Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Fredagen den 26 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
att, kanske mot författarens afsigt, skapa ännu
flere dåliga menniskor, ännu mera styggelse och
råhet.
Sådana böcker bör man akta sig för, de äro
att likna vid dåliga grenar på ett godt träd.
Den idealistiska rigtningen deremot är raka
motsatsen till den nyssnämda. Denna rigtnings
författare se allt liksom genom ett förskönande glas.
Det är likasom något förklaradt i det sätt, hvarpå
de framställa sina figurer, och hur skönt detta än
är, dröjer det likväl icke länge, förrän man
märker, att det, så att säga, är liflösa personer, som
skildras, personer utan kött och blod, som man
endast med största viljeansträngning kan tänka
sig existera. Grunden härtill ligger utan tvifvel
deri, att den idealistiske författaren icke förmår
tränga så djupt in i själen som den realistiske,
men säkerligen finner man deremot vanligen
mera poesi hos de äldre författarne än hos
nutidens.
Under läsningen af de äldre författarnes verk
kommer man derför ofta till den slutsatsen, att
lifvet är idel solsken, ty i deras böcker finnes
nästan intet af lifvets skuggsidor, utan endast
skildringar om goda och ädla menniskor; och om
en enda dålig menniska framställes bland de
många goda, slutar det vanligen med hennes
lyckliga omvändelse till det goda. Detta är nu
godt och väl, men hvad man har att anmärka
mot dessa böcker är, att man genom dem icke
kan lära sig känna det verkliga lifvet.
Detta kan visserligen af många anses såsom
mindre nödvändigt, och många läsa ju endast för
sitt nöjes skull, men de flesta instämma
säkerligen med mig derutinnan, att man ej uteslutande
bör läsa för att roa sig, utan äfven för att
inhemta nyttiga lärdomar och utvidga sitt
åskådningssätt.
Emellertid finnes det många verkligt stora
författare bland de idealistiska, hvilkas arbeten jag
sätter högre än de flesta, som frambringas i våra
dagar; i de flesta af realisternas böcker tröttas
man genom de problem, som ständigt framläggas
till lösning. Då blir det en njutning och hvila
alt stundom läsa äldre författares arbeten och i
synnerhet de gamla skaldernas verk. Man
befinner sig under läsningen af ett sådant skaldestycke
liksom i en annan verld.
Men vi veta ju alla, att det vigtigaste för oss
är att känna verlden och menniskorna, med hvilka
vi lefva och umgås. Och att känna dem och oss
sjelfva såväl i det stora som i det lilla, till det
yttre och till det inre, det lära vi af de bästa
författarne på det realistiska området.
Ty hvartill tjenar det väl, att man läser alster af
en författare, som lefvat många år till baka i tiden,
ja, till och med för så länge sedan, att en ny
generation hunnit uppväxa sedan dess, då hvarje
generation har sina tankar och sitt åskådningssätt och
hvarje enskild bär mer eller mindre prägeln af den
tid, i hvilken han lefver?
Nu bör man emellertid ej tro, att det är min
afsigt att råda unga flickor att läsa Zola, Strindberg
och dylika författare. Nej, långt derifrån! Men jag
anser heller ej, att unga flickor böra vara alldeles
obekanta med dessa författare. De böra veta, hvad
som talas och sKrifves om i deras tid; de böra icke
lära det direkt, men indirekt. Modern kan genom
samtal förklara för dem, hvad som skrifves om, och
förbereda dem på, hvad de komma att möta i lifvet.
Skulle de sedan en gång träfiä på en sådan bok,
kunna de förstå att skilja på godt och ondt och
finna det goda i bägge rigtningarna.
Ty hvad kan eljes hända? Jo, de stå kanske en
dag utan ringaste kännedom om lifvet, som de
endast lärt uppfatta genom svaga teorier, och komma
så ut i verlden, hvarest de lära känna den, sådan
den verkligen är. Denna bastiga öfvergång är
farlig och bör derför så mycket som möjligt
förmildras, om den ej helt och hållet kan undvikas, och
den får ej ske på en gång, utan så småningom.
Till konfirmationsåldern bör man derför vara ytterst
försigtig, med hvad man låter unga flickor läsa, ty
det är då den reaktion börjar, som ofta verkar
afgörande på hela lifvet. Då just behöfva de boija
lära känna lifvet för att sedermera ej komma att
stå som ömtåliga drifhusplantor, hvilka ej tåla
verldens köld. De komma då så småningom att
förstå verlden och betrakta den med andra
blickar, och då de slutligen mognat till qvinnor, kunna
de tåla att läsa hvad som helst utan undantag, ty
de komma då icke plötsligt in i en sfer, som är
dem alldeles främmande och till följd deraf kunde
verka öfverväldigande.
Man kan ju genom läsning lara så ofantligt
mycket, som man kanske aldrig annars skulle komma
till insigt om i lifvet. Att känna sig sjelf, lifvet
och de menniskor, med hvilka vi lefva, är en
hufvudsak för hvarje tänkande menniska, och jag har
derför sökt besvara denna så vigtiga fråga. Om det
än kanske endast delvis lyckats, är likväl ingen mera
tillfreils deröfver än författarinnan.
Maud.
Jag eller du?
Berättelse af Marie von Olfers.
O, du mitt gamla hem,
hvar finner jag dig åter I
en stor handelsstad bodde en rik
köpman; många fartyg sände han öfver
hafvet, och hans förrådshus fylde en
hel gata. Genom giftermål
fördubblade han sin förmögenhet, och då hans
hustru födde honom en son, syntes honom
affären vara fullständigt lyckad. Att modern
måste gifva sitt lif för barnet var visserligen
mindre angenämt, men han hade ingen tid
att sörja henne, och då det gafs tillräckligt
med folk, som för penningar kunde uppfostra
hans son, så tröstade han sig.
Sigfrid var nu en femårig liten pys, späd
och finhylt som en flicka. Läraren, som
fått vård om honom, önskade en kamrat åt
honom, en hurtig pojke, af hvilken han kunde
lära att slåss och andra slika nyttiga ting.
Fadern fann forslaget synnerligen förnuftigt
och föranstaltade genast eu efterforskning i
alla barnhus.
Ett öfvergifvet barn är snart funnet.
Veckan derpå uppträdde en jemnårig gosse, liten,
blek, med borstigt hår och trotsiga ögon. Han
såg sig dristigt och missnöjdt omkring.
Misstänksamt hvilade hans blickar på Sigfrid i
sammetsblus och spetskrage, hvilken å sin
sida i skygg fruktan tittade fram bakom
lärarens rygg.
»Du skall få stanna hos oss, om du är
snäll,» sade köpmannen.
»Jag vill inte stanna, jag vill inte vara
snäll,» svarade barnet och betraktade honom
förtörnadt med onda ögon. »Jag vill hem.»
»Han har intet hem,» upplyste läraren;
»man fann honom på kyrkogården vid
moderns graf; han tror, att hon skall komma
igen.»
»Nej,» skrek barnet, »det tror jag inte.
Pappa kommer inte heller åter, men jag vill
till dem, jag vill inte stanna här, jag vill
bort!»
»Sigfrid,» sade köpmannen, »gå och gör
dig vän med honom, det lilla brushufvudet
behagar mig. Jag önskade, du hade något
af hans styfva sinne.»
Men då den lille gossen närmade sig
främlingen och räckte honom sin mjuka,
rosenröda hand, knöt denne näfven och stötte
honom till baka, så att han tumlade.
»En elak best,» sade läraren. »Packet är
alldeles som de vilda djuren, de bita den
hand, som räcker dem födan.»
»Ni skall nog snart tämja honom,»
svarade köpmannen; »mig synes han vara just
den rätte för min klemige gosse.»
Sigfrid såg med förskräckelse, huru de med
slag påtvungo den trotsige pojken
välgerningar, dem han sjelf fann så lätt att mottaga,
men från första ögonblicket intresserade
honom denna gåta, denna för honom
fullständigt obegripliga förtviflan, då han hvarje
qväll hörde den andre snyfta i den mjuka
bädden.
Det var ett bråkigt lif: den stillsamme,
lille Sigfrid hade man knapt hört af, han
afgudades i hela huset, under det Klas var
hatad. Motvilligt lemnade tjenstfolket honom
sin hjelp, trotsigt och stolt tog han emot den.
Ondsint som en fångad katt slog han
omkring sig. Mången blånad hade lekkamraten
att uppvisa, mycken spotskhet att fördraga.
Det föreföll, som om detta förakt, som var
honom alldeles nytt, allt mer drog barnet till
sig: han fattade en svärmisk tillgifvenhet för
sin plågoande; ej från något håll smakade
honom det sällsynta berömmet så väl. Tör
hända var det ock en ädel själs medlidande,
som vet sig sjelf vara lycklig, den andre
olycklig. I allt stod han före, endast icke i
att arbeta, lära sig. Medan ännu Sigfrid satt
rådlös framför de dunkla hieroglyferna, hade
Klas redan sedan länge löst dem och
triumferande förkunnat det för läraren, som med
oblida ögon såg hans seger öfver gunstlingen.
Klas var son till en genom eget
förvållande förolyckad banvakt. Han hade erfarit
lyckan af ett hem. Beständigt stod för hans
ögon det hem trefliga lilla huset vid
skogsbrynet, omgifvet af röda tulpaner och hvita
prestkragar. Hönsgården full af fjäderfä,
hvars ägg han samlade, hundvalpen, hvilkens
herre han var. Hvilken rikedom! Hade
någon då sagt honom, att de voro fattiga —
han hade icke förstått det. Med hvilken
stolthet såg han ej det gnistrande tåget brusa
förbi, hans tåg! Då de lemnade detta
paradis, var det visserligen hårdt, men han
hade dock ännu qvar sin moder, inbegreppet
af all sällhet. I allt deras armod hade hon
dock glädje för honom. Nu dog äfven hon,
och allt var dock ej förbi? Lefva skulle
han, lefva alltjemt — men huru? På
barnhuset fick han en aning derom. Om man
endast låtit honom stanna der, bland hans
gelikar, men här, framdragen i ljuset, detta
rikedomens hjerta ljus, i hvilket han sjelf
måste se, att han var i lumpor! Hvad
angick denna flacka lycka honom, den
sorg-erfarne? Lycka? Detta var ingen lycka.
Med öfverlägsenhet såg han ned på denne
rike kamrat, som var fattig på allt, som han
sjelf skattade.
Han hatade detta lif, fullt af veklighet.
Allt, hvad han gerna skulle ha gjort, vågade
han ej, icke äta, icke sofva, icke leka, så
som han älskade det och var van. Hans
frihet var förlorad, en tvångströja för alltid
honom pådragen. Om de endast ville jaga
honom bort! Men han skulle bli dem nyttig,
lära denne flickaktige pjunker kraft. Liksom
om det kunde läras i detta hus! Han sökte
på alla vis göra sig omöjlig. En dag, han
hade nu varit der i fem år, hade han med
en pil sårat Sigfrid strax ofvan ögat.
Allt var i uppror. »Han är allt för
vanartig», klagade läraren. »Han måste bort!»
Sigfrid bad för honom.
»Hvarför gjorde du det?» frågade
köpmannen vredgadt.
»Den dumma ungen sade ju, att det inte
skulle göra ondt; han vet inte, hvad smärta
vill säga, derför måste jag visa honom det.»
Köpmannen måste le. »Den slyngeln har
rätt, men i den vägen undanber jag mig för
framtiden dina lektioner. Gif honom ett
duktigt kok stryk och stäng in honom.»
Man stängde in honom i lusthuset; han
hade ej ändrat en min under slagen, endast
Sigfrid hade jämmerligeu gråtit och var
otröst-lig. Han öfvertalade tjenstfolket, som intet
kunde neka honom, att på tredje dagen i
hemlighet släppa honom dit in. »Men gör
det kort,» sade den gamle trädgårdsmästaren,
»jag skall under tiden stå på vakt, att inte
den slyngeln gör er något ondt, herr Sigfrid;
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
