Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 6 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för 6ti I n\ II M Tidningen Innehåller nästan uteslutande orlginalbldrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | ’_) |^J |\| närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sà er-
naderna för hela tillställningen. Att så
emellertid är förhållandet har sin grund
i grefve Landbergs den 5 november 1884
ingångna äktenskap med Gabriele von
Hallberger. Med henne erhöll han
nämligen en storartad förmögenhet, som satt
honom i stånd att — jemte h. m:t
konungen — bära de stora omkostnaderna
för den åttonde orienlalistkongressen med
den samma åtföljande festligheter och
tillställningar. Att grefvinnan Landbergs namn
derför i dessa dagar ock nästan lika ofta
nämts som grefvens är helt naturligt och
endast en skyldig hyllningsgärd. Vi äro
derför öfvertygade om, att vi tillmötesgått
större delen af vår talrika läsarinnekrets, då vi
i Iduns porträttgalleri införlifvat hennes bild.
Grefvinnan Gabriele Landberg är andra
dotter af en af Tysklands förnämste
förlagsbokhandlare, den år 1880 aflidne Eduard
von Hallberger, och torde för närvarande
räkna inemot 35 lefnadsår. Hennes
utseende är synnerligen distingueradl. Med ett
ganska vackert ansigte, omgifvet af svarta
lockar, förenar hon en ståtlig, något fyllig
figur samt visar sig i hela sitt uppträdande
som en dam af finaste verld. Hennes
konversation röjer god bildning och verkligt
intresse för de vetenskaper, åt hvilka hennes
make egnat sig, den orientaliska forskningen.
Hon har ock i sällskap med sin man
företagit flere resor i Orienten. År 1884 äktade
hon som sagdt vår samma år till italiensk
grefve upphöjde landsman Carlo Landberg.
Bröllopet stod å det vackra slottet Tutzing,
beläget på vestra stranden af
Starnberger-sjön, ungefär midt emot slottet Berg, der
kung Ludvig af Bajern dränkte sig.
Bröllopsresan stäldes till Nubien.
Som ofvan nämdes är grefvinnan L.
dotter till aflidne förlagsbokhandlaren Eduard
von Hallberger i Stuttgart, mest bekant
som grundläggare och utgifvare af de vidt
spridda och välkända tidskrifterna >Ueber
Land und Meer» (grundad 1858) och
»Illu-strierte Welt» (grundad 1853) samt som
förläggare till en mängd illustrerade arbeten,
såsom Dorés bibelverk, arbeten af Georg
Ebers, Häckländer m. fl. Han var för
öfrigt intresserad i snart sagdt alla möjliga
slags företag, kolgrufvor, bryggerier, stenbrott,
byggnadsföretag (han har bland’ annat byggt
en hel gata i Stuttgart) m. m. Med
wiirtem-bergska kronorden erhöll han adelskap för
sin egen person, men ej för sina
efterkommande. Han dog år 1880 och efterlemnade
tvänne döttrar, af hvilka den äldsta är gift
med en bankir i Breslau. Den yngre är
grefvinnan Landberg, hvars porträtt vi här med
hennes eget benägna tillstånd meddela.
Porträttet är skuret af hr Gunnar Forsell efter
en fotografi af hoffotogr. Selma Jabobsson.
Hvad skall min pojke blifva?
(jet finnes få ämnen, hvari så mycket
blifvit taladt och skrifvet, som just
frågan om barnuppfostran. Men ser man sig
omkring med en smula uppmärksamhet, får
man esomoftast intrycket af, att alla dessa
råd, alla dessa lärdomar förklingat för döfva
öron, att ingen lyssnat till de varnande
ropen, att de, som hafva sig barnens
uppfostran anförtrodd, taga den saken ganska lätt
och dervid hvarken nedlägga tid eller möda.
Då jag hör menniskor förvåna sig öfver,
att det linnes så många varnartiga barn,
så många förolyckade existenser, känner jag
mig i allmänhet hågad att uttrycka min
förvåning öfver, att det finnes så många snälla
bara och så mycken hygglig ungdom, ty i
regeln brukar det, som växer vildt, ej gifva
några lysande resultat, och barnen få
verkligen, oftare än vi tro, växa så
fullkomligt vildt eller så skoningslöst omplanteras
i olämplig jordmån, att man måste
förvånas att icke finna ännu mera ogräs, än
flere missbildningar än de, som finnas.
Ja skoningslöst i sanning är stundom
föräldrars förfaringssätt med sina barn, t.
ex. då sonen skall välja sitt lefnadsyrke.
Huru förfares väl i allmänhet dervid;
studera föräldrar noga sina barns anlag, deras
karaktär och förutsättningar, och bestämma
de derefter den bana, de skola gå? Är det icke
andra skäl, som oftast blifva de
bestämmande. Fadern är officer, t. ex. sjöman,
i unga år bestämmes pojken, utan att
tillfrågas, för detta samma yrke, fastän han
icke visat någon som helst böjelse för
sjö-manslifvet. I bästa fall tager han slutligen
sin officersexamen, ständigt kämpande med
motviljan för de återkommande
sjöexpeditionerna; han blir emellertid snart loj, får
benämningen »olämplig» och blir en
medelmåttig officer, då han måhända, med sin
brinnande lust för studier och sin smak för
tankearbete, på en annan bana kunnat blifva
en stor man, sig sjelf till ära och
tillfred-ställelse och sitt fosterland till gagn.
Och hvad är det, som föranleder dessa
ingripanden, som afgöra riktningen för
barnets hela kommande lif? Jo, det är ofta
sådana bevekelsegrunder som föräldrarnes
fåfänga, deras egen vilja och egennyttiga
beräkningar. De vilja, till hvad pris som
helst, lysa med sina barn, vore det också
på bekostnad af dessas lycka och väl. Detta
är naturligtvis icke så att förstå, att de, med
berådt mod och vett och vilja, skada sina barn.
Hvilka föräldrar vilja väl göra det? De tro
säkerligen sjelfva och vilja tro, att det
endast är barnets bästa de befrämja, då de
tvinga det in på den bana, som de anse
bäst och fördelaktigast, men detta är
kortsynt och egenmäktigt och hämnar sig oftast
grymt på barnen.
Studeren derför noga edra barn, och der
I finnen bestämda anlag i någon viss
riktning, försöken af alla edra krafter
att förhjelpa dem till en grundlig
utveckling, tvingen dem aldrig in på något arbete
eller yrke, som tyckes dem rent af
motbjudande, ty det gamla ordspråket: »den
hunden, som jagas till skogs, biter icke
många harar» eger säkerligen sin riktighet.
Allt detta gäller naturligtvis endast
någorlunda försigkomna barn; till en viss tid
måste ju hvarje barn tillhållas att sköta
just de arbeten, som äro dem förelagda.
För de mindre barnen gäller det ej så
mycket, livad de arbeta, der är hufvudsaken,
att de vänja sig vid ett regelbundet och
pUgttroget arbete.
Det är derför egentligen först i de åren,
då lefnadsbana bör väljas, som vi måste
taga hänsyn till barnens egna önskningar,
smak och fallenheter.
Kunde föräldrar af alla samhällsklasser
riktigt den konsten att framlocka och
utveckla sina barns olika, stundom slumrande
anlag, så skulle vi hafva flere konstnärer,
flere skalder, skickligare läkare, prester,
embetsmän, ja, dugligare arbetare.
Affärsmannen, som glömmer klockslaget,
då en fördelaktig affär skall uppgöras, under
det att han sitter inne på kontoret och ritar
»hufvuden» på affärsvännernas bref, är den
tillbakaträngde konstnären.
Prestmannen utan kallelse, som blef prest,
derför att »mor» så varmt önskade se sin
son på predikstolen, lefver ett otillfredstäldt
lif, i det han känner sig vara till ringa eller
ingen nytta för sin församling, som i sin
tur icke känner någon uppbyggelse af sin
själasörjares predikningar.
Den unge juristen, som saknar förmåga
och smak för sitt yrke, känner sig måhända
varmt dragen till läkarens intressanta och
välgörande kall.
Och så blir följden en oduglig och
olycklig affärsman här, en olämplig prest och en
medelmåttig jurist der, då kanske alla tre,
om de kunde byta yrke, skulle vara
präktiga karlar med god framtid och ett
lyckligt, tillfredstäldt lif.
Och att så tänka sig, att de måhända
blifvit inskjutna på dessa banor af skäl som
t. ex. detta — »i vår slägt hafva alla varit
dugliga jurister»; det är ju något synnerligen
afgörande och vigtigt mot pojkens möjliga
ovilja för saken?
Nej, tagen icke denna vigtiga fråga så
oförsvarligt tanklöst och lätt! Säg aldrig
om den lille, som tultar i kolt: »han skall
bli det och det»; låt honom blifva det,
hvartill han duger bäst, det hvartill hans anlag
tyckes bestämma honom, om också denna
lefnadsbana eller detta yrke icke just är
det, som föräldrarne hysa förkärlek för.
Genom att. förfara på detta sätt skola vi
få dugande*män på alla områden, hvars
framgångar och lefnadslycka rikeligen skola
ersätta föräldrarne för den möda, de egnat
sina barn, för den uppmärksamma
vaksamhet, hvarmed de följt deras utveckling, ofta
undertryckande egna önskningar och planer.
Elisabeth S–s.
"Mor".
Hedersamt omnämd vid Iduns G:te pristäfling.
(7y\ag, mötte du vånå blicken
Ur soliga ögats vår,
Och såg du den glada nicken
Med böljande guldgult hår?
Och skalken se’n, som ock tåren bar,
Den skulle du sett hur skälmsk lian var!
Och hörde du silfverskratten,
Som klungo på äng, i lund,
Och såg du aen näpna hatten,
Som skuggade kindens rund?
Der bodde ju sol likväl — clen drog
Öfver fina drag hvar gång hon log.
Vi lekte förnöjdt till samman
Båd’ »röfvare» och »ta’ fatt»,
Och aldrig glömmes vår gamman
Med rop och glittande skratt,
Då jag var »häst», hon »dam» Jorstås,
Och det gick i sken öfver kullens ås.
Men skulle >;familj» vi leka,
Då blef hon mecl ens helt klok,
Då kunde hon klappa och smeka
Och trösta, når det gick på tok,
Och alltid var det en sak så klar,
Att hon var »mor» och jag var »far».
Thoro/f.
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
