Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Fredagen den 26 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
han ger ingen menniska svar, och den goda
maten har han i trots inte rört vid.»
I skymningen släpptes Sigfrid in. Endast
så småningom kunde han upptäcka kamraten,
som satt hopkrupen i ett hörn. Han
svarade intet, när Sigfrid ropade på honom.
Då han kom närmare, lyfte Klas på
hufvudet; han såg så förändrad och eländig ut,
att han3 vän började snyfta.
»Hvad lipar du för? Hvad vill du här?»
for nu den andre ut. »Kan ni inte lemna
mig i fred?»
»Nej,» snyftade Sigfrid, »jag kan inte, för
jag håller af dig.»
»Du! Du vet inte en gång, hvad det vill
säga. Mor, mor, jag vill till dig, hemta migl
Dig hör jag till.»
Då slog Sigfrid armarne om hans hals och
hviskade: »Klas, böra då inte vi till samman?
Min mor är död liksom din; jag vet inte ens
något om henne, jag är mycket mera
öfvergifven än du. Om de nu se oss till
samman, skola de inte glädja sig deröfver i
himmelen ?»
Klas reste sig upp och såg på honom.
»Stackars liten,» sade han, »jag skall säga
dig, hur det är, när man har en mor.» Och
nu började han, halft i feber, tala om den
härliga bardomstiden.
Den gamle trädgårdsmästaren, för hvilken
detta blef för långt, öppnade dörren och fann
dem arm i arm.
»Tyst,» hviskade Sigfrid, »han sofver. Vi
skola lägga honom i hans goda bädd.»
Men mannen såg, att gossen var
vanmäg-tig. Han kallade på folk, de förde honom
in i huset, och han låg sanslös i många
veckor. Vid hans bädd satt den lille
vännen, som ej längre ville höra talas om
någon förströelse. »Låt oss vara,» sade han,
»vi höra till samman, vi måste hålla mycket
af hvar andra, ty vi ha båda ingen mor.»
Räck trofast mig din hand,
min broder blif och vänd
ej bort från mig ditt öga,
förr’n döden blir dig sänd.
Tjenstfolket hade redan gladt sig åt att
bli qvitt den elake pojken, som alla kallade
honom. Men Klas tillfrisknade. Då han för
första gången återkom till sans och slog upp
ögonen, suckade han: »Jag önskade, jag vore
död! Hvad skall jag göra här?»
»Vara hos mig,» hviskade Sigfrid, »jag
kan inte lefva utan dig.»
»Så säger man bara.»
»Nej,» bedyrade gossen, »jag menar det,
jag har dig kärare än något annat!»
Klas steg upp från sjukbädden som en
annan menniska, foglig, förnuftig, väl vetande,
att han blott af nåd blef fördragen. Och
så svår han än fann denna ställning, icke
en klagan kom öfver hans läppar. Han
hade fattat ett beslut, han ville arbeta,
arbeta sig fri.
Så blek och eländig som den andre var,
så kraftigt utvecklade sig Sigfrid, förgäfves
bemödande sig att draga den dystre vännen
med sig in i sina öfverdådiga poj kupptåg.
Det lyckades honom ej. Men ett
lyckades honom: att eröfra detta motsträfviga
hjerta; för honom öppnade det sig, han lefde
helt allena der inne, på ett sorts altar, som
den ende vännen, den enda lyckan på jorden.
Köpmannen, som nu var stolt öfver sin
vackre son, såg ogerna denna dystra skugga
bredvid honom; ban hoppades, att
studentåren, som nu begynte, skulle skilja dem åt,
ty deras vägar kunde ju ej bli de samma.
Klas förekom hans önskningar. Han steg
en dag in till köpmannen, tackade honom
för alla välgerningar och bad, att han skulle
gifva honom fri. Han ville bli sjelfständig,
kunde gifva lektioner, hade ock genom detta
hus’ frikostighet sparat tillräckligt att hyra
sig ett rum. Då Sigfrid fick vetskap om
detta — köpmannen var full af loford öfver
Klas’ beslut — råkade han alldeles utom
sig. Han besvor vännen i godo, i vrede, att
ej öfvergifva honom. Klas var orubblig.
»Det måste ske,» sade han, »tro mig. Denna
yppighet, som ej anstår mig, är gift för min
själ; jag är för stolt att lefva af
barmhertighet, då det står att ändra. Du skulle ej
hålla mig kär, om det vore så, och jag vill
inte endast ha din kärlek, utan äfven din
aktning.»
»Är du inte aktad, ärad? Huru fattiga
äro ej ändå vi rika! Ej ens våra vänner
kunna vi behålla!»
»Vår vänskap, Sigfrid, står högt öfver aili
annat. Intet kan rubba den.»
»Intet, intet i lif eller död,» ropade
Sigfrid. »Hvad skulle i sjelfva verket kunna
skilja oss? Skulle jag en gång behöfva dig,
ej kunna reda mig dig förutan, då kommer
du ju dock åter?»
(Forts.)
Hvad är »lutsten»?
Tvål- och såpkokning.
lil’ör någon tid till baka meddelade en
insändt f darinna, -Kakels, i Idun en beskrifning å
’ billig och praktisk tvål- och såpkokning,
hvilken tyckes ha väckt mycket intresse. Men ty
värr var ordet slutstens, som i beskrifningen
begagnades, för svenska öron (vår meddelarinna var finska)
något nytt och obekant, och massor af förfrågningar
ingingo till Redaktionen: »hvad är lutsten?s —
»hvar finnes den att köpa?s — »öfverallt ha vi
frågat efter den, men ingen känner till den» —
o. s. v. o. s. v. ’
Yi kunde dess värre sjelfva icke genast gifva
någon förklaring, utan måste först interpellera vår
okända meddelarinna i frågan. »Rakel» har nu
kommit med en ny insändare, hvilken här följer,
och i hvilken alla, som förr stått spörjande, finna
svar.
Tvålkokning. För att ytterligare — och mera
tydligt — för Iduns läsarinnor förklara tvålkokningen
med lutsten (äfven kallad kaustikt soda) vill jag här
nedan beskrifva min sista kokning, hvilken lyckades
utmärkt och i många detaljer afviker från min förra
beskrifning.
Under vintern hade jag hopsamlat flott af alla
slag, så att jag hade 10 ® deraf. Nu smälte jag 4
fS lutsten i 1’2 kannor vatten. Derefter tillsatte jag
16 ’ffi flott. Detta fick nu koka under ständig
omröring, i tre timmar, öfver mycket svag eld. Då
dessa timmar voro till ända, islog jag 2 kannor kallt
vatten samt fyra göpnar salt. (Saltet, på det tvålen
måtte torka bättre.) Rörde så om en stund och
slog upp genom durkslag uti en stor bykbunke.
Sedan tvålen (dagen derpå) alldeles afsvalnat och
stelnat, skar jag den i bitar, hvilka uppradades på
bräden att torka. Nu, som halftorr, uppvägde jag
tvålen, och den vägde 3 £ 4 De fyra © lutsten
kostade 25 öre "ffi, flottet och vattnet kunna vi ej
räkna till något, saltet till högst 8 öre. En
användbarare och billigare tvål kan man ej önska sig.
Såpkokning. 2 1® ben sönderhuggas, 3 & lutsten
smältas i 10 kannor vatten. Härtill sättas benen
och fläsksvålarna att koka i två timmar. Derefter
iblandas tre händer salt och 1 kanna kallt vatten.
Benen borttagas, och såpan uppsilas. Jag fick af
denna sats en ijärding nästan full. Satsen är således
1 I <8 lutsten på 1 £ ben och 5 kannor vatten.
Man bör ej vara rädd, ifall flottet och benen äro
besatta mad mögel. Det gör intet. Tyvärr ser det
ut af förfrågningarna i Idun, som lutsten ej alls
funnes i handeln i Sverige. Här i Finland fins
den hos de flesta handlande till 25—30 öre U.
Intresserade borde anmoda någon handlande i
Sverige att från Finland reqvirera dylik. * — Man bör
ej handtera lutsten med blotta händerna, ty den är
frätande. Rakel.
* Sedan vår värderade meddelarinna nu upplyst,
att hon med »lutsten» afser kaustik soda, möter ej
alls någon svårighet att få den här hemma, då sådan
finnes till salu i hvarje kryddkramhandel.
Anm. af Red.
För sommaren.
Ville endast vördsammast underrätta
edra ärade läsarinnor om, att vanliga
sallatshufvuden kunna med stor fördel
användas som spenat. Tillagas alldeles
på samma sätt och ha en om möjligt
finare och angenämare smak än denna.
»En gourmandf>.
God lingonsylt. Koka torra lingon
med vatten. När det är kokt, slås allt
i en så eller ett träkärl; när man sedan
vill begagna det, tager man 5 "B surt
lingonmos, 2| "B socker, litet kanel
och | stång vanilj. Sockret kokas
först med vaniljen och kanelen, och
sist iläggas lingonen. Skummas väl.
Finska.
Enkelt sätt att förvara blåbär. Koka
blåbär med litet vatten och socker samt
en bit kanel. När allt, som finnes, är
kokt, lägges det på en ankare och
förvaras i källaren. Goda att använda
till kräm och soppor och behöfver man
sedan endast lägga litet socker eller
sirap deruti. Finska.
Honung må aldrig förvaras i ett
in-stängdt skåp, i synnerhet ej i
närheten af mjukt bröd (surlimpa); den
öfvergår då genast i jäsning.
Stenia.
Hushållet.
Buljong, som redan surnat litet, kan
göras smaklig igen, om man uppkokar
den och tillsätter en knifsudd natron
bicarbonicum. Det uppfräsande
skummet måste noga skummas bort, och
soppan kan serveras utan skrupler.
Stenia.
Ost förlorar, som bekant, både
utseende och sin bästa arom, om den
torkar; man borde alltid slå en i
saltvatten lagom fuktad duk omkring en
påbörjad ostbit. Stenia.
Skinka, som skall rökas, bör, för
att blifva mör, först förvällas, d. v. s.
läggas i kallt vatten, hvilket får
uppkoka. Elsa.
För att fà vacker färg på kräm af
inlagda krusbär och rabarberstjelkar
bör man tillika med sockret ilägga 1
sked sirap. Detta borttager den
gråaktiga färg, som sådan kräm ejles lätt
erhåller. Elsa.
Biffar af äldre kött blifva lätt torra
och sega. Detta kan afhjelpas genom
att i det hackade köttet inarbeta 2 à
3 matskedar tjock, söt grädde.
Derefter formas bifiarne och öfverhackas
samt beströs med salt och peppar och
stekas häftigt i brynt smör.
Elsa.
Kryddsill. Sillen urtages och
vattnas ungefär ett dygn. Sköljes väl och
torkas i handduk. I en burk lägges
sedan omvexlande ett hvarf sill och ett
hvarf af följande kryddor:
lagerbärsblad, skalad och klufven lök, hel
peppar, matolja och rätt mycket socker.
Tillräckligt med ättika öfverslås och
lock med tyngd pålägges. Färdig om
några dagar. Elsa.
Laxinsaltning. När laxen är
uppskuren och väl torkad med linneduk,
ingnides salpeter på hvarje halfva. Nu
lägges salt, helst liineburgersalt, i
botten af en bytta, och laxen lägges med
skinnsidan nedåt, nästa bit tvärt om
o. s. v. med salt emellan. Efter fyra
veckor omlägges laxen och laken
påslås, sedan den klarnat. Laken
skummas, när så behöfves. Laxen skall
vara väl packad, och locket med tyngd
skall alltid ligga ofvanpå. Elsa.
Matlagning-.
Köttrullader. Färskt oxkött skäres i
tunna skifvor, hvilka doppas i en
blandning af salt, kryddpeppar och litet
socker, hvarefter de bultas något, så att
kryddorna må väl intränga i köttet.
Af späckiläsk skäres någorlunda stora
strimlor och kring hvarje af dessa
rullas en köttskifva, hvarefter de
ombindas med tråd. I stekgrytan läggas så
många, som få rum på botten, och
stekas bruna i smör, hvarefter påspädes
med kokhett vatten, litet i sänder, och
de så öfverlyckta fullsteka; upplockas
med gaffel på varm karott, och trådarne
borttagas. Såsen redes med mjöl, några
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
