Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Fredagen den 2 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ike à närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig i I I Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
Barnen på sommarnöje.
j|||| en tid af så mycket praktiskt förstånd
«sfis» som vår, då man af hvarje sak vill draga
den största möjliga vinst ej blott för sig sjelf,
utan äfven för andra, och då tiden är ett
kapital och af en liten tanke kan bli en stor
gerning, månne vi icke skulle kunna hitta på
ett ämne med riktigt sundt förnuft att språka
om i dag?
Ja, jag tror mig få alla förståndiga
husfruar på min sida, dertill alla fäder, som ifra
för det »praktiska», och till sist bela
ungdomsskaran, som ju alltid är entusiastisk —
åtminstone i böljan — för allt, som är godt
och rätt.
Jag vill göra två enkla frågor. Pro primo:
hur tillbringar vår ungdom tiden på landet
under sommarferierna? I allmänhet med hvila
och lek efter vinterns skolarbete, och det är
nog riktigt det. Med en bok i gröngräset
eller i hängmattan, en rodd på sjön,
morgonens uppfriskande bad, en svängom på
qvällqvisten och slutligen en tio timmars
helso-bringande sömn. Så der ungefär går det
vanligen till på sommarnöjet. Den unga flickan
bar visserligen en liten virkning i hand då
och då — det ser så husligt ut, och femte
klassisten står nog ibland på en klipphäll
med ett metspö i akt och mening att
förstärka bordsförrådet, men egentligen blott
åstadkommande tandvärk hos några hederliga
abborrar och mörtar — med ett ord: »en latmask
i ena ändan och en metmask i den andra».
Och så blir tiden lång, och så blir det
tråkigt. Pappa beklagar sig öfver »pojken,
som slår dank» och mamma öfver »flickor
nu för tiden, som sakna sinne för det
husliga». Saken är, att ungdomen har intet att
intressera sig för och vårda sig om.
Nu till den andra frågan, och sedan skola
vi komma till vår vackra idé.
Hur se våra små sommarnöjen ut? Jag
talar icke alls om villor med rika
planteringar och dyrbara, skuggiga trädgårdar. Nej,
vi skola hålla oss till den rödmålade stugan
der ute i skärgården med åkern omkring och
granskogens belsodoft — der man trifs så väl
utan både glasverandor och markiser, och der
man får vara i fred för »främmande». Inga
praktträd, inga blommor, knappast en
bärbuske. Värden, den rättframme fiskaren eller
den godmodige bonden, har inte tid att
försköna sitt lif, och ingen bryr sig om att väcka
hans sinne för det, som är skönt och på samma
gång nyttigt. För honom är rågfältet allt
och dernäst potatisen, men att hans jord kunde
gifva honom mer, det tänker han icke på.
Potatisen bär ju blommor, och smultronen glöda
i skogen — hvad behöfver han mer?
Men hvad kunna icke vi alla och ni friska
ungdomsskaror, som fått sinne för prydligbet,
som druckit ur kunskapens och vetandets
källor, hvad kunnen icke ni göra för att lemna
efter eder fruktbärande minnen åt den
fridfulla vrå, som skänkt eder lycka och helsa
under edra efterlängtade ferier!
Vi skola se.
I Tyskland fins en gammal uråldrig sed,
som burit rika frukter ocn blifvit till
välsignelse för generationer. Det ligger dessutom
så mycken ren, varm poesi i grundtanken hos
det gamla bruket, att det är förvånansvärdt,
om ej idén kunde öfverföras och äfven här
hemma blifva verklighet. Vi anklagas ofta
att efterapa allt utländskt •— hvarför försumma
det, som är verkligt godt?
Då på Tysklands landtbygd ett barn födes,
plantera föräldrar eller syskon ett fruktträd
på gårdens mark. Det är »litens» träd, och
det vårdas och växer med barnet der inne i
vaggan. Dör trädet ut, är det dåligt tecken,
men växer det upp och bär blommor och
frukt, då ligga långt lif, lycka och välgång
för barnet, och på sin konfirmationsdag
planterar det ett nytt träd till tack för de forna
barnaåren och till minne af den vigtiga dagen.
Så har det gått till sedan långliga tider.
Hvarje stuga är omgifven af en grönskande
trädgård, och den vårdas väl. Den är som
en familj af lefvande väsen, der hvarje träd
har sina minnen, glada eller sorgliga. Den
knotiga apeln bär ännu rika frukter, men
den rödkindade ynglingen, som satte det späda
skottet, bröts innan han sjelf blef fast i
stammen. Körsbärsträdets fruktklasar glöda friska
och röda som ungmöns läppar, då hon log
åt dess första blom. Nu är ungmön gumma,
hennes läppar hvita, kinden skrynklig, men
hon sitter dock under skuggan af sitt träd.
På så sätt ha delar af Tyskland blifvit
en hel fruktträdgård. Byvägarne äro kantade
af bigarå- och morellträd, och den resande
kan fritt släcka sin törst med några friska
klasar. Skörden ger långt mer, än landet
behöfver, och vi veta ju, att Munkbrons
»ståndspersoner» stoltsera med tysk frukt, långt innan
vår är kartad.
Och nu till idéen.
Vi ha goda trädskolor, der man lätt kan
få skott och frukttelningar, och just nu på
eftersommaren är rätta tiden att plantera ut
dem. En liten sparpenning ega de flesta
ungdomar, och utgiften blir ej stor. Köpen unga
körsbärs- och bigaråträd, planteren dem i
stugans närhet, i god jord och i söder sol,
och ni skall få se, att er möda blir lönad.
Stöd och vattna de unga träden och lär stugans
barn att älska och vårda dem. Kanten den
lilla stigen ned till grinden med goda
krus-och vinbärsskott — det är både prydligt och
gagneligt, och ni skall få se, att edert
föredöme skall väcka landets ungdom till
efterföljd. Lär dem ni att . söka det sköna, gif
dem något af eder goda smak, som ni
insupit i ett fint och intelligent hem, och de
skola förstå er och i edra uppväxande träd
se kära minnen efter det eller det årets
välvilliga sommargäster.
Och hvilken glädje, om ni sjelf, kära
ungdom, i tiden återser det ställe, der ni i
sommarljus flög fram i skog och mark, och om,
der ni satte de späda skott, hvars första blad
ni helsade med jubelrop, ni nu återfunne ett
kraftigt träd med rika klasar, liksom nii
mogen sommar.
Och nu, kära vänner, huggen fast i mitt
forslag och gören hvar och en i sin mån en
liten trädgårdstäppa kring den enkla stugan.
Tiden skall gå fort, och sinnet blir lätt, och
efter hvarje regn blixtra klara diamanter på
hvarje blad. —er.
Jag eller du? -
Berättelse af Marie von Olfers.
(Forts.)
»V| i|laturligtvis! All min sträfvan är ju
rik-<ffiy» tad derpå. Kunde jag blott en gång
vedergälla, hvad jag är er skyldig!»
Så var nu Klas lemnad åt sig sjelf. Han
gaf lektioner om dagarne och arbetade om
nätterna, hungrade mången gång, men höll
fast ut och bet tänderna samman.
Först kom Sigfrid till honom nästan
dagligen, men sedan grep honom ett uppsluppet
studentlif, i hvars brusande hvirfvel han
försvann. Klas hade ju alltid anat, att det
skulle så gå; han tviflade icke derför på
Sigfrids vänskap, men hur saknade han dock
icke denna varma känsla, som omgifvit
honom likt en tropisk luft! Detta var den
största försakelsen i hans på försakelser så
rika lif. Han läskade sig af minnet som
den törstande af en droppe vatten.
Tre långa år svunno hän, för den ene som
ett rus, för den andre med tunga, släpande
steg.
Då dog Sigfrids fader. Klas stod bland
de sörjande. Ea tryckande prakt omgaf den
döde, en prakt, som lika litet som den
fattiges trasor kunde dölja benrangelsgrinet.
Sigfrid hade så mycket att syssla bland alla
gästerna, att han såg vännen blott på
afstånd, först efteråt träffades de i sin gamla
barnkammare.
»Nu stannar du hos mig,» ropade han.
»Hvarför skola vi vara skilda, vi som höra
så nära till samman? Nu har jag förlorat
allt! Är jag inte ännu fattig nog? Jag
behöfver ett hjerta som ditt, ett troget hjerta
af guld. Jag behöfver dig af girighet, jag
behöfver en trogen förvaltare, sådan du är!»
»Om du gåfve mig en liten plats, der jag
kunde vara dig till nytta, jag vore blott allt
för gerna hos dig. Ditt eget lif behöfde du
ju för den skull inte ändra, jag förstår, att
du måste ha många vänner och icke endast
en, en sådan smulgråt som jag!»
»Du är och förblir mig kärast! Hur ofta
har jag ej upp i allt mitt bullrande lif längtat
efter vårt forna lugna samlif; nu först blir
det åter hemtrefnad i huset.»
»Äfven mig förefaller det, som komme jag
hem, Sigfrid.»
Genast följande morgon böljade han sitt
arbete, det slog särdeles väl ut, och redan
efter några få veckor förklarade den
mångårige kontorschefen honom för en
anmärkningsvärd acqvisition. Sorgen stängde
dörren för bullrande nöjen, vännernas lif
förflöt stilla och enformigt, och i denna dunkla
skymning trifdes Klas utmärkt väl. Sigfrids
glädtiga natur deremot såg sig i sinom tid
på nytt om efter blå luft.
Han fann den genom en god gerning, som
egentligen var hans faders. Denne hade
tilllåtit en gammal qvinlig slägting att bo i ett
litet trädgårdshus, som låg längst bort i
parken. Hon hade nu blifvit lam och tagit till
sig som hjelp en ung systerdotter. En
fader-och moderlös, för hvilken detta erbjöd sig
som en högst välbehöflig utkomst, en den
muntraste, friskaste lilla rosenknopp; för henne
fans intet annat än skämt och lek i lifvet.
Här var nu fogeln inspärrad, men sjöng
dock från morgon till qväll och fann glädje,
der andra endast sågo sorg.
Sigfrid blef gladt öfverraskad att hos den
gamla, som han pligtskyldigast besökte, finna
en sådan beundransvärd liten varelse. »Våren
sjelf,» sade han åt Klas.
»Bredvid sjukdomen skulle den bli mig
för ljus, Sigfrid!»
»Ljus! Hon förnöjer äfven den gamla!»
»Henne! Med de blinda ögonen och sina
lama händer! Mig synes, att din vår ej stort
vet, hvad hösten behöfver.»
»Kom sjelf och se, Klas.»
Men han stod ej att få ur platsen, ej att
öfvertala. Dess oftare syntes Sigfrid. Han
kunde ej motstå Kathes barnaskratt. Hur
gladde de sig ej med hvar andra, der ingen
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
