Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Fredagen den 5 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 27.
Fredagen den 5 juli 1889.
2:dra årg.
B yr å:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvarialet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnummeriorsäljning.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä byrån kl. 10—11.
Allm. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Infaller helgdag pä fredagen,
utgifves tidningen näst föreg, eller
nästfölj. söckendag.
Prenumeration sker:
I landsorten: i postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, ä
Stadspostens hnfvudkontor, i bokladorna
samt & tidningskontoren
O, sommarhem! Gif ros på kind,
åt mattad håg gif nya krafter
med skogens doft, med solvarm vind,
med dina dolda läkdomssafter!
1’riUi. Grafström,
Ett underbart land.
Fragment ur en otryckt reseskildring, skänkt ät
A ve.
ni.
j\r slagordet: Kunskap är makt uppsköt,
I likt ett frodigt ogräs, begäret att medels
tom lexläsning höja sig öfver sina
medmenniskor och förvärfva sig ett slags herradöme
öfver dem, som lärt sig färre lexor, och så
fann man upp något, som ni, en främling,
lär hålla för en ren omöjlighet; men ni kan
tro mig, att det egt rum här hos oss.
Barnen skulle nämligen på vissa tider offentligen
utfrågas och frampladdra för dem formulerade
och inlärda svar på likaledes inlärda frågor.»
»Ja, det var ju helt enkelt examen,»
svarade jag.
»Jaså, ni känner vår äldre kulturhistoria,»
sade gubben, »men det torde dock vara er
obekant, att de barn, som tycktes ha
tillegnat sig något af den minueskunskap, hvilken
ju, enligt den tidens åsigter, skulle gälla för
en ovärderlig skatt, till på köpet fingo offentligt
beröm och belöningar i kontanter eller varor.»
»Kallade ni det ej premier?» frågade jag.
»Jo, så hette det; jag hade for tillfallet
glömt det främmande ordet, men saken var
ju, att man betalade barn och ungdom for
det de emottagit och behållit något af det
man proppat i dem. Man tyckes i alla fall
haft ringa tro på den lyckliggörande förmågan
af denna andliga vägkost. Känner man
något till den menskliga naturen i allmänhet
och barnens i synnerhet, så är det lätt att
förstå, hur lögn, hyckleri, djerfhet och
sjelf-viskhet skulle gro och utvecklas vid denna
traftäfling, der den öfvade pratmakarens
minnesglosor förvexlades med tankeförmåga, och
der den blyge och försagde hölls för att
vara dum och okunnig.
»Likt den ur trollägget utkläckta lindormen
växte detta system och omslöt snart vårt folk
med sina ringar. Allt flere och flere ämnen
kommo till, då man märkte, att de portioner,
som först föreskrefvos, ej lyckades göra
slägtet bättre; och för att äfven barnen i de större
skolorna skulle hinna med dem alla, innan
»de blefvo för stora att läsa», måste ännu
en klass menniskor prepareras för att forma
till de små barnen, och då man fått sådana
formningsanstalter för fem- och sexåringar,
tyckte man, att det skulle vara förträffligt,
om äfven två-, tre- och fyraåringarne kunde
förberedas för kommande lexproppningar. Då
sattes kronan på verket genom att hvarje dag
skicka sådana små barn från hemmet för att
handhafvas af främmande qvinnor och komma
i beröring med främmande barn, utan hänsyn
till hvilka oseder, som dermed kunde
fortplantas från det ena barnet till det andra
eller att barnens föräldrar sveko sina
naturliga pligter mot de små.
»Slagordet: Kunskap är makt, hade gifvit
ny lifskraft åt det från barbariets och
träl-lifvets dagar härstammande föraktet för allt
kroppsarbete, och tusentals föräldrar
underkastade sig försakelser och uppoffringar, värda
en bättre sak, blott för att hålla barnen till
boken, ända tills de blefvo sexton, aderton,
tjugu år, ja, somliga ännu längre.
»Den rådande föreställningen, att
undervisningens höga, ädla konst kunde läras på
samma sätt, som man lär sig vefva ett positiv
eller rabbla upp multiplikationstabellen, dref
ett ofantligt antal unga menniskor till att
låta preparera sig till undervisare, och man
var så förblindad, att man å ena sidan fann
detta vara för mer än att lära sig ett yrke,
medan man å andra sidan höll till godo med
unga, oupplysta flickor och ynglingar till att
handleda barn på denna underliga
kunskapsbana. De måtte väl kunna hålla i boken,
samt tillhålla lärjungarne att lära rätt utantill,
tyckte man.»
»Ja, men, min herre, en systematisk
undervisning, börjande i lekskolan, fortsatt
genom småskolan och så hela vägen
uppföre, måste bära synliga frukter i folkets ■ lif,»
sade jag med eftertryck, då den gamle
försjönk i en tystnad, som tycktes vara
framkallad af sorg eller vemod.»
»Helt säkert bar det frukt, bitter frukt,
detta sätt att våldföra både naturliga anlag
och rättskänslan,» sade deu gamle tungt; »men
vi skola ej nu längre sysselsätta oss med detta
ämne. Aftonsysslorna kalla ungdomen hvar
till sitt; men i morgon vid samma tid samlas
vi åter, och då skall jag fortsätta min
kulturskildring. »
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
