrerons dans la carrifere
Q.uand nos ainés n’y seront pius,

föllo de alla på knä, den sjöngs solo af en
af de minsta. Och både barnen oeh
lärarinnan fingo oftast tårar i ögonen.

Inspärrad i fängelse här i Paris, gjorde
hon godt, vårdade de sjuka och tröstade de
bedröfvade — och de utverkade hennes
befriande.

Louise Michel är de fattigas afgud, och
hennes legend skola de länge bevara.

Hon hade vunnit, om icke min öfvertygelse,
så mitt hjerta, den gamla.

Hemkommen, tog jag ned porträttet af la
vierga rouge oeh kastade det på elden.

Alvar Arfwidsson.

Min lilla bofink.

Ett barndomsminne.

f°det stora äppelträdet
|j Två små foglar hade bygt;
Lilla gråa bofinkshonan
Tittar stundom fram så skygt.
Hennes vackra fogelmake
Han var ej så rädd. Nej, visst!
Hvarje dag han troget kommer
Fram till husets förstuqvist.

Och åt honom der jag hade
Några smulor hvarje gång,
Så i gengäld han mig skänkte
Liten vacker fogelsång.
Då så småningom jag lärde
Litet af hans språk förstå,
Mycket, mycket han förtäljde,
Jag satt tyst och hörde på.

Af den stora vida verlden
Han så mycket hade sett,
Och uppå hans vackra sagor
Aldrig, aldrig blef jag mätt.
Och han sjöng om söderns länder,
Der, som solen är så varm,
Men när så han qvad om norden,
Hjertat slog uti min barm.

Då han sjöng om aftonhimmeln
Och om månens milda glans,
Och i själens djup han väckte
Hvarje känsla, som der fans. —
Satt en dag jag vid mitt fönster,
Jag så väl den dagen mins,
Helt förbittrad då jag tänkte:
»Ingen verklig glädje fins;

Kan väl något väsen känna
Sig till freds med lifvet här?
Kallt och ruskigt är det ute,
Inne knappast bättre är.»
Då sågs lilla fogeln komma,
Genomvåt från trädets höjd,
Satt’ sig på en qvist att qvittra
Ut sitt hjertas stora fröjd.

Ty hans lilla gråa maka
Sina tvänne ägg har kläckt,
Och med tvänne fogelsöner
Nu förökad är hans slägt.

Han sin lycka mig förkunnar,
Gladt han jublar af full hals
Att de andra foglar gräma,
Som ej ega någon alls.

Kom en fogel så till honom,
Der han satt så glad och nöjd,
Och den andra fogeln sporde:
»Kan du sjunga utaf fröjd,
Som är våt och genom frusen?»
-»Är du nöjd, så är du glad,
Oförnöjsam liar ej glädje!»
Så min lilla fogel qvad.

Lilla bofinkshanens qvilter
Gick till djupet af min själ!
Än den oförnöjda fogeln
Var jag något bättre väl?
Nej, men här jag fick en lexa,
Som jag säkert länge mins.
Aldrig, aldrig mer jag säger:
Ingen verklig glädje fins. —

Sedan dess ha år försvunnit,
Fogeln borta länge se’n.
Och hans båda raska söner
Ha nog barn och barnbarn re’n.
-I mitt inre föll en gnista,
Och den riklig näring fann.
—-O, om blott en gång iag kunde
Sjunga, sjunga såsom han!

Gunlög.

På resande fot.

Ju är restiden inne; den sköna sommar-

m J

1» luften lockar ut från det trånga
hemmet, ut att se en liten kant af verlden, ut
att låta nya vindar blåsa en till mötes. Nu
när kappsäckarne på så många håll packas
för lusttripp eller långtur, kunde det ju vara
på sin plats, att Idun språkade litet med
sina läsarinnor, om huru en dam lämpligast
bör utrusta sig för en resa.

Ju mindre omsorg man behöfver ha för
sin drägt, dess mera ostörd k au man hänge
sig åt sina reseintryck. För 4 à 5 veckor
kan man mycket väl reda sig med en
handkoffert. Hufvudsaken är, att de plagg man
tar med sig äro nya oeh af godt tyg.
Kofferten 1*11 gerna vara en lätt pappkoffert, klädd
med starkt läder- eller tygöfverdrag, hvarpå
egarinnans namn och bostad böra stå med
stora bokstäfver. Eu plädpåse af ylletyg,
juteväf eller dylikt är ett praktiskt ting.
Härtill tages ett lagom stycke tyg, omkring
70 centimeter långt, som rynkas samman i
ändarne (med hufvud). På långsidan sättas
omkring 6 knappar t.ill att sluta den med,
och utanpå anbringas en ficka med lock och
knapp för resehandboken.

Af linne och andra underplagg tar man
så litet som möjligt. Till resdrägt väljer
man en enkel beige- eller annan yllekjol,
grå eller brunaktig, då dammet ej synnes
derpå, och för table d’hote’n eller liknande
tillfållen tar man med sig en bättre kjol, om
sommaren t. ex. en svart spetskjol, som är
lätt och ej skrynklas mycket. Har man
ytterligare utrymme, kan man äfven taga eu äldre
mörk kjol och ett tricotlif med sig för
hvar-dagsbruk och nattresor.

Af utanplagg behöfver man ett, som ej är
för tunnt, och en reskappa till skydd mot
dam och regn.

Pläden bör vara lätt och varm. Man bör
ha ett par stöfletter med tjocka sulor och ett
par promeuadskodon; både dessa och
stöflet-terna böra ha låga, breda klackar och passa
väl, för att ej genera fötterna. Dessutom ett
par helt lätta och rymliga skor, som man
kan taga på om aftonen och låta benen hvila
ut i.

Man bör välja en rund hatt med ej för
litet brätte af lätt filt oeh sätta en slöja på
den.

Man tar endast en en-lous-cas för både
regn och sol med sig, och denna bör ha ett
starkt skaft, så att den äfven kau nyttjas
som promenadstaf.

Till reshandskar väljer man gants de Suède,
men man tar dessutom med några par
medelljusa glacéhandskar. Väfda handskar duga
ej, då dammet tränger igenom dem; de gå
fort sönder, oeh händerna solbrännas mycket
i dem.

Toalettväskan förser man med alla
nödvändiga artiklar såsom kammar, borstar,
tand-oeh uagelborste, tandpulfver, tvål, svamp, en
flaska cau de Cologne, en med glycerin oeh
en med benzin till att borttaga fläckar med
och dessutom rismjöl och pudervippa. Iient
rismjöl är oumbärligt på fotturer, då det
bevarar huden från att brännas upp af solen.
Skulle man likafullt blifvit utsatt derför, bör
man om aftonen, innan man går till sängs,
ingnida ansigtet med glycerin och strö
rismjöl öfver. Hettan i huden är då
försvunnen till morgonen. Litet häftplåster och ett
litet resapothek äro heller ej ur vägen
attila med sig.

Syväskan förser man med svart, grof och
fin, liksom hvit tråd, litet svart silke och
litet af samma färg som drägten, svarta och
hvita band, kautschukband, en korsettsnodd,
litet stoppgarn till strumporna, linnekuappar,
handskknappar, hårnålar, svarta och hvita
knappnålar, sy- och stoppnålar,
säkerhetsnålar, sax och en liten hornsked, under det
man alltid bär knif med korkskruf och
fick-kam på sig i fickan. Litet gammalt linne
är nyttigt att ha med. Denna innehållsrika
syväska bör man alltid, liksom toalettväskan,
ha i plädpåsen tillsammans med resspegeln
oeh nattlinnet, som lägges in i en
negligé-påse. Ett litet lågt dricksglas får också
godt rum. Resbläckhornet packar man in i
eu af stöfletterna och papper, kuvert och penna
i en portfölj.

Af smycken bör man utom uret endast
taga med en enkel, vacker broseh och ett
armbaud, ty för det första anses det ofint att
belasta sig med smycken på en resa,
dessutom får man ofta betala mera af denna
grund, i synnerhet i södern, der man är van
att anse menniskor, som bära mycket guld
på sig, för rika.

Man bör i sin portmonnä bära endast så
mycket pengar på sig, som man ämnar
använda inom tvänne dagar. De öfriga
res-pengarne har man inlagda i ett stycke
vaxduk i en ficka i flanellsunderkjolen, hvilken
för säkerhetens skull sys igen med starkt
garn. Besväret att sprätta upp sömmen är
icke stort, och detta sätt att bevara sina
penningar bättre än att bära dem i en pung
om halsen. När man om morgonen tvättar
sig och lägger pungen ifrån sig, kan man
allt för lätt glömma den, under det man
icke glömmer att ta kjolen på sig.

Att taga en grof handduk med sig är ju
icke alldeles nödvändigt, men den kommer
ofta väl till pass. Man lägger den till skydd
mot dam öfver den ena färdigpackade sidan
af kofferten, medan kamkoftan kan göra
samma tjenst på andra sidan. Kikaren
hänger man antingen öfver skuldran eller sticker
den i plädpåsen.

Man för naturligtvis med sig en
anteckningsbok med almanack, på hvars första sida
egarinnans namn står; i en sidoficka kan
man ha visitkort. I boken inför man sina

223

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free