Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Fredagen den 9 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjlles ott .lummor iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | i—i l ■ u Idun, erhållet «it gratlsexemplar f®r hela den tid, under hvilken
abonre-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro deaamlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
lilla folks äldre kultur, och det är en glädje
att tala med en så kunskapsrik främling.»
(Jag bugade mig två resor.) »Som ni säger,
religionen behandlades på samma sätt som
t. ex. språklärans regler, och båda blefvo lika
oförstådda och lika förhatliga ämnen for
barnen. En mängd af undervisarne såg ej heller
i religionen annat än ’ett odrägligt ämne’;
en del deremot greps af ett sjukligt religiöst
svärmeri och sökte antingen skrämma eller
fanatisera barnen, tills äfven de råkade i
verkligt eller låtsadt svärmeri; och så fingo vi
snart landet fullt af hemliga eller uppenbara
gudsföraktare, hvilka under deras strid mot
de talrika hycklare och svärmare, som då
vanhedrade vår religion, kommo på den
vanvettiga tanken, att det var denna, som bar
skulden till vårt moraliska förfall och derför
borde bannlysas från skolorna.
Men låtom oss nu, om ni behagar, falla
ned täckelset för denna tids missriktningar,
och i stället se, huru vi så småningom lyckats
arbeta oss fram till en bättre sakernas
ordning!
En verklig äkta folkväckelse eger aldrig
någonstädes rum med mindre än ett
återupplifvande af gudstron och gudsförhållandet,
och det var just med denna äkta väckelse som
faktor man nu vågade räkna i arbetet för
vårt folks upplysning. Rundt kring landet
gick liksom en frisk vindfläkt, manande till
arbete på den obrutna, med ogräs bevuxna
marken. Medelålders qvinnor och män i
goda ekonomiska omständigheter, som aldrig
förr hade funnit någon lifsgerning eller känt
lifvet tändas i det döda kunskapsförråd, de
inlagrat, samlade små grupper barn eller
ungdom — icke kring sig — utan i de
mindre bemedlades hem, när det bäst kunde bära
sig, utan att ingripa störande i familjens lif
eller arbete. Och i minst fyrtio år drefs här
en mycket oregelbunden, men mycket lifaktig
verksamhet för att uppfostra så väl många,
som redan voro föräldrar, som ock det slägte,
hvilket en gång skulle ikläda sig detta, det
vigtigaste och ansvarsfullaste af alla
menskliga kall i denna verld.»
»Skulle ni vilja hafva godheten gifva mig
ett prospekt — en plaD, en öfversigt, eller
hur ni benämner det — öfver det system,
som nu tillämpas här!» bad jag, verkligen
glad öfver att ej vidare bli frestad att yttra
mig öfver detta underliga folks öfvervunna
ståndpunkt.
»Prospekt — plan!» log den gamle
hjertligt. »Något system, i den gamla meningen,
ega vi ej, emedan vi helt och hållet lämpa
undervisningen efter lifvets olika kraf och
vilkor. Den gamla lagbestämmelsen, att alla
barn i landet måste lära sig de nödiga
vilkoren och färdigheterna, för att kunna
tillegna sig bokliga kunskaper, står fast; och
då ett barn fyllt tolf år, skall det ha lärt
sig läsa, skrifva och räkna så mycket, som
kräfves under lifvets vanliga förhållanden.
Skulle någon ha försummat detta, kan barnet
tagas från föräldrarne och sättas i af staten
för detta ändamål inrättade barnskolor, hvilka
dock, det kan jag försäkra eder, aldrig bli
öfverbefolkade, fastän här, i fråga om dylik
försummelse, hvarken tages hänsyn till börd,
rang eller förmögenhet. Men saken är, ser
ni, att man betraktar det som skam att, i
fråga om sina barns uppfostran, komma
under statens förmynderskap, och då fattig som
rik nu inser gagnet, ja oumbärligheten af
en lefvande upplysning, så sträfvar hvar och
en att förskaffa sig deraf så mycket, som han,
enligt anlag och begåfning, kan mottaga,
utan hänsyn till hvilket yrke eller arbete
man valt. Och här är det ej så svårt att
få lämplig undervisning, tack vare den
kärlekens ande, som håller oss vakna och
lifak-tiga. Hvarje ekonomisk bergad familj tager
ett eller flere fattiga barn att undervisa
tilllika med sina egna; detta är en hjertesak
och faller sig nu mera helt naturlig, äfven
der föräldrarnes medhjelpare vid
undervisningen få aflöning. Hvarje kommun har en
större boksamling med böcker för alla åldrar,
och af det yppersta som finnes på hvarje
område, så att intet, som är värdt att lära känna,
behöfver vara obekant för kunskapssökande
andar.»
»Och alla äro lika kunniga här i landet?»
»Min käre vän, har jag då uttryckt mig
så illa, att ni ej kunnat uppfatta, att vi just
kommit ifrån det fåniga försöket att bibringa
alla samma bestämda, utmätta kunskapsmått?»
utbrast gubben med lindrig otålighet. »Ni
vet säkert lika så väl som jag, att här på
jorden finnes ett icke ringa antal menniskor,
som ej har det minsta sinne för studier, utom
möjligen just i det fack, åt hvilket deras
praktiska anlag ligga; andra åter gifva sig ingen
ro med mindre, än att de åtminstone fått en klar
öfversigt öfver det menskliga lifvets
utveckling på alla områden. Skulle vi så lägga
dessa två i Prokrustessängen, sträcka lederna
sönder på den ene, tills han blef lång nog för
sängen, eller hugga af den andre, derför att
han är för lång, enligt systemet? Nej, många
bland oss sakna s. k. boklig kunskap, men
de allra fleste äro upplyste, bildade, väl
uppfostrade och pligttrogna menniskor, tack vare
den ständiga vexelverkan, som eger rum
emellan folk af olika kall, yrken och
samhällsställning; en vexelverkan, som innerst har
sin grund i vår religion och den med
gudstron förbundna pligten att hålla kropp och
själ friska genom att skaffa sig tillfälle att
låta tankearbetet omvexla med kroppsarbete,
och detta med sysselsättning af mera andligt
slag.»
(Slut i nästa n:r.)
mr
\
Floras barn.
Från italienskan af Gudrun.
III.
Pensée.
rädgårdsmuren, belyst af månen, står der så
hvit mot kastanjernas grönska, den fuktiga
nattvinden skakar de hvita blomklasarne, och
genomskinliga små stjernor falla tyst till marken som
doftande snö.
Det brunlockiga hufvudet har länge suttit på lur
der uppe på trästegen, och rösten, som försöker att
vara lugn och fast, förråder en liflig oro i det korta
utropet:
»Maria!»
»Jag är här. Men tala sakta. Det är ljust i
pappas rum ännu. O, milde Gud, hvad jag är rädd!
Blodet står stilla i mina ådror.»
»Kom närmare hitåt! Var inte rädd, kom hit
under trädgrenarne, i skuggan, så-ja! .. . Nej,
närmare hit!»
Hon närmar sig med korta, osäkra steg; den
lilla hvita, ännu helt barnsliga gestalten flyger fram
öfver trädgårdsgångens sand, kryper darrande ihop
vid foten af muren under murgrönans hängande
grenar och blickar uppåt mot de strålande ögon, som
lysa tvärs igenom löfverket.
»Ah, Alfredo! Om du faller! Om du gör dig
illa!»,
i Ah, bevars väl! Stackars lilla dufva! Men
sådana äro qvinnorna! Jag, med mig är det alldeles
tvärtom, svårigheterna egga mig, sporra och
elektri-sera mig. För din skull vore jag i stånd att våga
allt. Maria, du älskar mig ju?»
»Ja. . . tala tyst, jag tyckte jag hörde något.»
»Det är vinden. Maria, svär att du älskar mig!»
»Jag svär det. Glöm inte att tala tyst. Ack,
stegen den faller bestämdt.»
»Jag behöfver din kärlek för att modigt strida
mot lifvets alla svårigheter, dess ondska och dess
dårskap. Jag skall besegra allt, om du bara vill . ..»
»Vill, hvad för något?»
»Vara trogen och stark. Vara min musa,
poesien i mitt lif.. .»
»Men det är jag ju, Alfredo, men vet du hvad,
pappa är så sträng, och han ville helst, att jag skulle
hålla mig till mina dockor ännu, och så säger han
att du...»
»Hvad säger han? Tala! Jag är beredd på allt.
Jag öfverser med sådana barnBligheter. Säg ut,
älskade !»
»Han säger, att du är bara en pojkvasker, som
gjorde bäst i att hålla dig till dina böcker, och att
om han får tag i dig, så...»
Hon tystnade. Vinden susar genom grenarne
liksom med ett ironiskt löje.
»Du gråter, min skatt! Jag skall hämnas dina
tårar, en för en.»
»Ja.»
Den darrande, lilla rösten förlorar sig i ett
utbrott af snyftningar.
»Din far är en barbar, en tyrann liksom min,
men hvad gör det. Kärleken är ljus, kärleken är
makt, den aflägsnar alla hinder, besegrar alla
svårigheter. Om några är är du min!»
> Ja, men om du inte går igenom examen till . . .
»Jag skall gå igenom! Ah, hvad är det för en
bagatell. Jag skall gå igenom, hur orättvisa lärarne
än äro. Maria, jag har något med mig åt dig; jag
har pressat den titi mina läppar, ah, så många
gånger. Lofva mig att alltid gömma den, till och med
när den vissnat. Tag emot den .. . med händerna.
Nej, med förklädet, det är bäst.»
Hon håller ut sitt lilla förkläde och han kastar
dit en pensée, stor och sammetsglänsande, med ett
par af bladen mörka och försedda med guldprickar,
som likna en lefvande menniskas lysande pupiller.
Hon tar den med sina små darrande händer och
och trycker sina läppar mot dess blad.
»Svär att du ej bedrager mig», bönfaller den eldige
älskaren på femton vårar, »lofva mig vid din moders
minne, att ingen annan ...»
Hon gråter häftigare än någonsin.
»Stackars mamma, om hon nu kunde se mig från
sin himmel, skulle hon inte vara nöjd med mig.
Ack, hvad det är mörkt! Tänk om pappa misstänker
något4 eller om din pappa ...»
»Ah, prat! De sofva på sitt gröna öra. Vid
deras ålder vet man ingenting om kärleken, förstår
du! De komma ej ihåg, hvad det vill säga att älska,
älska som du och jag, utan feghet, utan fruktan,
med lycksalighetens fullhet, med denna berusning . .
Denna fras, som han läst i en realistisk roman,
kom han inte ut med i sin helhet, och det var
kanske derför månen bakom molnen gömde sitt
leende ansigte.
»Alfredo, det är sent. Låt mig gå.»
»Nej, icke ännu, älskade. Hur kan du i denna
hänförande, ljufva natt tänka på sömn? Jag är
vaken. I mina ådror brinner en eld, som förjagar
sömnen. Jag kä«ner mig beredd att företaga något
stort, något hjeltemodigt... Men tyst, hörde du inte
något?»
Bösten, som tilltagit i styrka och manhaftighet,
dör bort i ett utrop af vild, barnslig förskräckelse.
Trästegen knakar, darrar, skakas häftigt af osynliga
händer.
»Din slyngel... nu har jag dig då ändtligen.
Pojkvalp, som inte är torr bakom öronen ännu, jag
skall lära dig, jag —» Klatsch, klatsch.
Vinden ger till torra hånskratt i grenarne, under
det att ömkliga jämmerrop höras från andra sidan
muren, och månens stora, hvita ansigte, som
medlidsamt beslöjar sig i den nattliga dimman, höljer i
mörker skammen af den faderliga upptuktelsen.
Panoptikon.
^Stockholm har redan fått sitt Panoptikon
och får i dagarne sitt jättepanorama,
sin rundmålningsbyggnad. Det var just hvad
som fattades oss, ty eljes hade vi allting,
utom pengar, som vi aldrig ha haft och
troligtvis heller aldrig få i den mängd, som vi
behöfva. Men det gör mindre, ty vi lefva i
alla fall alltid, som vi skulle ha vår lilla
million i säkerhet; vi dragas gerna med
vi-gilans och björnar, bara ingen får veta annat,
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
