Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Fredagen den 30 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, såvldaporto bl- i r^v i i kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr<*
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L-J kJ I * spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under l krona.
skapas detta hem, hvars trefnad vi alla känna,
men ha svårt att med ord beskrifva.
På det skönas område höra blommornas,
växternas odling hemma. Har man blott
några få blomsterkrukor eller ett helt orangeri
deraf — blotta tillvaron af blommor i hemmet
skall verka välgörande. En husmor, som icke
finner glädje i att ega blommor, icke tid att
sköta dem, är alltid en smula att misstänka
till sinnelaget. Låt hennes tid vara aldrig
så upptagen, alltid skall hon finna tillfälle
att sköta sina blommor. Till och med den
mest obemedlade kan skaffa sig några
sticklingar och skaffa en plats, der solens strålar
nå dem; lång tid drar det ej att tillse och
gifva dem den smula vatten, de behöfva, att
uppbinda en ranka, att glädja sig åt en knopp,
som öppnar sig för att visa blommans
fägring — och hur rikligt lönas ej den möda,
som offras på dem.
Till och med den fattigaste boning får ett
annat utseende, när blommor vittna om
husmoderns omsorg. Om än den nyktra prosan
der har sitt hemvist, skola plantor och
blommor eller en bukett ängsgräs sprida poesiens
fina skimmer öfver tillvaron. För det sinne,
som känner sig tryckt af lifvets sorg och plåga,
äro blommorna som en solglimt, en helsning
från den sköna naturen utanför. Yi komma
ofta in i ett rum, der vi känna oss
förunderligt väl till mods, hvarför, veta vi knappast
sjelfva. Det är icke snyggheten, ordningen
allenast, det är blommorna i fönstret, som
bjuda oss välkomna, ännu innan vi lära känna
menniskorna. Och omvändt kunna vi i aldrig
så prydliga rum känna, att något fattas.
Allting är så kallt och liflöst, ingenstädes fins
der något lefvande, något grönt, ingenstädes
sprider en bukett sin vällukt. I sådana rum
är det tomt, otrefligt — intet berättar oss om
äkta qvinlighet. En mycket duglig husmor
sade en gång, att baru och blommor förstöra
ordningen i hemmet. Hon hade hvarken det
ena eller det andra; ordning var det
visserligen också, men den rätta andan felades dock.
Nästan värre är det emellertid, när det väl
finnes blommor i ett rum, men dessa gå under
på grund af felande skötsel. Det är endast
sällan brist på tid, som är orsaken; i regel
är det brist på håg att passa de stackars
fosterbarnen, som orsakar deras undergång.
De som älska blommor, for dem äro de
lefvande väsen med kraf på omsorg lika väl
som barnen. Detta sysslande med blommorna
är ett sannt uttryck för det qvinliga sinnet,
ty glädjen af att se plantorna trifvas förstår
endast den, som älskar dem. Ha vi med flit
och omsorg fått dem att frodas och växa upp,
bli de oss snart kära. Och kärlek till
blommor är oskiljaktig från kärlek till menniskor.
Här både gifves och tages det, och för oss
sjelfva är det en välgerning att fröjdas af den
sköna och rena glädje, som blommorna kunna
gifva oss till lön för den omsorg, vi egnat
dem.
Den första konditionen.
Nutidsbild.
Af Adolf Hellander.
^/[T(C|celma hade nyss kommit hem från eu
W^j) liten promenad med en väninna. Det
•WWéS är härligt att vid middagstid, då solen
M glittrar mellan de fullt utslagna
träd-kronorna, få ströfva fram i
Kungsträdgårdens fashionablaste allé, iklädd den
nya förtjusande, men vidunderliga hatten och
den öfriga, efter sista modet tillkrånglade
drägten. Förr var det att rusa från
middagsbordet till lexorna och kriaskrifningen, nu är
hon fri. Hon har afslutat sina kurser, och
hufvudet vimlar i stället af fantasibilder.
Hon ler sitt täckaste leende, hennes skratt
låter öfvertänkt, ögonfransarne sänkas för
manliga blickar, men kritiskt granskar hon
andra unga damers sommartoaletter. Hennes
smak är modejournalens och hennes
älskvärdhet ett draperi, som. hon kastar af i
hemmet eller der begagnar endast vid
»högtidliga tillfallen». Selma-typen ha vi nog sett
litet hvar, den tillhör vår tid och har
skapats af herr Högmod och fru Fåfänga i
äktenskaplig sammanlefnad. I hufvudet
inpluggas kunskaper, men hjertat får kallna
for husliga bestyr, för enkelhet och saktmod.
Drifhnsplantor äro granna, men de dofta ej
som skogsblommor.
Selma drar af sig fyrknappshandskarne,
stående framfor modern, som sitter med
tidningen i knäet. Hemmet är enkelt, möblerna
gamla, men väl bibehållna. Boet och en
tolf-hundrakronors-pension voro allt, hvad fadern
lemnade efter sig, men lyckligtvis blott ett
barn. Skolafgiften var dock dyr, och
toaletten kostade, ty man måste ju »vara som
andra», och derför fick bordet bli så mycket
tarfligare, ty det såg ju ingen. Allt lades
på Selmas uppfostran, ty sedan, när hon växt
upp till ung dam, borde verlden öppna sina
första klassens dörrar för henne, hon kunde
få en beqväm och inbringande plats i ett
verk eller en bank eller, ännu bättre, kanske
strax göra ett briljant parti och derigenom
bli försörjd.
Sådana voro moderns tankar, och med åren
blefvo de också Selmas. I läroverket
hyllade hon sig till de kamrater, som hade
namn eller förmögenhet, hon insöp samma
åsigter och fordringar på lifvet, och hon
glömde, att hon var en fattig flicka. Efter
sin första bal i ett rikt hus, der lyxen
bländade hennes öga, kände hon också behof af
lyx, tyckte sig sjelf tillhöra samma sfer och
visade förakt för alla dessa göromål, som en
qvinna i ett enkelt hem har för händer. Flitigt
läste hon, proppade in alla dessa läroämnen
huller om buller, historia, språk och
piano-klink, som utgöra den yttre polityren, och
som ge namn, heder och värdighet af: »en
bildad flicka». Skada, att fordringarna i
allmänhet ej gå mera på djupet.
»Usch, hvad det är varmt,» säger Selma
efter eu kort nick. »Men hvad det är
mycket folk i torget! Jag såg löjtnant
Ridder-stjelk, och han helsade så artigt. Så mötte
jag Fanny T., och vet mamma — hon hade
samma gamla blå klädning som i fjol. Jag
begriper inte, hur man kan gå ut med den
en middag! Är det inte dukadt än?»
»Nej, nej, kära du, jag satt och såg i
tidningen ; det står en annons här ...»
»Hvad är det för en annons?» Selma
rycker tidningen till sig.
»Jo, der — om guvernaDt.»
»Guvernant! Hvad har jag med det att
göra? ;En ung, anspråkslös flicka, som
genomgått fullständigt elementarläroverk och
med goda rekommendationer, kan nu genast
få plats som lärarinna för tre mindre barn
hos en familj i mellersta Sverige, till att
börja med under sommarmånaderna. Svar
med upplysningar och referenser torde
insändas med det snaraste till***’ Ah! Bli
lärarinna . .. och på bondlandet, nej, tackar
så mycket!»
»Ja, men kära barn, hvem vet, det kan
ju vara mycket fördelaktigt och bli roligt ock.
Du vet ju, att dina inlagor till banker och
försäkringsbolag ligga obesvarade — det är
ju en sådan massa sökande, och med din
uppfostran kan du ju inte ställa dig i handel
eller sådant der, det passar inte. Men i en
fin familj .. .»
»Och sitta på en kammare och läsa med
ungar, jo, det blir trefligt! Och så gå och
valla dem som en annan barnpiga — äh,
man kan bli aldeles tokig, när man tänker
på det!»
»Men du vet ju, att vi äro fattiga.. . jag
blir ju alltid skyldig på hyresqvartalet.. .
du drar mycket kläder — ja, ja, du måste
ju klä’ dig som andra...»
»Ja, det är också ett elände, att man ska’
vara fattig! Alla se en öfver axeln, man
får försaka och skämmas och ...»
Nu bröt Selma ut i gråt, icke det unga
hjertats lenande majregn, utan häftigt,
vred-gadt, upproriskt, och så sprang hon in i
andra rummet och smälde igen dörren. Hon
satt der länge med armbågarne på bordet och
hufvudet lutadt i händerna. Ögat var mörkt,
och läpparne skälfde af vrede. Det tågade
förbi henne en massa bilder från vintern.
Hon mindes sina baler, der hon blifvit firad
och fjäsad, fått beundrare och nya väninnor.
Hon hade koketterat, och det gick ganska
bra och var mycket roligt; och nu skulle
allt detta vara en dröm blott. Och så
teatrarne — hon skulle inte få höra Ödmann i
hvarje ny roll, hon skulle inte kanske på
länge få komma på »dramatiskan», inte bli
bekikad på promenaden —’ intet, intet.. .
Hvad hon kände afund mot alla, hvad hon
tyckte det vara grymt att vara fattig!
Nu hörde hon slammer af tallrikar och
knifvar der ute. Det var modern, som dukade.
Sådant brydde Selma sig aldrig om. Nu
tänkte hon dock på, hur tarfligt allt var.
De hade ju inte ens en piga, utan blott
»hjelp till och ifrån». Ja, det’ måste väl
ske, hon måste ut i verlden; men till
landet — hu!
Hur kunde det väl vara der borta som
lärarinna? Det stod »anspråkslös» i
annonsen. Betydde det, att det var en tarflig
familj, eller kanske det innebar stränga
fordringar? Yar det mycket umgänge der,
ungdom, ungherrar? Kanske, som ofta på
landet, blott prestens, som gjorde besök och
någon klumpig inspektor med kylda händer.
Allt låg i dunkel. Nå, ännu var det ju blott
en tanke. Hon ruskade upp luggen och reste
sig vredgad. Hon insåg tiden vara inne, att
hon måste, men det retade henne. Modern
öppnade dörren.
»Kom nu, Selma lilla, och ät.»
Man spisade under tystnad. Först sedan
man stigit upp från bordet, vågade modern
fråga.
»Nå, vill du inte; tycker du inte, du bör
svara på annonsen?»
»Jo, gudbevars, det kan jag väl göra, men
det lär väl bli så många sökande, så det
tjenar till intet.»
»Men du har ju vackra betyg, och
särskild rekommendation kan du ju få både
från läroverket och från konsul X., som
kände pappa.»
Selma satte sig i enrum och skref:
Hon var en 18 års faderlös flicka,
uppväxt i ett enkelt hem under en älskad
moders ledning, hvilken genom stora försakelser
beredt henne möjligheten att förvärfva
kunskaper, så att hon med dem skulle kunna
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
