Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Fredagen den 26 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden rör qvinlig I P\ II M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
En bild ur ett sträfsamt lif.
j|/r-l’ii för tiden vilja så många beträda
små-•At-Vj skolelärarinnans bana, att man börjar
tala om ofverbefolkning. Mindre bemedlade
föräldrar önska, att deras barn ej måtte
behöfva »träla för andra», som de gjort. De
unga flickorna å sin sida ledas in på denna
stråt af många motiv: en del anser sig komma
en »grad högre» än tjenarmnorna, somliga
önska ega ett eget hem och vilja sjelfva
sträfva för sitt uppehälle och få »råda sig
sjelfva».
Många gånger ställas håg och anlag i
bakgrunden, och derför bli de unga
lärarinnorna trötta vid skolan, fälla modet och
tålamodet, och om de så göra, få de också sakna
den glädje, som uppfyld pligt och barnens
tillgifvenhet och framåtsträfvande kunna skäuka.
En lärare får oftast ingen annan
uppmuntran eller erkänsla. Dessa få dock hemta
nytt mod — många af dem lemna
skolarbetet, då tillfälle dertill yppas — de andra
få lust till arbetet genom erfarenhet ocb vana.
Men en ung flicka — många gånger utan
hem och anhöriga — som på detta sätt blir
förflyttad till en ansvarsfull plats och bland
obekanta och kritiserande menniskor, hon
behöfver en allvarlig och stadgad karaktär för
att kunna häfda sitt värde som barnens
vårdarinna. En lärarinna står under
allmänhetens dom, och hennes handlingar
uttydas sällan till det bästa.
Har hon ännu ej hunnit »skapa sig en
karaktär» — är hon ung, oerfaren, liflig och
godtrogen, utan någon, som intresserar sig
för henne och ger henne moderliga och
vänliga råd, men med många, som uppmärksamma
den minsta tanklösa handling — då må man
ej undra, om hon mången gång Anner sin
ställning outhärdlig, att hon afundas
tjena-rinnan, som dock har sitt husbondfolk att
trygga sig till. Ingen kunde bättre behöfva
tröst och uppmuntran och får — i de flesta
fall — så fullständigt sakna den!
Det kan ju hända, att lärarinnor, som äro
bosatta i en stad eller länge vistats på samma
ställe, som hunnit göra sig förtrogna med folket,
vänja sig vid kallet och förvärfva sig vänner,
icke kunna instämma häri. Men dessa äro
få, ty det behöfves många år, innan man
kan förvärfva sig folkets erkänsla, deltagande
och förtroende. Och det fordras ett
regel-messigt,’ allvarligt och »lillgammalt» lefverne,
innan ett sådant resultat ernås.
Den unga lärarinnan må vara allvarlig
inom skolans väggar, hon må sträfva att få
bort sin naturliga, uppbrusande liflighet, hon
må polera och jemna sitt sangviniska
temperament, då hon kommer ut bland
menniskor, tar dock den tillbakahållna lifligheten
sig luft.
Men der finnes ingen jemnårig, som förstår
henne. De äldre göra beskärmande miner
bakom hennes rygg, de draga sig för henne,
och vill hon med dem samtala om något
annat än andra menniskor och deras egna
intressen, förstå de henne lika litet. Somliga
kunna visserligen agera deltagande vänner,
och hon talar förtroendefullt med dem och
bemöter dem som sådana. Men hon får
snart djupt och bittert känna saknaden af
föräldrahem och föräldrastöd, verkligt
deltagande syskon och vänner.
Det är ej lätt att vid så unga år vara
menniskokännare och såmedels rätta sitt
uppförande efter sin omgifnings karaktär.
Men ungdomslusten nötes så småningom
bort, barnens närvaro blir något nödvändigt,
och den unga lärarinnan liar vant sig vid
jemnrood och lugn i brödbekymrens och en
enformig tillvaros skola. Kampen för
tillvaron har skänkt henne resignation, på samma
gång den måhända i förtid brutit hennes
krafter.
Den lilla kammarens enformighet med sin
ofta isolerade belägenhet, sina tarfliga möbler
och sina få besök har blifvit en vana. Det
har blifvit en vana att om
hvardagseftermid-dagarna med stickstrumpan i handen stirra
ut öfver de gamla kända vyerna och om
söndagarna, kanske för huudrade gången, ögna
igenom den lektyr, hon haft råd att skaffa sig.
Hur gerna skulle hon ej önska sig ett eller
annat populärt, utmärkt arbete! Men hon
har ej råd att bestå sig läsandets förströelse.
Under sådana ensamma timmar kunna
framtidsperspektiv glida fram för hennes inre
blick. Visst ’skulle hon också önska sig ett
eget hem — en god make — som vore
henne ett stöd; men som det finnes så få
sådana, blefve denna önskans fullbordan endast
en fortsatt kamp för tillvaron.
Hennes största åstundan vore dock att veta
sig kunna njuta af en betryggad ålderdom.
Men om hon under de långa, mödosamma
åren med sina pröfningar, missräkningar och
sparsamt strödda ljusglimtar ej kunnat
sam-manspara en summa, som gör henne
jemförelsevis oberoende — då blir hennes lott
endera att falla slägtingar till last eller ock
— fattighuset.
Men tiden går sin snäckgång, sträfsamma
dagar omvexla med nätter, veckor med
månader och år. Och hur tiden flyr, yppar sig
ännu ett framtidsperspektiv: hennes helsa är
bruten, hon blir nedlagd på sjukbädden och
— dör, innan hon hunnit blifva någon till
kostnad och besvär. Många gånger är denna
framtidsutsigt den ljusaste. Augusta.
Wt
Makar och omaka makar.
Tecknade efter lefvande modeller.
Af Hugin.
| I \ an tänker, talar och skrifver i våra
da-N ’ ’ ■ gar så mycket öfver qvinnans frigörelse.
Och man anser som ett önskvärdt mål, att
hon finge fullständig likställighet med mannen.
Som början härtill förordar man
samundervisning, för att på så sätt odla flickans själ i
samma riktning som gossens. Och vunnes
bara detta mål, så tror mången, att qvinnans
framtida lycka och välfärd vore betryggade.
Nåväl, vi kunna ej förneka, att den ogifta
qvinnan skulle kunna draga fördel häraf, i
synnerhet om en så der karlaktig uppfostran
kunde komma henne att känna sig fullt
till-fredsstäld af att gå sitt lif ensam framåt.
Deremot fruktar man, att resultatet af en
sådan uppfostran kunde blifva mindre godt
för det lilla qvinliga ljushufvud, som, sedan
hon vid sidan af manliga kamrater tagit
»studenten», gick att uppfylla en makas och
modera pligter.
Ty det har af ålder blifvit sagdt, att om
ett äktenskap skall blifva verkligt lyckligt, så
måste makarne komplettera hvar andra. Men
säg mig, månne detta sUllhetsbringande
förhållande mera skall kunna uppnås, om mannen
och qvinnan fostras, som om de tillhörde
samma kön? »Nej, aldrig i lifvet», kunna
vi svara. Men så kommer lyckligtvis ett »orø».
Och det är vår evinnerliga lycka, att ett så-
dant finnes. Ja, vi kunna ganska
förtröstansfullt fråga oss, »om inte naturen ändå tar ut
sin rätt?»
Låtom oss hoppas det. Så att, i trots af
allt, våra efterkommande må kunna
sanningsenligt instämma i den store skalden och
qvinno-kännaren Tegnérs ord:
»Men ack! Natur, vi öfvervinna
ej dig: i hydda som på tron,
som sömmerska, som amazon,
din qvinna blir ändå en qvinna,» etc.
Ja, det är åtminstone ljuft att tänka, att
ingen uppfostran, i hvad riktning den än går,
skall helt och hållet kunna förqväfva — ända
till sista gnistan förqväfva — denna qvinnans
omedvetna längtan att vara »en ranka,
vissnad om ej stödd.»
Och alla skäl tala för, att detta hopp ej
är förmätet; ty säkert är, att, om inte »rankan»
behöfver något stöd, sä har det åtminstone
hittilldags visat sig, att hon skjuter långt
härligare skott och fröjdar oss långt mera, då
det »stödet» blifvit henne förunnadt.
Se t. ex. på den unga fröken på banken!
Inte förmår hennes aktningsvärda arbete att
göra henne så lycklig, som hon skulle känna
sig vid att »räkna ut» något så enkelt, som
hvad hon skulle kunna gifva sin Ȋlskade lille
gubbe» till middagen. — Och tro mig, ingen
qvinlig telegrafist kan affyra något telegram
med gladare känslor än det, som omtalar
hennes egen förlofning.
Ja, vare detta nog sagdt. Lycklig är nog
qvinnan, då hon lyckats armbåga sig fram
till en god anställning på lifvets
marknadstorg, lyckligare är hon dock, när hon i
sjuksalen, barnhemmet eller lärorummet känner
med sig, att hon har en skön mission att
fylla; men allra lyckligast är den qvinna, som
fått ett eget hem, en älskad make och kära
små barn att lefva för.
Jag trotsar hvem som helst att förneka
sanningen häraf. Och dock kan man bäfva, så
fort tanken ledes in på äktenskap.
Men hvad är då orsaken härtill?
Naturligtvis det oförnuftiga sätt, hvarpå så
månget äktenskap ingås.
Men huru skall man då värna sig sjelf från
att, om man vill göra, hvad hjertat manar,
nämligen gifta sig, ej gå så der oklokt till väga?
Jo, man skall akta sig, för att ej
äktenskapet blir ett förbund mellan omaka makar. Ty
det är sådana onaturliga äktenskap, som göra,
att så mången hånar, ja, förnekar den
äktenskapliga lyckan och säger: »De som äro inne
vilja ut, och de som äro ute vilja in». Men
mot sådant hån kunna tusentals lyckliga
makar protestera.
Läs t. ex. Luthers tankar om äktenskapet!
De äro höga och sublima som hela denne ädle
mans lifsåskådning. Och man skulle kunna
anföra många källor, som öfverflöda af loftal
öfver äktenskapets välsignelser.
Men det skulle blifva för vidlyftigt, och jag
vill endast i korhet påpeka, att, då man läser
om store män, skall man i regel iakttaga, att
de flesta växt upp under handledning af en
»klok och kärleksfull moder» samt en i allo
hedervärd fader. Synnerligast skall man finna,
att beskrifningen öfver modem vittnar om, att
den der »store mannen» haft ett det mest
älskliga och ljufva barndomshem. Se t. ex.
biografier öfver Carl v. Linné.
Huru vigtigt är det ej derför, såväl för oss
sjelfva som våra efterkommande, att qvinuans
uppfostran blir den möjligast bästa.
Och till det målet syfta vi alla, fast
uppfattningarna om dess vinnande skilja sig be:
tydligt från hvar andra. Godt, om de bara
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
