Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Fredagen den 26 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommet1 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar i’àr èit ! II Kl fidningen innehåller nasiàn uteslutande orlginalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I 1_/ U |\| närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
yngre syskon. Redan vid fjorton års ålder
talade prinsessan flytande engelska och
franska och lärde sig dessutom äfven danska,
emedan hon hade en dansk
kammarjungfru. Lärare och konstnärer kallades till
Prinkenau för att fullborda hennes
uppfostran och leda hennes öfningar i musik och
målning. I pianospelning är kejsarinnan
verklig virtuos.
För konster och vetenskaper
försummades emellertid på intet vis utbildning i
husliga sysslor; derför sörjde hennes moder,
som jemte fadern på det noggrannaste
öfver-vakade sina barn och uppfostrade dem ej
blott till arbetsamhet, utan ock till enkelhet.
En svår förlust för den unga prinsessan
var den älskade faderns död år 1880. Det
tomrum, som härigenom uppstod i
familjekretsen, var naturligtvis smärtsamt och
svårt att fylla. Men för prinsessan
Viktoria var redan af ödet en tröst i hennes
sorg förutbestämd. Ännu samma år kom
hon i åtnjutande af en lycka, hvilken hon
väl knapt någonsin drömt sig.
Emellan den dåvarande kronprinsens af
Tyskland familj och den hertigliga familjen
på Prinkenau herskade såväl förvandtskap
som ganska träget umgänge, och prins
Vilhelm särskildt kom ofta på besök till sina
slägtingar i Schlesien. Så småningom
uppstod härvid ett varmt tycke emellan honom
och prinsessan Viktoria. Den 2 juni 1880
firades deras förlofning högtidligt på slottet
Babelsberg.
Då satt ännu gamle kejsar Vilhelm i
full helsa och kraft i kretsen af de sina
på sitt älsklingsslott. Man var just i
begrepp att stiga till bordet, då ministern
grefve von Schleinitz meddelade de i
konversationsrummet församlade gästerna, att
han på allra högsta uppdrag hade något
att tillkännagifva. Detta något var det
unga parets förlofning.
Bröllopet stod den 27 februari följande
år. Den 15 juni 1888 bestego de den
tyska kejsartronen.
Kejsarinnan Viktoria ser nu omkring sig
en skara af fem barn, alla söner, af hvilka
den yngste, den på vår afbildning
äfvenledes porträtterade prins Oskar, är född
den 27 juli 1888.
Stud ie.
Hedersamt omnämd vid Iduns G:te pristäfling.
A
k’ag salt i Humlegården,
Min bok på bänken låg;
Jag kunde icke läsa,
På barnen blott jag såg.
De tumlade i sanden
I ystert stim, de små,
Och mycket var att lära
För den, som hörde på.
I)et var en mångfald lekar,
Som vexlade gestalt,
Och barnen hördes jubla
Och fröjda sig ät allt.
Blott en och annan liten
Stod tafatt och såg ned
Med fingrarne i munnen
Och fick ej vara med.
En liten tös jag hörde,
Som frågade helt gladt:
»Kan jag med er få leka,
Ni leka visst ’ta’ fatt"?»
Men ifrån barnamunnar
Ljöd hvassa svaret nu:
■»Nehej, vi leka boll, du,
Och ingen boll har du!»
Den lilla hängde läppen
Och sväljde tyst en tår;
Till nästa grupp hon vandrar,
Men samma öde får.
Der lekte de med dockor,
Hon hade docka ej,
Och så på alla böner
Blfc svaret samma nej.
Jag gick från Humlegården
Till första bod, jag såg,
Och köpte boll och docka
Till tröst för sorgsen liåg. —
Nu, må ni tro, på vänner
Blef ingen brist, minsann;
Nu togs hon med i ringen,
Så god som någon ann’.
Gerd.
Ett underbart land.
Fragment ur en otryckt reseskildring, skänkt åt
A ve.
IV.
edan jag utbytt helsningar med den
gam-le, sade han:
»Det var med afsigt, som jag i går ej i
detalj skildrade osederna hos dåtidens
ungdom, ty dels lär det unga sinnet ej något
godt genom skildringar af det onda och
vederstyggliga, dels kunna der lätt gro upp
högmod och sjelfrättfärdighet genom jemförelser
emellan den tidens barn och nutidens. Den
mogna menniskan bör deremot lära känna
forntidens mörka skuggsidor, när hon har
behof deraf för sin gerning eller för att bidraga
till att hindra samhället att återfalla i gamla
villfarelser.
Derför kan jag för eder, främling från ett
fjerran land, omtala, att i den aflägsna tid,
jag skildrar, var medvetandet om
eganderätten till barnen samt ansvaret för deras
uppfostran så utplånadt, att det t. o. m. röjer
sig i den tidens språkbruk, i det alla barn,
från det de kunde tala rent, tills de blifvit
vuxna, kallades skolans barn. Och på
skolan lades också hela arbetet och ansvaret för
det unga slägtets upptuktelse. Men på grund
af den tankeoreda, som kännetecknade flertalet
af den tidens föräldrar, klagades dock högljudt
öfver skolstraflen, hvilka naturligtvis också
voro både olämpliga och vanmägtiga mot
barn- och ungdomsskaror, hvilka aldrig känt
hemtuktens uppfostrande magt. En skara
»skolbarn» var liktydig med en skara
vildar eller skadedjur. De nedtrampade
offentliga planteringar, bröto ned skogarnes unga
träd, när de ej genom ett ovårdsamt
handterande af eld vållade svåra eldsvådor.
Ett par af den tidens författare påstå, att
pojkar rökade cigarrer lika ostraffadt, som vi
tömma ett glas vatten; men det förefaller
mig dock otroligt.
I hvarje fall är det säkert, att de på
skolornas gårdsplatser anbefalda lekarne på viss
254
tid och under vissa minuter mångenstädes
åtföljdes af det hiskligaste skrål, oqvädinsord
samt ohyggliga svordomar från pojkläppar.
Skogarne måste på många, många ställen
fridlysas, som man kan se i den tidens
dagspress. Fruktträdgårdar måste nattetid skyddas
af vakt, och ni kan döma om den allmänna
bildningen, då ni hör, att de välsinnade i
landet måste bilda föreningar for att skydda
småfåglar och andra djur mot skadelystnaden
och råheten. Ja, det blef till och med
nödvändigt att utfärda lagar mot djurplågeri,
och det sedan flere generationer läst lexor i
zoologi, så svetten rann i kapp med tårarne
ned for unga, bleka kinder.
Ändtligen, då man började medgifva, att
de bildningsfrön, vi utsått, alstrat
draktän-der, beqvämade man sig till att fråga
qvinnan till råds mot det mångskiftande onda,
som hotade familj och samhälle, och då
visade det sig, Gud ske lof, att många
mödrar icke allenast insett faran af att vid
skolbänk och lexa fjettra det sprittande vårlifvet,
den vaknande verksamhets- och
skaparedriften hos barn och ungdom. Tänkande
qvinnor hade länge insett och länge beklagat den
inbillade nödvändigheten af att sammanföra
flere hundra barn för att låta dem undergå
ett slags fabriksmessig behandling, utan
hänsyn till olika anlag och egendomligheter, och
så började hemmen så småningom att
återbörda sin rätt till barnen samt att upptaga
sina pligter mot dem.
Det gick ej fort. Ack nej, fördomens magt
är stor och skenväsendets icke mindre! Men
detta senare böljade blekna, då en mor här,
en der i stad och bygd sporde sig, om det
då verkligen kunde vara så konstigt att lära
ett barn läsa, då man sjef kunde det, och
så försökte man, hvad moderskärlek kunde
uträtta på undervisningens olika områden.
När denna kärlek är af äkta slaget och ej
en apkärlek, är den skarpsynt och nästan
profetiskt långsynt, och så upptäckte först en,
så flere mödrar, att barn med största lätthet
lärde sig allra först en hel del praktiska ting,
genom att deltaga — låt vara på lek — i
förekommande hemsysslor eller yrken samt
genom att få sina frågor ärligt besvarade.
Häraf lärde mödrarna sjelfva att förstå, huru
som verklighetslifvet är allt för det mindre
barnet — sjelfva sagan gripes ju af barnets
fantasi som ett stycke verklighet — och att
det rent tänkta, det abstrakta, som ej kan
gripas af barnens fantasi så, att det står i
lefvande bilder för denna, är otjenligt som
undervisningsämne för barn. Snart märkte
mödrarna äfven, att de hade en hel mängd
saker att förtälja sina barn, saker som
förträffligt lämpade sig till att väcka barnens
tankelif samt öppna deras ögon för det stora
och underbara i naturen; än var det något
djur, någon växt, en sten eller ett föremål
af metall, som väckte barnets undran och
kräfde en liten berättelse, utan att barnet
pinades med att sitta stilla under timmar
för att låtsa höra på.
Föräldrarnes feberaktiga ängslan, att
barnen ej inom en viss, temligen späd ålder skulle
lära sig läsa, försvann så småningom, när man
såg, att de små lärde ofantligt mycket mera
genom att se, höra och deltaga i lifvets
bestyr, samt att de hade vida lättare för att lära
sig läsa, sedan de tillegnat sig ett större
ordförråd samt fått begrepp om, hvad läskonsten
tjenar till.»
»Men staten, staten, hur kunde den tåla
sådana oregelbundna undervisningssätt?»
sporde jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
