Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 32. Fredagen den 9 augusti 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ike i närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I P\ | | M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | Lf U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
än att vi ha allting fullt upp. Är skenet
bevaradt, så är allting godt.
Eljes hade vi ju, som sagdt, förut allt
hvad man kan begära: parker, esplanader och
kyrkor, palats som ramla och palats som
stå tills vidare. Vi hade gas och elektriskt
ljus, dammiga gator och romerska bad,
fräls-ningsarmé, kapplöpningar, roddklubbar,
va-rietéer och federation; — endast Panoptikon
och rundmålningarna saknades, för öfrigt var
storstaden komplett.
Det var riktigt förargligt förr i verlden,
när herr Sörensen någon gång tittade öfver
hit på ett kort besök. Han gör det sällan,
ty han ser hellre, att vi fara till Kongens
By och lemna vår reskassa qvar der, och kan
han få »snyde» oss en smula i all
gemytlighet, så gör han det så hjertans gerna.
Men om han någon gång kom på
kontra-visit och vi trafvade omkring i vårt anletes
svett för att visa honom all stadens
härlighet, så sade han alltid, just då vi trott
honom vara som mest öfverväldigad:
»Meget pænt! Yirkelig meget nydelig
alt-sammen! Men la’ mig spöre dem: hvor
har-De deres Panoptikon?»
Vi hängde på hufvudet och sågo
tillintetgjorda ut. Vi hade ju intet Panoptikon.
»Ikkel» säger herr Sörensen och låtsas se
»forbaused» ut, medan han triumferar i sitt
stilla sinne. »Saa maa De s’gu lægge dem
til ett Panoptikon. De skulle saamænd se
vores derhjemme i København. Der gaar
næppe en eneste uge, at jeg ikke tager könen
og børnene med i Panoptikon. Ah, det er
saa overmaade bildende og pænt og virker
saa pirrende paa fecdrelandsfølelsen.»
Herr Sörensen har, i förbigående sagdt,
varit i sitt Panoptikon två gånger, och den
ena gången blef han bjuden af en affärsvän
från Skåne, för att han skulle vara hans
ciceron.
Nu kan herr Sörensen emellertid komma
hit. Nu ha vi både Tivoli och Panoptikon.
Vær’s’go!
* *
*
Kanske det intresserar er, min nådiga, att
göra en liten titt upp i vårt endast en vecka
gamla Panoptikon ? Jag skall med nöje
tjenstgöra som ciceron. Ni tillåter ju, att herr
Sörensen får följa med? •
Ni kastar en gillande blick på den
ståtlige biljettförsäljaren i sitt präktiga livré:
gult och blått. Skyltgruppen, Gustaf III i
Sergels atelier, har ni redan tagit i
betraktande utifrån gatan. Den skänka vi en blick
i förbigående och stiga upp för trappan.
Den korrekte gentlemannen i vestibulens
ena hörn med sina två ordensstjernor på den
mörka fracken är presidenten Carnot.
Hvarför han slagit sig ned här? Vet inte; kanske
väntar han på Boulanger, som är der inne,
för att påskynda hans färd — utför trappan.
Två steg, och vi äro midt inne i Afrika.
Stanley till höger och löjtnant Möller till
venster frän åskådaren. Ni behagade
observera, att de se lika ungdomliga ut båda två,
hvilket tyder på, att Afrikas klimat icke är
så ohelsosamt, trots hettan, som väl i alla
fall icke är fullt så tryckande nere i Kongo,
som här uppe i Panoptikon. Belysningen
och fonden äro lyckade, inte sant, och de båda
svarta fulingarne till infödingar göra ju god
verkan.
Vi träda oanmälda och utan alla
ceremonier in till vår konungafamilj, som vi lyckas
öfverraska i en förtrolig stund vid
kaffekoppen inne i drottningens rum. Kanske är öf-
verraskningen icke så fullständig ändå, ty
hela den höga familjen, de manliga
medlemmarna i synnerhet, äro ju i stor toalett med
ordnar och kraschaner. Och vi, hr Sörensen,
som komma i halmhattar och kavajer!
Kanske ni behagar ta plats i fåtöljen, min
fröken. Aj, hr Sörensen, luta er inte så
långt fram, ni sticker ju näsan i hans
majestäts kaffekopp.
Jaså, min nådiga, ni tycker att kungen
och prinsessan Eugenie äro bäst och att prins
Karls benkläder, i synnerhet venstra hälften,
se en smula tomma ut. Säg inte det till hr
Oskar Berg, ty han har gjort alltsammans
efter de noggrannaste mått.
Hva’ behagas, hr Sörensen? Tror ni att
damen midt emot konungen är vår unga
prinsessa. Vi ha ingen prinsessa, hr Sörensen,
men vi ha en drottning, som ser mycket
ungdomlig ut — i Panoptikon.
Ni finner kanhända, min fröken, att hr
Oskar Berg inte riktigt gillar kronprinsessans
näsa, utan gifvit den en nästan grekisk form, då
den, som hon i verkligheten täckes bära, är
af en mycket nationellare typ, sådan som
mest brukas på vissa trakter i Östergötland.
Är jag oartig mot hennes kungl, höghet,
säger ni? Visst inte. Tvärtom tycker jag
mycket mera om det ansigte som naturen gifvit
henne än det, som hon fått af hr Berg.
Vi gå in i det lilla genomgångskabinettet.
Hr Sörensen klifver på, knuffar till Soto
Maior med armbogen, bugar sig artigt och
säger ett »undskyld».
Nå nå, hr Sörensen, ni är inte den första,
som blifvit lurad af vicomtens illusoriska
uppenbarelse, och blir nog ej heller den sista.
Den åldrige diplomaten med sin eleganta,
spensliga figur är Panoptikons utan
gensägelse mest lyckade företeelse.
Han är också Panoptikonbolagets
älsklingsgubbe, om det uttrycket tillåtes mig. Hans
ansigte är så karaktäristiskt, så lätt att träffa.
Och så har det gått så litet vax åt till hans
figur. Den vicomten förstår ju att vara
älsklig och vinnande på alla sätt och vis! För
att visa sin erkänsla har bolaget inrymt
honom i sitt eget lilla förtjusande kabinett
tillsammans med en härlig Venus, en artighet,
som vår gode vicomte säkert förstår att
sen-tera.
Se på honom, hr Sörensen! Han är ju er
minister också, men det är inte ofta han gör
Köpenhamn den äran, ty Soto Maior älskar
Stockholm och han är finsmakare, en äkta
gourmet så väl i fråga om städer som om
allt annat.
Le inte, min nådiga! Vi komma till
Panoptikons allvarligaste scen: gamle kejsar
Wilhelms dödsläger. Ett präktigt hufvud på
den döde kejsaren och en Bismarck, som
fröken Agnes Kjellberg har all heder af. Men
den unge kejsar Wilhelm, inte är han den,
som vi sågo landstiga vid Logårdstrappan den
2G juli i fjol? — Knappast.
General Boulanger står vid dörren stadd
på reträtt — »en revenant de la revue». Har
han varit inne i operaartisternas foyer för att
af hr Fredrikson lära sig, hur en parisare
skall uppträda? Kanhända det, ty hr F.
lcan ge lektioner i den konsten, äfven åt
infödingar.
Vi dröja några ögonblick vid den sorgliga
scenen från kejsar Fredriks dödsläger. Under
tiden går hr Sörensen på egen hand fram till
Nansens tittglugg, förvånar sig öfver att den
djerfve polarfararen har så skefva och
bräckliga fortkomstledamöter och väntar på att
vaxfiguren, som man stält på försåt i glug-
276
gen bredvid, skall lemna plats. Se’n han
sagt sitt »undskyld!» tre gånger med
aftagande vänlighet i tonfallet, styr han fram till
Rättvikskullan vid trappbalustraden.
»Min kjönne pige, den herre der er jo
uartig!»
Kullan visar inte heller det minsta
deltagande, fastän hon eljes är »som ett vax».
Hr Sörensen blir desperat och försöker att
klifva ut tvärs igenom spegelväggen.
Vi taga hand om hr Sörensen, hvars
gemytlighet håller på att ge vika för helt
andra känslor, och träda fram till den lyriska
scenens celebriteter. Hr Anders Willman ser
så gentlemannamessigt förbindlig ut, som om
han aldrig i sitt lif hade haft ett uns af
Mefistofeles i kroppen, och så belåten, som om
Gasparone aldrig existerat annorstädes än i
en italiensk röfvarelegend. Hr Fredrikson
är förnäm och ståtlig, hr Hedin fryntlig och
fröken Ek en smula stäld i skuggan af
fröken Klemming, ett fiffigt och verklighetstroget
grepp af anordnaren.
Ett glas selters och en smula frisk luft
vore kanske inte ur vägen efter den
ångskåpskur vi genomgått. Det kunna vi få,
om vi sträfva uppför ännu en trappa.
Kaféet är trefligt och luftigt, Smålandsstugan,
eller hvad det nu är för en stuga, originell
ända till osannolikhet. I förbigående ha vi
sett åtskilliga grupper, »som inte äro här»,
för att tala med den gamle pädagogen.
Sedan vi nu pustat ut, gå vi in till hr’
Ernst Ljungh, den värste klippare, som
verlden känner, bland lekmän åtminstone. Hr
Sörensen stannar qvar, ty när han får höra,
att man kan bli klipt der för 1 krona, så
tar han sig bakom örat och menar, att han
godt kan dröja, tills han kommer hem till
Köbenhavn, der Jörgen Pedersen,
Wimmel-skaftet 4, l-| tr., se’n 28 år tillbaka skött
om hans coiffur. Han misstänker, att det der
anbudet med klippning till 1 krona är ett
försök att »trække ham op».
I fonden af hr Ljunghs rum se vi en dörr,
och öfver axeln på en bred matrona skymta
vi ett tropiskt landskap i svag belysning.
Matronan talar om för sitt sällskap, att det
är »Tippentipp-gruppen».
$
ytau vidare meningsskiljaktighet komma vi
öfverens om att ge oss af ned igen och lemna
likplundrarne i källaren i ostördt utöfvaude
af sin ruskiga hand tering. Ut på gatan!
Frisk luft, dagsljus, strålande dagsljus öfver
Kungsträdgårdens härliga gräsmattor. Det
Panoptikon, som vår Herre i förening med
stadsträdgårdsmästaren Medin m. fl.
sakkunnige biträden der arrangerat, är i alla fall
sådant, att vi skulle vilja ge hög entré för
att se det, om vi inte hade det gratis för
våra ögon hvar endaste dag.
Men det Svenska Panoptikon var ju heller
inte så illa, min fröken? Man måste ta i
betraktande, att det blott är böljan. Ingen
opposition, ingen malplacerad
»Fædrelands-fölelse», hr Sörensen. Liten kan bli stor,
och om våra gubbar inte äro så talrika som
edra, så ha de åtminstone mera fraicha och
vårdade peruker.
Farväl, min fröken!
Äh, jag ber, inga
tacksägelser! Men eftersom jag haft den
lyckan att icke allt för mycket misshaga er som
ciceron — tänk om vi ibland skulle träffas
i Panoptikon?
Hvad jag menar? Jo jag menar, att Idun
kunde nog också bestå sig sitt eget lilla Pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0280.html
