Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Fredagen den 26 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ott summer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i pv I | ti Idun, erhållet c it gratlsexemplar fBr hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, »om tamlas, och för hvilka afgiften Insände» till Redaktionen af I LJ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
» Ack, min unge vän», log den gamle,
»staten hade så länge nödgats tåla tusentals
»skol-pligtiga» barns orgelbundna skolgång och kände
sig slutligen vanmägtig gent emot följderna
af ett mer än sekelgammalt skolkningssystem
och officielt skenväsen, att den med tyst
glädje såg hur hem efter hem åtog sig de
små barnen, lärde dem lydnad, tukt,
sanningskärlek och gudsfruktan, den enda grund på
hvilken en sann bildning kan byggas.»
»Afskaffades då genom riksdagsbeslut alla
statens barnskolor?» inföll jag häftigt, som
om min egen framtida bana varit hotad af
något, som kanske varit ifrågasatt på en
aflägsen ö för hundra år sedan.
»Icke en enda af dessa inrättningar
indrogos; de fingo stå qvar och vissna som
rotlösa växter, och detta skedde temligen
snart. Ty då en bättre anda vaknat bland
oss, blef det allt färre och färre familjer,
som sveko sina förnämsta pligter mot barnen
och lemnade dem åt främmande personers
mer eller mindre godtyckliga behandling, och
ännu färre blefvo äfven nu de unga män och
qvinnor, hvilka underkastade sig mödan att
inlära en metod, som visat sig själsmördande
för både undervisare och lärjungar».
»Nå, och så gaf edert folk naturligtvis
all boklig kunskap på båten, blef en klunga
arbetsbin, uppdrog afveln, samlade rikedomar
i eder lilla samhällskupa, föraktade
vetenskap, skön konst och alla högre andliga
sträfvanden», antog jag utan vidare.
»Ser det då ut bland oss, som om vi
under det senare seklet varit dylika barbarer?»
smålog den gamle, och jag tillstod villigt,
att inga spår af en dylik andefattig lifsåsigt
syntes till. »Ni, som läst så mycket»,
fortfor gubben, »känner helt säkert berättelsen
om, hur det lyckades att införa potatisodling
i Frankrike. Man säger ju, att så länge
regeringen påbjöd och uppmanade folket att
odla och förtära den nya växtens rotknölar,
blefvo dessa ringaktade och afskydda, så att
ingen fattig ville smaka dem; men så blef
ett stort potatisfält förklaradt for kungens
tillhörighet, d. v. s., dessa potatisar skulle på
kungens och hofvets bord; ingen obehörig
finge röra en enda af dem. Då skedde, hvad
man åsyftat; det öppna, obevakade fältet fick
en stor dragningskraft för allmänheten, och
den näring, som ringaktades, så länge man
sökte påtruga folket den samma, fick nu värde,
då det var förenadt med någon möda att
förskaffa sig den samma, och då fältet
nattetid blifvit tömdt, var smaken för potatis
utbredd så, att dess odling kunde anses vara
tryggad.
Så ungefär blef det här med kunskapen
eller rättare sagdt med den uppfostrande
lifs-upplysnmgen. När föräldrarne märkte, att
lagen om skoltvång ej längre tillämpades, och
att det hemliga kriget, med lögn till
forsvars-vapen, som förts mot skolmyndigheterna, ej
mera behöfde tillgripas, studsade allmänheten,
liksom man gör då en spänning, dervid man
satt hälarne i marken, hastigt upphör, och
man kände, hur ansvaret for barnens
uppfostran nu var lagdt helt och hållet på
föräldrarne eller barnens målsmän. De, som
voro för slappa, för okunniga och lätjefulla,
fingo åtminstone så mycket kraft, att de
drefvo barnen in i statens skolor. De mera
vakna och energiska sågo sig om efter andra
medel till att bibringa barnen en lämplig och
uppfostrande undervisning — —»
»Hm, der hade varit en näringsväg for
våra många examinerade unga flickor och
ynglingar, hvilka ha så svårt att vinna ut-
komst», afbröt jag, obeskrifligt glad och
glömsk af, att den gamle talade om en länge
sedan förfluten tid och om folket ute »på en
ö midt i hafvet,» som det heter i de
grekiska sagorna.
Den gamle trodde, att jag skämtade, och
inföll leende: »Nej tack, unge vän! Vi hade
haft mer än nog af blinda, mer än nog af
oförståndiga, handledande barnsligheten, för
att det kunde falla föräldrar in att frivilligt
sätta en oerfaren, sjelf ouppfostrad ungdom
till undervisare i hemmen. Der far och mor
voro af arbete eller grof’ okunnighet hindrade
att lära barnen de första grunderna, i hvad
man hade vant sig att kalla
»småskolekunskaper», der anlitades någon äldre man eller
qvinna, helst någon nära slägting, som
ingenting hade att göra, eller någon god vän, som
åtog sig detta enkla arbete.»
»Mot kontant erkänsla naturligtvis och for
de förmögna; de fattiga, åt dem blefvo
statens skolor naturligtvis goda nog!» utbrast
jag-
»Så hade det varit under skoltvångets dagar»,
svarade gubben med eftertryck, »ty då sökte
så många som möjligt att få sina barn i
dyra enskilda skolor, äfven om också dessa
voro af samma art som statens, och det blef
under tidens lopp då allt mer och mer
vanligt, att uttrycket: »Statens skolbarn», som
det hette på vårt språk, blef liktydigt med
»fattiga, okunniga barn, bestämda till tjenare
och kroppsarbetare». Men vi hade nu
lyckligtvis börjat räkua med en faktor, som vi
förut skjutit åt sidan, och sedan vi fått den
in i folklifvet, kom der nya drifkrafter in i
samhället; man vaknade till full och klar
insigt om, att hvaije mor och far hade
gåfvor — låt vara slumrande — till att gifva
barnen deras första uppfostrande undervisning,
och att läraregerningen för andras barn ej är
ett mekaniskt yrke, hvilket kan inläras som
ett sådant, utan består af anlag, som kunna
väckas, och en kallelse, hvilken bör följas.»
»Den faktor ni nämde var väl er religion,
kan jag tänka. Hade detta folk då, redan
så långt tillbaka i tiden, hunnit afskaffa
religionsundervisning i skolorna?» frågade jag,
lifligt intresserad.
En lätt rysning genomfor den gamle. »Jag
känner mig trött nu; men vi skola fortsätta
ämnet i morgon, om ni behagar», sade han,
bekämpande en sinnesrörelse, till hvilken jag
ej kunde finna orsaken.
Wt
Floras barn.
Från italienskan af Gudrun.
I.
Gardenia.
il(wlien ’ elektrisk belysning strålande teatern hade
ett festligt utseende.
Parketten var ett böljande haf af hufvuden,
förmörkadt af svarta hårluggar och kikare, bland
hvilka herrarnes hvita skjortbröst bildade ljusa fläckar,
I logerna var det ett skimmer af diamanter öfver
artistiska hufvuden, friserade Si l’antique, på nakna
axlar och armar, bländande hvita som marmor, som
alabaster, som liljekalkar eller som snö .. . och på
väggens röda grund aftecknade sig i smältande linier
och i hundratals olika faconer alla regnbågens
färger som en liflig dekoration till en fantasirik
arkitektur.
Orkestern, sammansatt af mästare, grep an
symfonien med ett mäktigt crescendo, som fylde salen
med tonvågor, under det violinernas tremulerande
höjde sig likt en snyftning, och ridån, lyftad at"
osynliga händer, lät en nattlig scen, full af
naturtrohet, framträda för åskådarnes ögon.
Från gallerierna, från folkmassan, som ser, liör
och röres, steg ett mummel nedåt som ett obestämdt
sorl och förlorade sig i den fina publikens korrekta
tystnad. Fjädersolfjädrarna slöto sig med ett lätt
slag, som när foglar slå ihop sina vingar, och under
allmän rörelse sigtades ögon, kikare, glasögon dit,
der det diktade dramat utvecklade sig i lif och ljus.
Och under allt detta höjde det enskilda dramat
ohördt sitt rop af hemlig smärta.
Hon satt i logen bredvid sin moder, det stackars
barnet, hvit, smäcker och ren, som den hvita
gardenian i hennes mörka hår. Den fina barmen hotade
ej att spränga sönder sitt sidenomhölje, de tätt slutna
läpparna, darrade ej, och ögonen förblefvo torra, då
de betraktade det grymma skådespelet der borta i
en af sidologerna till venster.
De nyförlofvade sutto der bredvid hvar andra,
hviskande med hufvudena lutade tätt till sammans,
så att deras hår nästan blandades. Hon, blond,
täck och liten; han, stor och stark, med detta
smäktande leende, som var en lögn, och i knapphålet den
hvita gardenian som, var ett bedrägeri.
Musiken uttryckte nu ett vildt uttbrott af lidelse,
af berusning, af triumf; och hon, den stackars
öfvergifna, såg sin kärleks tråd spinna ut sig i skuggan,
denna fina tråd, som det varit andra så lätt att
sönderslita, men som hade sårat henne smärtsammare,
än om den trängt in i hennes kött.
De hade känt hvar andra sedan barndomen; de
hade vuxit upp till sammans under ljuf förtrolighet,
och deras sällhetsdröm hade långsamt utvecklat sig
hos dem, likt en vänlig, leende fantasi, som lätt
kunde förvandlas i strålande verklighet.
Han var god och hängifven, han hade tusende
gånger sagt henne, att hon var hans ideal, hans
styrka och hans svaghet, hans afgud, poesien i hans
lif — kusinskapet var ju en god förevändning för
täta sammanträfländen — och han hade, ack så många
gånger, haft med sig till henne en hvit gardenia,
ren, aristokratisk och doftande; ban hade hundra
gånger med sina ljugande läppar sagt henne, att
denna blomma med dess hermelinlika hvithet, som
grumlades af en flägt, dess fina doft, ljuf som eii
smekning, vore den enda blomma, som var henne
värdig.
Och hon hade trott honom med en jungfrulig
själs blinda tro, i sin hänryckning finnande lifvet
skönt, Gud så god och hela universum leende.
Och sedan ... sedan hade det blifvit den gamla
vanliga historien om köld, försummelse och beräkning,
denna nedriga historia-, som dagligen upprepas under
våra ögon, som är uslare än ett brott, bittrare än
en förolämpning, men hvilken ingen lag straffar och
ingen lagbok nämner; den hade utvecklat sig
småningom, dag för dag, timme för timme, obekant för
andra, för honom lätt som andra obetydliga
tilldragelser i lifvet, men för henne en tortyr, långsam
och tyst, som kom hvaije fiber i hennes bröst att
vibrera af smärta.
Och nu var det redan en gammal historia. Det
nyhetstörstande sqvallret hade för länge sedan tagit
hand om den. Han gifter sig med den rika, blonda
amerikanskan, som han för en månad sedan sett för
första gången; under mängdens skämt,
lyckönskningar, afund och bifallsrop hade han med ett slag
från tappre medtäflare eröfrat bytet — flickan och
hemgiften. Och i denna glans och denna fröjd
försvann den lilla bleka varelsen i skuggan, liksom hon
försvann här i den till trängsel fylda, af ljus
strålande teatersalongen.
»Han var litet smått betagen i henne en tid,»
sade en.
»Barnsligheter!» hade en annan utropat.
»Det skulle hafva varit en dårskap.»
»Ah nej, det var han för klok till.»
»Det skulle också varit en hemgift att komma
med, lumpna femtiotusen lire!»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
