Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Fredagen den 9 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MinusKi-ipi, som ej antage» till Införande, återsände», såvldaporto bl- I Pl I I Kl Annonser mottaga» endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre prfl.
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IM spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
noptikon med grupper och personager ur det
dagliga lifvet, inte modellerade i vax precis,
inte så korrekta och högtidliga som dem vi
sågo der uppe, utan blott flyktigt skisserade
med blyerts. I stället skall omvexlingen bli
så mycket större och årsabonnementet på ett
sådant Panoptikon kostar rakt ingenting för
Iduns läsarinnor. Får jag äfven då bli er
ciceron, så skall jag känna mig både lycklig
och stolt.
Ni uekar inte? Tack, min nådiga! Au
revoir i Iduns Panoptikon!
Adjö, hr Sörensen! Hils deres kone!
Scævo/a.
Ett sträfsamt lif,
sedt från dess ljusare sidor.
fi^et är ingaluuda min afsigt att söka vederlägga
Y Augustas påstående att lärarinnans kall är ett
sträfsamt lif, men i vissa punkter af hennes i mörk
färgton hållna skildring är jag ej fullt ense med
henne. Först skulle jag dock vilja förutskicka den
anmärkningen, att om denna bana valts och
fullföljes på sätt som A—a skildrar det, så kan följden
blifva och blir i många fall sådan som hon troget
återgifvit.
Finnes då icke äfven i detta kall någon ljusglimt,
och är det månne säkert, att A—s målning håller
streck? Så t. ex. säger hon, att det fordras ett
»lill-gammalt» lefverne, tör att förvärfva sig folkets
erkänsla, förtroende och deltagande. Jag tillåter mig
betvifla detta påstående, såsom varande fullkomligt
grundfalskt. Tvärtom tror jag, att hon på detta sätt
aldrig vinner det, ty man vinner aldrig något genom
att vara hycklad, tillgjord och onaturlig, om inte
just det som A—a talar om. »Ingen jemnårig
förstår henne, öch de äldre göra beskärmande miner
bakom hennes rygg.»
Men hvarför då ej vara »naturlig» sådan hon
är? Har hon ett »gladt och muntert» lynne, hvilket
jag skulle tro just på denna plats är af nöden,
hvarför skall hon »polera bort» det? Månne
»barnens respekt och föräldrarnes aktning» förloras
derigenom? Visst icke, förutsatt att hon troget och med
allvar sköter sin plats och förstår, att allt har sin
tid. Sedan kan hon gerna bland barnen och deras
föräldrar vara liflig och glad, göra sig förtrogen och
hemmastadd, sätta sig in i deras vanor och lif, och
hon skall snart finua, att man vinner kärlek och
välvilja genom att sjelf vara kärleksfull och välvillig, och
ej genom att vara »dyster, afmätt och lillgammal»,
och föräldrarne lära sig snart betrakta henne som
en välkommen, gammal bekant i huset.
Har hon så tillfälle och tid till att då och då
deltaga i barnens lekar eller anordna små fester och
utflygter för dem, der allt skoltvång är bannlyst och
de få tumla om af lif och lust, skall hon snart vinna
barnens kärlek och förtroende, och månne det ej
uppväger den nimbus af fruktan och respekt, som
hon möjligtvis förlorar? Och skall hon ej fortare
lära känna barnens individuella egendomligheter,
lynne och karaktär och lättare lära sig behandla dem
efter deras olika behof?
Men det finnes ty värr många lärarinnor, som,
genom att i skolan och hemmen alltid visa sig kalla,
stränga och allvarsamma, göra skolan till en
»iskällare», der barnen tvina bort af brist på sol, och sig
sjelfva till en fasa för barnen, hvilka, så fort sig göra
låter, springa undan, då lärarinnan visar sig i
grinden. Och derför får denna aldrig erfara den ljufva
känslan af att veta sig vara »älskad och afhållen»
af de små eller efterlängtad, kanske mött långt borta
på vägen af glada röster och öppna armar, hvilket
i mitt tycke är den bästa uppmuntran och största
glädjen.
Och när så barnen komma i skolan första gången,
får hon anlita hela sin förmåga att få dem att tala,
och vanligtvis aflöper det ej utan många tårar och
ledsamheter, hvilket trassel hon kunde ha undvikit,
om hon gjort sig till vän med barnen i bemmet.
Jag skulle derför till alla lärarinnor, som möjligen .
läsa Idun, vilja säga: »Låten ej modet falla, ty då
råken I. snart in på slentrianens slippriga väg. Aren
I nog lyckliga, att af naturen vara begåfvade med
’friskt humör’ och ’gladt lynne’, söken ej ’polera
bort’ det och blifven ej ’liilgamla’, utan vården det
som en dyrbar skatt, som på ingen plats behöfves
bättre än i skolan.»
Han I anlag för tungsinne och grubbel, kämpen
deremot! Tänken ej bara på skuggsidorna och den
mörka framtiden! — »Hvar dag harju sin omsorg»,
och hvarför skolen I då missmodigt sörja? Söken
hellre att draga all möjlig vinst af de ljusa sidor,
de fördelar I egen. Han I en vacker natur, skog
och sjö omkring er, ströfven då ut, hemten helsa
och krafter, tagen barnen med er ibland och lären
dem beundra naturens stora hemligbeter! Det är
bättre än att sitta med strumpan inne i den qvafva
luften och grubbla öfver »framtidsperspektiv».
Han I lånbibliotek, så läsen, odlen edra
själsgåf-vor, följen med er tid i alla afseenden, så mycket
I kunnen, det är uppfriskande.
Han I jemnåriga bekanta omkring er, gören er
förtrogna med dem, om de äro värda det, d. v. s.
om I kunnen högakta dem. Glädjens med de glada
och trösten, så vidt I kunnen, de bedröfvade, och
framför allt, kommen ihåg, att edert arbete
ingalunda är likgiltigt och betydelselöst, utan mycket
ansvarsfullt och mången gång också har sina ljusa
sidor.
Och sedan — om vidrigheter, törnen och
stötestenar skulle möta er, förmäns och öfverordnades
orättvisa, misskännande eller öfversitteri, föräldrars
oförstånd m. m., hvilket för den reflekterande,
finkänsliga lärarinnan ibland kan kännas påkostande, ja,
rent af outhärdligt — hvad gör det ändå, då I
hafven det medvetandet att »troget och samvetsgrant»
hafva arbetat?
Ja, äfven om I ock skullen bli sedda öfver axeln
af någon förnäm ung dam, som tycker sig något
vara, derför att hon kan »rådbråka» tyska, franska,
möjligtvis också engelska språken, eller derför att hon
är rik och ej behöfver göra annat än roa sig och
vänta på »friare» — det vittnar i alla fall om brist
på takt och om falsk bildning, och det skadar er ej,
äfven om det sårar, kanske också förbittrar. Mån I
blott komma ihåg, att det gäller att vara trogna i
det lilla, på den plats der I ären satta, och låtom
oss hoppas, att den dag ej är långt aflägsen, då det
blir möjligt för den »obemedlade flickan» lika väl
som för gossen att genom studier bryta sig en bana,
då lust och håg drifver henne dertill.
Mimmi.
Jag eller du?
Berättelse af Marie von Olfers.
(Forts.)
»lälFörtjenat det har hau inte. Men för den
Mn kära fredeDS skull får jag väl offra
mig.»
Hon band samman en vacker bukett rosor
och vandrade segerviss upp på hans rum.
En flod af solljus trängde med henne in i
kammaren, i hvars midt hon stod som en
förkroppsligad solstråle. Hennes friska skönhet
öfverraskade Klas, så som ofta naturen
öfver-raskade honom, då han efter långa, skumma
arbetstimmar kom ut i det fria och erfor
verldens härlighet. Ja, detta var en aunan luft
än den, i hvilken han lefde. En trånad
derefter, efter lycka, efter ljus grep honom. Han
trädde Käthe ett steg närmare, hans bleka
kinder rodnade. »Ni kommer till mig!»
»Ja, hur skulle vi annars träffats,» skrattade
hon skälmskt. »Berget kommer till Mahomed,
men nu måste också Mahomed vara de arma
dödlige dernere nådig och stiga ned ur sina
sju himlar.»
»För det första är jag ingen Mahomed,
och för det andra kommer jag ej från några
sju himlar.»
»Nå, då skall den enda, i hvilken vi lefva,
behaga er så mycket bättre.»
»Han nog mig, men huru jag honom? Jag,
en tråkig, gammal enstöring!»
»Gammal? — Ni är ju jemt lika ung som
Sigfrid.»
»Jag fruktar, att jag var gammal redan
som barn. Aren göra det, inte.»
»Nej, men lifvet; hur skulle ni bli annat
än gammal och tråkig bland alla dessa siffror
och tal? Mig skulle deras åsyn på en enda
dag göra mjeltsjuk. Kom ni, dernere är
allting nöje — förlustelse!»
»Nöje! Förlustelse! Och deribland ett
stackars arbetsdjur som jag!»
»Det är just det, ni inte får vara. Sigfrid
vill rakt inte, att ni så här pinar ut er för
hans skull. Skaka ni af er det ok, som ni
sjelf pålagt er. Lef en smula med oss
lyckliga!»
»Som en af nåd fördragen; det skulle plåga
mig mer än min sjelfvalda ensamhet.»
»Nej,» ropade Sigfrid, som i det samma
trädde in, »som vår krona, som det skönaste
smycket i vårt sköna lif. Hur glad skulle
jag inte vara att åter ha dig vid bordet;
ingenting smakar mig utan digl»
»Der ser ni, hurudan han är,» inföll Käthe,
»jag räknas inte engång, om iute ni är med;
gör mig, arma nolla, åter till någonting med
er siffra.»
Sigfrid log. »Yår vänskap är äldre, det
får du inte glömma! Kom Klas, bevisa henne,
att allas vår kärlek trifves till samman, och
att vänskapen från en menniska sådan som
du är en mans högsta lycka.»
Följande dag var han dernere. Käthe
mottog honom synnerligen älskvärdt med tusen
små skälmaktigheter, som skulle ha gjort
lättare lynnen mycket nöje. Han förstod dem
ej, honom besvärade de, han log förläget och
kunde icke fånga ordet, som hon uppsluppet
kastade till honom.
Om de voro allena, gick dock jemförelsevis
allt bra. Det svåra var gästerna, som i detta
muntra hus flögo ut och in — sällskapen. Från
mycket befriade honom hans arbete, dock ej
från allt, ty Sigfrid öfvervakade noga, att
han kom, sörjde för, att han hade en god
plats, att ingen orätt skedde honom från den
öfvermodiga ungdom, som umgicks i hans hus.
Mången strid hade han om den saken med
Käthe, som ofta förargade sig åt Klas’
surmulna ansigte.
»Denne Don Quixote,» sade hon, »denne
riddare af den sorgliga skepnaden! Du gör
honom sjelf anspråksfull och högmodig öfver
sin misère, det är den sämsta sorts högmod!
Hvarför måste han alltid ha det bästa? Mig
har du också kär, men inte visar du alls
sådan hänsynsfullhet mot mig!»
»Du behöfver det inte, du är i alla fall
lycklig.»
»Jag önskar, jag vore olycklig, så att du
kunde visa samma intresse for mig. Männens
vänskapsförbindelser före äktenskapet äro ett
sannskyldigt förderf för den husliga trefnaden.
Frun behandlas som en docka, en leksak;
hvad som är allvarsamt, derom talar man med
vännen — är det inte så, Sigfrid?»
Han omfamnade henne. »Och om det nu så
vore, skulle du då inte gerna vara just den
ljusa sidan i mitt lif?»
»Jag vill vara ditt allt, Sigfrid!»
Sådana samtal voro icke sällsynta. Med
rätta heter det i folkets mun: »Två älska
hvar andra, tre strida.» Yar det den lilla
fruns oresonlighet eller endast en slump —
för det mesta stod Sigfrid på Klas’ sida emot
henne.
Till sist kom det ofta vid dessa strider till
hårda ord, stingande som törnen, farligt
skarpa; ord, dem man ej skulle ha tilltrott en
sådan rosenmun. Derefter klagan oeh tårar.
Det var en oupphörlig retsamhet öfver
dumma, obetydliga saker, som eudast genom
det sätt, på hvilket det uppfattades, störde
friden. En hvar sade sig sjelf i tysthet, att
detta samlif icke var någon lycka, men ingen
hade mod att uttala det.
Klas hade flere gånger uteblifvit vid
måltiderna. Sigfrid önskade emellertid, att hans
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
