Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Fredagen den 23 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för 6tt I p» I I Kl Tidningen Innehåller nästan uteslutande orlgmalbldrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.— I Lf U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er.
verksamhet, för hvilket vi hafva kallelse,
anlag, håg och lust, och der skola vi verka,
antingen det nu är som guvernant,
»barnfröken» eller—ja, nu då, som jag nyss nämde,
»banan är öppnad for trafik», hvarför icke
då taga steget fullt ut?
Det klagas ju — om med skäl eller icke,
dömer jag ej, blott »konstaterar faktum» —
det klagas ju allmänt, öfver att man snart
sagdt ej kan få en duglig tjenare mera.
Nåväl, må vi då visa, att vi kunna
undvara dem eller åtminstone inskränka deras
antal, ty — nu kommer det förfarliga,
älskvärda mödrar — alla de misslyckade
guvernanterna skola blifva —-
»Pigor?» — utropen I fulla af fasa.
Åhnej, endast »barnfröknar», »husfröknar»,
»hushållsfröknar» m. m.
Ty viljen I följa mig genom ett efter
nutidens fordringar inredt hems »pigområde»,
så finna vi ju snart sagdt alla slags
beqvämligheter: målade golf, maten lagad vid gas,
tvätten verkstäld borta,’ varorna reqvirerade
pr telefon m. m.
Liksom »barnfröken» har barnen under
sitt hägn, så ansvarar »husfröken» för det
inre i hemmet, såsom rum och linneskåp
m. m., under det att »hushållsfröken» har det
yttre, matlagning m. m. på sin lott. Eller
något ditåt. Skulle nu dessa båda frågor,
den om guvernantsöfverflödet och den om
— förlåt sammanställningen! — pigbristen,
kunna lösas samtidigt, så icke blefve
guvernanterna de lidande. Emellertid är jag sjelf
den första att betvifla denna lösning i vår
tid. En »fundering» skadar dock icke saken,
allra minst för vederbörande sjelfva.
Men alla dessa platser, guvernantsplatser
som »frökenplatser», äro endast att betrakta
som tillfälliga eller, så att säga, som
nödhamnar. Den enda säkra, trygga hamn för
qvinnan, dit hennes hjertas kompass väl också
i hemlighet pekar, är äktenskapet, platsen i det
egna hemmet
Att äktenskapsmarknaden i våra dagar är
så flau beror väl dels på vår tids lyx, lyxen
i våra hem, i vår klädedrägt, lyxen i mat
och nöjen, ty en man utan åtskilliga
tusentals kronor pr år vågar knapt bjuda hand
och hjerta åt vår tids fordrande unga damer.
Dels är måhända orsaken den, att vår
qvinliga ungdom söker sig allt mera ifrån
hemmets verksamhet till telegraf, telefon,
kontor m. m., och då de unga männen ej
finna qvinnan vid hemmets härd, komma de
sig ej för att uppsöka dem derute i
verlds-vimlet.
Nej, låtom oss uppfostra våra unga döttrar
i enkelhet oeh flärdlöshet, till kärlek för
hemverksamhet, först i föräldrahemmet och sedan
i det egna, då skola de ej, likt Signe i
»Befordrad», välja »sina böcker och sitt piano»
framför en anspråkslös mans trogna kärlek.
Ty det var min uppfattning, att hon älskade
honom, men offrade bådas framtida lycka på
lyxens och beqvämlighetens altare.
Visst kunna, i allmänhet taladt, både telegraf-,
telefon- och kontorsplatser vara både bra oeh
förmånliga, det är jag långt ifrån att vilja
bestrida, men jag tror näppeligen, att de för
lifvet kunna fylla qvinnans kraf på kärlek, hem
och lycka.
Och derför, bort med all öfverflödig lyx;
låtom oss upptaga forna tiders enkelhet i
klädedrägt, mat och dryck, den huslighet, som
utmärkte forna tiders unga flickor! Låtom
oss uppfostra våra döttrar till dugliga
matmödrar, lära dem sköta hus och hem oeh,
framför allt, låtom oss lära dem att älska
hemmet, hemverksamheten, det egna hemmet,
älska det, då det bjuder dem kärlek och
arbete, älska det i medgångens solljusa, som
ock i motgångens mulna dagar.
På grund af utrymmet har jag måst
sammantränga och förkorta mina ursprungliga
»funderingar», så att jag får bedja eder
gunstbenäget ursäkta åtskilliga luckor i såväl
bevisföring som förklaringar. Fakta hoppas
jag dock hafva framhållit.
Månljus.
^/J|ränljus på mörka fjärden,
Glänsande hvita väg,
För du till andra verlden
Hän öfver djupet, säg?
Liksom den vises tankar,
Liksom mitt hopp, min tro,
Du öfver skär och bankar
Kastar en luftig bro.
Skälfvande, breda strimma,
O, hvad du lockar mig!
Länge i stilla timma
Hvilar min blick vid dig.
Stum är augustinatten,
Hj ens en flägt sig rör.
Himmel och ljus och vatten,
Krusning, som föds och dör...
Drömmar och drömmar bara,
Längtan, som gräns ej vet!
Månn’ du kan fjerran vara,
Anade evighet?
Torborg.
Floras barn.
Från italienskan af Gudrun.
IV.
Vallmo.
armhertighetssystern böjde sig ned öfver den
döende och smekte hennes kalla panna med
sina vaxbleka fingrar.
I det långa sjukrummet inträngde
morgongryningens första strålar, med sitt kyliga ljus föijagande
skuggorna till aflägsna vrår och banande sig väg till
den ena efter den andra af dessa hvita sängar, på
hvilka kropparne lågo stelt utsträckta som på
likbårar.
För några timmar sedan hade den unge
lazaretts-läkaren, sedan han länge ocli forskande betraktat
den sjuke, ryckt på axlarna på ett sätt, som betydde
allt. Systern hade förstått honom, men ändå hade
ej ett utrop undsluppit henne. Hon var allt för van
vid att se ett lif slockna, hon hade sett den
obevekliga lien afklippa allt för många üfstrådar, för
att det skulle ingifva henne fasa eller förfäran. Men
hennes varma qvinnobjerta, så fullt af medlidande,
blödde vid att se henne dö så ung och så vacker,
utan att hafva njutit af lifvet, efter att endast hafva
varit martyr till själ och kropp.
Det hade varit en häftig och kort sjukdom, och
en dag, då hon varit riktig eländig, hade de burit
henne till lazarettet, görande sig af med henne, som
man gör sig af med en gammal hästkrake, hvilken
blifvit otjenstbar. Läkaren, den skicklige specialisten,
hade på sitt lakoniska sätt förklarat, att hon
kommit för sent. Vid aderton år hade hon tjent ut.
Bit för bit hade hon med en känslig själs
blygsel och tvekan berättat systern sin historia, den dystra
historien om blomman, som skjuter upp ur dyn.
Hon hade vuxit upp i ett af dessa qvarter, der det
är ett underverk att förblifva ren, der skam och
förnedring och de uslaste laster bilda en väfnad, som
snäijer, qväfver och drar ned i djupet.
Under de tio dagar hon tillbringat på lazarettet,
hade nästan ingen varit hos henne.
Hennes far hade kommit en morgon, ostadig i
benen och medförande en elak bränvinslukt, som
förpestade sjuksalen.
»Det är bäst för dig, om du får gå bort, 5 hade
han sagt med sin sträfva, råa röst.
Det hade kommit en syster, öfverdrifvet fint klädd
med en liten hatt, prydd med en kolossal, hvit plym,
under hvilken de fräcka ögonen lyste. Hon hade
haft med sig en ask sötsaker, hvilka den sjuka ej
velat smaka. Gif dem åt barnen, nej, kasta hellre
bort dem, hade hon helt tyst hviskat till
barmher-tighetssystern, sorgset betraktande henne med sina
stora ögon, hvilka förblifvit oskyldiga, fastän de sett
så mycket.
Sedan hade ingen kommit, ingen utom den gäst,
• som infunnit sig i daggryningen denna morgon, och
som väntade sin stund, gömd i skuggan.
Dödskampen var icke smärtsam; den redan af
mattighet brutna kroppen försvarade sig icke, utan
kamp, utan motstånd lät den sig glida hän i
glömskans natt,
Men i yrsel upprepades sakta och klagande, en- .
formigt som en refräng, dessa ord:
Blommor! En enda blomma! Ack om jag hade
en blomma!
Hon hade anförtrott systern, att hon alltid haft
en särskild svaghet för träd och blommor, för allt
som hade lif och friskhet, allt som kom direkt från
Gud. Den omedvetna poesien hos denna ensamma
själ hade der flyktat till en grön vrå, och hon som
vuxit upp i en trasig och smutsig vindskupa fem
trappor upp, hon hade drömt om friska hafsvindar,
oändliga utsigter, kransade af bergens våglinier, ljusa
sommardrömmar, fulla af lif och färg.
Barmhertighetssystern betraktade henne utan
förvåning ; hon var så van vid dessa motsägelser, dessa
fenomen, denna ödets och menniskolifvets ironi, att
hon ej deri såg något förunderligt. Men hennes
fina, qvinliga instinkt, hvilken nunnedoket icke hade
förqväft, kom henne att ifrigt fundera på, huru hon
skulle kunna efterkomma den döendes önskan.
Hon såg sig bedröfvad omkring. Huru finna en
blomma? I denna lidandets boning. . . huru här
finna så litet — och ändå så mycket?
En uppasserska kom tyst glidande förbi med en
packe nytvättadt linne i famnen. Systern gjorde ett
tecken till henne och hviskade ett par ord. Hon
svarade med ett leende af förundran, och så gick
hon skakande på hufvudet liksom af medlidande.
Midt för lazarettet öppnade en frukthandlerska sin
bod i morgongryningens gråaktiga ljus, och midt
ibland frodiga grönsaker och läckra meloner stucko
några röda vallmor upp sina bjert lysande kalkar.
»Hvad kosta dessa», frågade uppasserskan,
skamsen att göra en sådan handel.
Månglerskan ryckte på axlarna.
»Ingenting. Dotter min ryckte upp några sådana,
när hon tog upp morötter. De växa som ogräs.»
På den lilla hvita bädden lyste de röda
blommorna; hon sträckte händerna efter dem och vände
mot dem det afmagrade ansigtet, öfver hvilket gled
som en skugga minnet af alla de lidanden, hon känt
i ■ lifvet.
Systern, som knäböjer vid sängen, uppsänder
brinnande böner för denna trötta själ, som går så
långt, långt bort, och som går med sådan glad ifver,
och under det lätta buller, som uppstår, då lazarettet
vaknar upp, helsande solens första strålar, erfor hon,
parian, den ensamma, den öfvergifna, en outsäglig
fröjd, den första och den sista jorden skänkt henne,
och från de kallnade läpparne, som tryckas mot de
purprade blommorna, flyr lifvet i ett leende.
O, så många blommor, så många blommor!
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
jm*
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
