Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Fredagen den 28 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 Öre pr
4-spalt. petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.
Mtnusicript, som ej antages till Införande, återsändes, såvldaporto
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.
(Forts.)
»|føgleh slutet blef — ja, det känner du.
Infor pappa Rebolledos eviga jemmer,
hans böner, hans hot, hans tårar — inför
Kruses passionerade enträgenhet, hvilken ibland
tog så våldsamma utbrott, att jag förskräcktes,
gaf jag till sist vika, utpinad och dödstrött.
Mest inverkade härvid, att gamla
fordrings-egare började illa ansätta pappa llebolledo,
då våra inkomster voro ytterst klena; han
förtjenade sjelf intet, utan endast förslösade
till dryckjom af min knappa förtjenst, hvad
allt han kunde komma åt.
Nu hotade de till sist med utmätning och
ruin; han skulle få gå från gård och grund,
hvilket han ju ock senare, trots allt, fick
göra, stackars gamle pappa llebolledo!
Hans förtviflan och hans förebråelser kunde
jag nu ej längre se, ej bära. Han anropade
mig på sina knän. Han skulle dö i
rännstenen, jag ville se honom göra det, och dock
kunde jag med ett enda ord, ett enda litet
ord rädda honom och skaffa mig sjelf en
lysande ställning! Var detta den tacksamhet,
jag bevisade honom, som varit för mig som
en kärleksfull far?
Samtidigt ställde Kruse till ett
fruktansvärdt uppträde, hvarvid han, med revolvern
i hand, hotade att döda sig inför mina ögon,
om jag ej lyssnade till hans böner.
Lysningen, vigseln i största tysthet — allt
drefs på med svindlande fart. Jag hann
under dessa dagar aldrig tänka, aldrig komma
till besinning. De båda männen lemnade mig
icke tid dertill, för visso af fraktan att jag
ännu skulle kunna återtaga mitt ord.
Jag kan icke göra Kruse den förebråelsen,
att han icke under denna tid sökte visa mig
all kärlek och ömhet. Att han älskade mig,
häftigt, lidelsefullt, kunde jag ej betvifla.
Men det var något sinligt och stormande i
hans ömhetsbetygelser, som beständigt skrämde
mig ifrån honom och väckte min afsky.
Strax efter bröllopet reste vi utomlands.
Jag hade sjelf gjort detta till ett vilkor, då
jag ej skulle haft mod att stanna i
Stockholm efter min förnedring, mod att möta
gamla bekanta och vänner.
Jag behöfde ut att förströ mig. Resor och
oaflåtligt vexlande, nya intryck skulle, så
hoppades jag, hindra mig få tid att vända
inig allt för mycket in i mig sjelf och i mina
minnen.
De två första åren af mitt äktenskap voro
jemförelsevis lyckliga. Min mans häftiga
ömhet svalnade ganska snart utaf, men han
förblef dock förekommande och vänlig. Och mig
sjelf föreföll det så oändligt mycket mindre
pinsamt. Vi foro ideligen fram och åter öfver
hela kontinenten. Den ena veckan på
teatrarne i Paris, den andra på väg till Rom,
den tredje en afstickare till Wien eller
Budapest. Jag tror ej, att vi under dessa år någon
enda gång lågo i en månad stilla på samma
ställe.
Det var ett formligt nomadlif. Det stämde
godt öfverens med min mans lynne och vanor;
och ändock dref jag sjelf än ytterligare på.
Ty det var en oaflåtlig, febrilt sjuklig oro i
mitt sinne, som fordrade nya ansigten omkring
mig, nya intryek och förströelser, som födde
nya tankar och samtidigt, genom sinnets be-
ständiga exaltation, till sist tröttade till apati.
Endast så kunde jag undgå, hvad jag högst
fruktade — att tänka till baka . . .
Men ej ens på detta sätt skulle det länge
få fortblifva. Min mans vänlighet emot mig
aftog så småningom till kall likgiltighet, och
jag var för honom snart icke mer än en
besvärlig kappsäck bland alla andra, vi måste
draga med oss på våra resor. Han började
rent af försumma mig.
Hvart vi kommo, sökte han ensam upp
gamla umgängesvänner, muntra sällar, med
hvilka han lefde om i sus i dus på
klubbarne och restaurenterna; det kunde så hända
att två, tre dagar gingo, utan att jag såg en
skymt utaf honom, då jag fick sysselsätta
mig, bäst jag gitte, på hotellet, der vi bodde.
Jag brydde mig mindre om hans
försumlighet än den smälek, jag genom densamma
led inför betjeningen på hotellet, hvilkas halft
beklagande, halft spefulla blickar brände mig
som eld, när helst jag vågade visa mig i
trapporna eller vid tàble d’hoten.
Jag visste, att hau under denna tid allt
mer och mer började glida till baka in
i en gammal last, som han dock under de
senaste åren motarbetat — spelpassionen.
Jag kunde öfverraska honom ibland, när hau
med ett bistert utseende satt lutad öfver sina
räkenskaper, något med hvilket han förut
aldrig befattat sig; han brusade då upp och
blef häftig, öfver att »jag lade mig i saker,
som ej anginge mig».
Han hade förr slösat penningar på mig,
långt mer än jag sjelf önskade. Nu blef det
tvärtom: bistra miner och klagomål, så snart
jag hade något behof. Jag kunde förstå, att
hans affärer genom olyckligt spel voro bragta
ur jemvigten.
Sedan jag en gång gjort ett försök att
vänligt varna honom, slog han mig, slog mig
för första gången! Jag blef då utom mig af
förtviflan och smärta, och jag tänkte under
tvänne dygn af sömnlöshet och tårar med
allvar på att i Seinen göra ett slut på hela
mitt elände. Gud stod mig dock bi. Du
skall tänka dig, att det var den första gången;
jag fick nog sedan vänja mig dervid. . .
Det var nu i våras, som vi lågo ovanligt
länge stilla i Paris. Kruse hade kommit in
i ett kotteri af de allra vildaste spelare, som
den stora staden eger, och han tillbringade
hvarje natt i deras krets.
När han kom hem på morgnarne sedan det
dagats, var han ibland förfärlig att skåda.
Den otyglade passionen, nattvaket,
själsskak-ningen hade lemnat sina spår i hans ansigte
och öfver hela hans väsen. Ögonen brunno
med matt, hemsk eld öfver sina blåa ringar,
den bleka pannan kallsvettades, kring mun
och ögon ryckte det nervöst. Jag förstod, att
han måtte förföljas af en mördande otur.
Men jag teg och höll mig blott undan
honom, så mycket det var mig möjligt. Efter
sådana nätter visste jag, att minsta ord, en
sorgsen blick kunde reta honom till
vansinnigt raseri.
Ibland, då lyckan för ett kort tillfälle lett
emot honom, kunde han deremot komma hem
upprymd och ovanligt vänlig. Men det låg
äfven i hans glädje och vänlighet något
öfver-spändt och forceradt, som var nästan lika
pinsamt som hans onda humör och grubbel.
Hvarifrån han tog alla penningar att under
denna tid uppbära förlusterna, kunde jag icke
fatta. Hans egen förmögenhet hade ju varit
betydlig och bör väl ännu vara åtminstone
till en stor del bibehållen, då mer än hälften
af penningarne äro, genom faderns förtänk-
samhet så placerade, att min mau endast
kunde komma åt räntorna.
Men derigenom var följden ock den, att
han esomoftast saknade rörliga medel att
betäcka de tillfälliga, kolossala förlusterna. Siu
lånekredit hade han ansträngt till det yttersta.
Den förkrossande upptäckt, som en
tillfällighet lemnade mig i händerna, förklarade
allt. Oaktadt jag nu, älskade Klara,
föresatt mig att i allt tala fullt ut till dig, har
jag dock ej styrka dröja vid denna dystra
punkt. Han skref falska vexlar på din bror
— der är saken i sin nakenhet — och hvad
mera är: detta var ej första gången. Han
hade en gång förut, före vårt giftermål, på
samma sätt missbrukat hans vänskap.
Din broder räddade honom då genom att
i ädelmodig tystnad betala dem. Att hau
hade hjerta nog att nu, för andra gången göra
det, att rädda Kruse undan nesa och straff —
detta förstår jag ej sjelf.
Det var dock så långt gånget, och
skandalen redan så vida känd, att vi hals öfver
hufvud måste lemna Paris. Jag var mer än
krosäad, jag var förintad, och jag följde honom
viljelöst. Det bar närmast till Monaco. Gud
allena vet, hur han här på nytt kunde skaffa
sig tillfälle dertill — men inom ett par dagar
var han besinningslöst indragen i spelet vid
rouletten. Nu gingo flere dygn, under hvilka
jag hvarken såg till honom eller hörde ett
ord ifrån honom. Jag lefde i en ångest, som
ej kan beskrifvas, söndersliten till kropp och
själ. . .
Så en morgon, klockan var nyss 4, då jag
efter en lång sömnlös natt till sist, alldeles
vanmäktig af fysisk och själslig trötthet, nyss
fallit i en tung, medvetslös dvala, knackade
det hårdt på min reglade dörr. Jag spritter
upp ur sömnen med hvarje nerv i uppskrämd
spänning. Så får jag höra hans röst
utanför dörren, dämpad, upprörd och hes:
»Öppna, Ruth; skynda dig, öppna; det är
jag-»
Jag stapplar med möda upp och får regeln
ifrån.
Min man träder in. Jag skall ej söka
beskrifva det hemska mörkret i hans slappa
ansigte, men, om jag än lefde till verldens
sista dag, skall aldrig denna bild gå ur mitt
minne...
»Skynda dig, gör dig i ordning, vi skola
fara med morgontåget kl. 5 till Menton»,
säger han.
»Min Gud — Elon — hvad är det då?
Säg hvad är det? Svara mig — af
barmhertighet!»
»År det!» — skrattar han nervöst. »Hvad
inbillar du dig? Vi måste resa — voilàtout!
Och nu — låt det gå undan.»
Mekaniskt lydde jag honom. Han
beherskade mig som i en hypnotisk sömn. Hur
jag i all hast fick mina kläder på, hur våra
saker rafsades i hop och kommo i väg, hur
vi sjelfva hunno in i vaggonen i sista stund —
hur, ja hur? — men det gick. Jag föll i
en oemotståndlig, nervös gråt, så fort tåget
kommit i gång; han gaf mig en vred blick,
tände sin cigarr och gick ut på platformen,
lemnande mig åt mig sjelf.
Redan i Monaco hade halft förstulet
sqvaller nått mina öron, om att Kruse kommit i
kompaniskap med en ung, rysk äfventyrerska,
som spelade ett djerft spel vid rouletten. Jag
hade mött henne en gång i vagn ute på
strandboulevarden, och min kammarjungfru
hade visat på henne för mig. Hon hade ett
par svarta, förfarliga ögon och var klädd med
skrikande lyx.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
