Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Fredagen den 16 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje heigfrl fredag och kostar för èit i f-s I I kl tidningen Innehåller nästan uteslutande orlginalbldrag, — Uppgif å
qvartal endast 1 krona, postarvodet Inberäknadt. — I L/ U IN närmaste postanstalt namn och adress »amt erlägg en krona, så er-
detta är ju redan betingelser för framgång på
den konstnärliga banan, som endast i sällsynta
undantagsfall finnas samlade hos en person.
När dertill kommer en strålande apparition
och en hos sångscenens primadonnor
ingalunda vanlig dramatisk begåfning, som stod
i full jemnhöjd med hennes talang som
ton-konstnärinna, då kan man godt förstå,
hvarför Anna Klemming inom ett par år hunnit
så fullkomligt eröfra allmänhetens sympatier,
och hvarför man hade rätt att vänta så
mycket af henne.
Anna Maria Klemming var född i
Stockholm den 6 februari 1864, dotter till
bleck-slagaren W. Klemming och hans maka,
född ßurmann. Hon studerade fyra år
vid härvarande konservatorium och begaf
sig sedan utrikes för att vidare utbilda sig.
I Köbenhavn fann hon i sin landsman,
Fritz Arlberg, en insigtsfull och
samvetsgrann lärare, under hvars ledning hon
studerade i två år. Efter några
uppträdanden på konserter i den danska
hufvudstaden blef det fråga om, att hon skulle
debutera å kungl, operan i Köbenhavn
som Margaretha i »Faust», men denna
debut blef af en tillfällighet icke af, och den
omständigheten hafva vi sannolikt att tacka
för att Anna Klemming kom att egna sin
allt för korta konstnärsverksamhet åt.
fosterlandet.
I april 1887 debuterade fröken Klemming
å vår opera såsom Mathilda i »Wilhelm
Tell» och kort derpå som Julia i Gounods
»Romeo och Julia». Hvarje musikvän
torde utan tvifvel minnas, hvilken stor
uppmärksamhet dessa debuter, särskildt i Julias
mycket fordrande parti, väckte. Och genom
sitt utförande af de roller, som sedan
an-förtrotts henne — vi erinra om hennes
Margaretha i »Faust», Helena i
»Mefistofeles», Agatha i »Friskytten», Elsa i
»Lohengrin», Nemea i »Konung för en dag» m.fl.
— har hon visat, att de rika
förhoppningar, hon redan vid det första uppträdandet
fäste vid sig, voro fullt berättigade. Om
hon också företrädesvis användes i den
stora operan, var hon likväl icke inskränkt
endast till detta fält. Hennes Marie i
»Regementets dotter», der hennes betydande
talang på det rent dramatiska området kom
till sin fulla rätt, visade bäst, huru
användbar hon var äfven i den komiska operan.
Insigtsfulla kännare anse till och med Marie
för hennes bäst lyckade roll.
Hennes bana blef ej lång, hennes namn
hann knappast utom fosterlandets gränser.
Men alla nu lefvande vänner af vår opera
skola gömma och bevara minnet af Anna
Klemming som ett det ljusaste och
oförgätligaste minne. Och lika högt som hon
förtjenade att skattas såsom konstnärinna,
lika högt stod hon i sitt enskilda lif, som
en flärdlös, varmbjertad qvinna, på hvars
rykte ej ens förtalet vågat sätta den
minsta fläck.
L. A. A.
Främmande toner.
Tolkade af F. Hbg.
4.
Bldklintskransen.
Af Emanuel v. Qeihel.
GC^ ßPåfiüint j^äta/fc j.acj- en fi,tam
<K,ttng 3ma focfia-ift tun2j
3’tut » fltmtat ej 3e»» ßfaa g|ari»
éa, Hf a t mot gijffne gtun3!
SDen ßCåa ßfomman ät mm ttö»t;
3’ton »ctget »ta3» ti ii mtg:
8j |W», mitt fiatn, i någon» ßtö»t
8n ttollet 40111 fi.06 3tg,
J’Can» j^ätg, Sen ßEåa fwmfcii fi.Pi.,
911ig tju.fi oefi. minnet om,
3’tut jag ti ii »atigt fiimmePtifi-
äiti 3in Håfcteß, fi om.
Kärlekens tankar.
Af Julius Sturm.
© fi,ättel, 3ina tan Ilat
9"lå Piögfce än Pumfcni tunt);
& fiàtfeli, Sina tanfiat
(^a S|upate an fiajruet» gtun3!
& fiätCeH, 3vna tanüat
Öj.å |tamam »tofcmen» tC
&c Pl Ptj.6a tu»en j?a£31 meta
(9Ln »ofen» àttå£an3e piP.
6.
Priset.
Af J. G. Fischer.
ofa fi ägt ett ßetg, »å cjj u ja en 3a£
S)u ingen»tä3e» »et,
ØUt j?oge&n ttänget ej 3it upp,
»ofen» »Hen 3lt net.
(9m »j-ePj; Du. pettan vol v fia|;,
Om a j:tonto3nan» gtiß,
fi.öj.3, i 3jup Ditt Hj,etta j-ag
2)ocü |Vtnne, äP»fi,Cing fiuED!
Ett underbart land.
Fragment ur en otryckt reseskildring, skänkt åt
A ve.
(Slut fr. föreg. n:r.)
<an man hos er kanske äfven läsa
pri-eië^ vat, tills man blir t. ex. professor?»
sporde jag med en fin udd i tonen, hvilken
den gamle dock ej tycktes märka.
»Det skulle kanske kunna gå for sig,»
svarade han lugnt; »men vissa
vetenskapsgrenar kräfva, som ni vet, mycket annat än
blott bart böcker. Derför finnes här
lärdomsverk, vid hvilka vuxna ynglingar och
flickor kunna studera, Men på det ej
vetenskap och studier må tjena till flärd och
samhället derigenom blifva belastadt med en
massa blott och bart tärande medlemmar, åt
hvilka man förr, under den ofruktbara
läsningens tidsålder, rent af måste skapa onödiga
tjenster med dryga löner, får nu hvarje
studerande en viss tid anslagen för sitt vistande
vid läroverket, något som är så mycket
nödvändigare, som äfven här fortfarande finnas
inskränkta, lättjefulla naturer, hvilka ej lära
sig inse, att allt menskligt arbete är en
sammanhängande kedja, der ingen länk är för
mer än den andre, emedan alla äro lika
nödvändiga och oumbärliga för menniskoslägtets
framåtskridande. Sådana inskränkta naturer
kännetecknas af en samvetslös
arbetsskygghet, och det blef nödvändigt att skydda
familjen och dermed äfven samhället mot deras
utpressningar, i det de, under förevändning
att studera, utsögo sina föräldrars eller
syskons tillgångar, på samma gång som de
förderfvade sig sjelfva genom utsväfningar. Denna
helsosamma tukt från statens sida verkar så,
att vi till vetenskapsidkare — liksom till
konstnärsämnen — blott få dem, som dertill
fått anlag och begåfning, och att ingen utan
grundlig sjelfpröfning, under allvarliga
förberedande arbeten på privat väg, väljer
vetenskapsmannens eller konstnärens bana.»
»Och embetsmännen då, behöfva de ej vara
akademiskt bildade?»
»Det beror på hvad ni, herr Hadrian
(gubben nämde nu för första gången mitt
namn) menar med denna fras. Sedan vi
uppgåfvo det fåfänga arbetet att tratta en
massa bokliga kunskaper i barn, hvilket var
att ösa vatten i såll, och i stället beredde
ungdomen en mängd tillfällen till att,
omvexlande med verkligt praktiskt arbete —
icke blott sådant som fans i våra forna
skolor som surrogat för sådant — inhemta
kunskaper, ha vi erfarit, att ungdomstiden är den
rätta lärotiden och att, der barnauppfostran
är en alltjemt, nästan omärklig praktisk
undervisning i lifvets skiftande förhållanden,
der höjes den s. k. allmänbildningen äfven
så, att till många af våra offentliga tjenster
och embeten behöfvas blott tilläggas studier
i det fack, som är i fråga, för att få dugande,
humane och pligttrogne tjenstemän. För att
nå detta mål behöfs ju ej, att en person är
ett slags ’Uppslagsbok för alla’ eller en
’Fråga mig om allt’. Vi ha lidit så mycket
af sken- och rubrik väsandet, herr Hadrian,
att vi blifvit förnuftiga och föredraga
sjelfständigt tänkande, redliga menniskor framför
smidiga eftersnackare med tomma hufvuden
och förkrymta hjertan.»
»Ha ni svensk gymnastik på denna ö?»
frågade jag för att få ett mig behagligare
samtalsämne å bane.
»Ja, den har befunnits vara ett förträffligt
surrogat för kroppsarbete i de fall, der detta
ej dagligen kan öfvas under några timmar.
Ungdomen har också upptagit den i sina
lekar, ty här lekes, som ni kanske har märkt,
ganska mycket bland alla åldrar. Allvarligt
arbete har en förunderlig förmåga att väcka
verklig leklust, då deremot det gamla
evin-nerliga hängandet öfver lexor och böcker
dödade denna lust och väckte i stället begär
efter nervretande tidsfördrif och förslappande
nöjen. Nu ha vi glädje och sprittande
lifs-lust, så här behöfvas inga skarpa kryddor
eller kostsamma upptåg för att få unga och
gamla till att fröjda sig af hjertans lust.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
