Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Fredagen den 20 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hilles ott nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | r\ | | 11 Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, »om samlas, och för hvilka afgiften Intände» till Redaktionen af I L/U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
och ändamålslöst nonsens sysslande gamla
ungmor, som förspilla all sin själs- och
lynneskraft bland minnena från någon
krossad kärleksdröm i ungdomen, borde
försvinna ur det menskliga samhället. De
borde taga dessa undantag till förebild och
efter deras exempel egna sig åt någon
deras anlag och bildning motsvarande nyttig
verksamhet. Man behöfver ju icke
nödvändigt stifta lagar och vinna drabbningar
för att bevisa sitt fosterland tjenster. För
det allmänna bästa kan man ock arbeta
inom trängre och blygsammare
verkningskretsar. Den, som besitter själens kraft
och sundhet, som finner sin lust och fröjd
i arbete för andra, för honom vinner lifvet
värde oeh intresse, han kallar det icke
längre »ändamålslöst» och »förfeladt», och
han ställer sig öfver sitt personliga öde,
hvars smärta icke har något välde öfver
honom och ej förmår böja honom. Den,
som arbetat sig upp till en sådan höjd af
human bildning, den är äfven fri från de
svagheter och fel, som vanligtvis
karaktärisera den »gamla ungmön», och hvilka
endast frodas i den sysslolöshet och sinnets
bitterhet, som ha sin rot i medvetandet om
en ändamålslös och för ingen nyttig tillvaro.
Jag lägger på det varmaste alla vuxna,
ogifta qvinnor på hjertat att öfverväga, hvad
här blifvit sagdt. De kunna genom sitt
lefverne och genom att taga itu med någon
förtjenstfull verksamhet högeligen bidraga
dertill, att den i det menskliga samhället
så fast inrotade, fåvitska föreställningen, att
qvinnan endast dertill är skapad och kallad
»pour plaire à 1’komme», och att den
fysiska skönheten är hennes mission, samt
att »hon ej existerar under andra betingelser»,
ändtligen en gång grundligt kunde ryckas
upp. Denna lågsinta uppfattning af
qvinnans bestämmelse måste och skall gifva
plats för ett ädlare och rättsinnigare
uppskattande, i fall endast erfarenheten
bestyrker, att qvinnan i ej mindre grad än
mannen besitter duglighet och vilja att egna
sin verksamhet åt det allmänna bästa. Då
skall den grad af aktning, en qvinna röner,
ej längre bestämmas af hennes kroppsliga
behag och den omständigheten, huruvida
hon är gift eller ej, utan — såsom det
anstår menniskovärdet, således äfven
qvinnans, ej blott mannens — endast och
allenast af hennes gerningars förtjenst och
hennes personliga värde.
Under det nu visserligen den sociala
rörelsen i vår tid öfver allt bemödar sig att
för qvinnan göra nya, för henne hittills
stängda arbetsområden tillgängliga och
dermed låta henne, personligen verksamt,
deltaga i samhälleliga kultursträfvanden, höjas
dock åter och åter röster, som varna för
denna riktning i dagens tidsströmning och
allt jemt återupprepa denna samma refräng,
att qvinnorna genom verksamhet i det
offentliga afkläda sig sin skönaste prydnad: »den
ljufva qvinlighetens trollmakt».
Det torde väl löna mödan att taga detta
påstående i skärskådande och söka
efterforska, huruvida och i hvad mån det eger
berättigande.
Dock — innan vi kunna öfvergå till
denna fråga, måste vi besvara en
föregående, nämligen denna: »hvad är qvinligt
och hvad oqvinligt?» Män och qvinnor
äro här vid lag ej af fullt samma åsigt. Om
vi fråga de förre och vilja hemta svaret,
ej från teorier, utan från praxisen, d. v. s.
af den dagliga lifserfarenheten låta oss un-
dervisas om, hvilka qvinnans egenskaper
det är, som i genomsnitt utöfva den
starkaste dragningskraften på det manliga
slägtet, så finna vi, att detta mannen så
behagliga »evigt qvinliga» mindre ofta består i
vissa karaktärsegenskaper än fastmer i
helt andra qvalifikationer, exempelvis i en
vacker hy, graciösa rörelser, en glänsande
toalett o. s. v.
Då man väl dock ej kan uppställa dessa
— låt vara rätt angenäma — egenskaper
som kriteriet på den sanna qvinligheten, se
vi oss tvungna att annorstädes söka en
definition, som bestämmer den sammas art
och väsen. Kanske finna vi nyckeln till
frågans lösning i föreställningssättet hos det
härliga folk, som, enligt Göthe, »mer skönt
än andra drömde lifvets dröm«, jag menar
grekerna, hvilkas konstnärligt ideala
åskådning tog sig uttryck i qvinliga
gudomligheter, en Athene, en Afrodite, en Artemis,
som trots sin »emanciperade»
verkningskrets icke hade något oqvinligt eller
karlaktigt hos sig. Tyvärr erbjuder oss dock
den grekiska religionen ej den sökta
förklaringen. Ty ingen af det gamla
Greklands gudaingifne sångare berättar,
huruvida någon »qvinnofråga» fans i Olympen,
och om Apollos pilsäkra syster, Zeus’
bepansrade dotter och de nio vördnadsvärda
beskyddarinnorna af konster och
vetenskaper för sina oqvinliga böjelser af de
manliga olympbeboarne förhånades som »löjliga
och skadliga emancipationsnuckor».
Men om nu ock gudaläran sjelf icke ger
oss någon förklaring öfver, hvilka
egenskaper hellenerna betraktade som företrädesvis
qvinliga, så erbjuder deremot den
forngrekiska sagan om den första qvinnans
skapelse en — om ock något osäker —
hållpunkt.
Jag är viss, att många af mina
värderade läsarinnor långt före detta känna till
den af Hesiodus berättade Pandoramythen.
Sedan den unge Zeus störtat sin fader
Kronos från tronen och sjelf tagit den i
besittning, beslöt han att förgöra
mennisko-slägtet och skapa ett nytt. Men Prometeus
tog sig barmhertigt de arma dödlige an och
stal för deras räkning ur Hephästos’ smedja
den gudomliga gnistan. Genom
besittningen af elden är nu menskligheten skyddad
för fullkomlig undergång, ty Zeus kan icke
återtaga det en gång gifna; men han
sänder den i stället ett annat lidande, en svår
nöd, om hvilken Hesiodus säger:
»Denna ofärd, åt hvilken dock alla
fröjda sig i sina hjertan och ömt hägna.»
Den gamle diktaren är satirisk och till
och med betydligt oärlig, ty han nämner
som denna svåra ofärd — qvinnan. I
hämdgirig skadefröjd låter Zeus Hephästos
af jord och vatten dana en gestalt med
menniskoröst och menniskokraft, men de
odödliga gudinnorna lik till växt och
skönhet, och alla de himmelske begåfvade henne
med sina håfvor, Athene med väfstolens
och det qvinliga arbetets konster, Afrodite
med bebag och oemotståndlig älskvärdhet,
Hermes med dolskt sinne, listig håg och
förförisk tunga. Och derför heter detta
väsen Pandora, den »allbegåfvade».
Pandora fördes så till den försigtige Prometheus’
broder, Epimetheus, som, trots den
broderliga varningen att ej mottaga Zeus’ gåfva,
dock behåller den och »först sin ofärd
finner, när redan han den har».
Pandora bringar som hemgift i huset en ask,
327
hvilken det var förbjudet att öppna, ty den
innehöll sjukdomar och sorger och all slags
ondt, som förut icke funnits på jorden.
Men qvinnan sjelf tar locket af, och ut
flyga de alla och sprida sig öfver hela den
bebodda verlden. Endast hoppet, hvilket
fans underst i asken, blef qvar, då locket
åter slöts; och så förblef detta för alltid
hos menniskan och viker icke ifrån henne,
under det de andra otaliga olyckorna, som
sluppit ut ur asken, från alla sidor
omstor-ma och oförmodadt öfverfalla henne.
Till ingen nytta!
eine Königin! Huru väl kände hon ej igen
dessa toner, vaggande, förföriska!
Men hos henne uppväckte de inga angenäma
minnen ; inga glada ögonblick, inga glada episoder kunde
de framkalla.
Nej bittra och tröstlösa voro snarare de tankar,
som hon nu hade, och med en suck af otålighet
steg hon upp, gick fram till fönstret och blickade ut.
Men hennes blick var snarare inåt- än
utåtvänd.
Musiken, de glada paren, som vandrade förbi
hennes fönster, barrskogens balsamiska doft, solens
skimmer på regndropparna, som likt diamanter sutto på
grässtråen, gökens ekoväckande kucku på afstånd,
ingenting kunde bortjaga hennes tunga
sinnesstämning.
Hvarför kunde hon ej vara glad med ungdomen?
Ännu var hon ej så gammal, att det ansetts
oberättigadt, om hon deltagit uti deras nöjen. Eller
hvarför kunde hon ej dela emellanåt deras glada
be-kymmerslöshet ? Hade hon någonsin varit ung?
Detta var ju en samvetsfråga, som hon gjorde sig
sjelf.
Ung till åren, det var hon ju onekligen ännu, men
till sinnet?
Nej! Aldrig hade hon fått vara med om
ungdomens nöjen, ej emedan det ansågs »syndigt», o nej;
men omständigheterna voro alltid sådana, att skulle
hon nu ändtligen få deltaga uti någon af sin ålders
förlustelser, gjordes, i anledning häraf, en sådan
oerhörd massa förberedelser och bråkiga anstalter och
erhöll hon en sådan mängd förhållningsorder, att hon
var utpinad och såväl psykiskt som fysiskt
uttröttad, när just hennes krafter skulle varit som friskast
och hennes stämning som gladast. Det plågade
dertill hennes något veka och menniskoskygga sinne,
att, i följd af sin obekantskap med jemnåriga, vid
inträdet uti något sällskap, alltid efter en stund finna
sig ensam uti någon vrå och utesluten ur de många
små kotterier, som hon såg omkring sig och som
blifvit bildade, genom att deras medlemmar förut voro
bekanta och dagligen träffades.
Hon kände sig tillbakasatt, ja till och med
förbigången.
Onekligen hade hon mycket fel sjelf härutinnan,
ty hennes i enslighet tillbringade lif, utan jemnårigt
umgänge, hade ej lärt henne att sällskapa med dessa
unga, glada, sorglösa menniskor, och blyg och försagd
drog hon sig till baka inom sig sjelf, och, då andra
slutligen ansågo henne vara inbunden, stolt och
högfärdig, kunde hon sitta der, till utseendet likgiltig,
men längtande lika obeskrifligt efter ett vänligt ord
som den törstande efter en dryck vatten.
Men hvad hon deremot ej rådde för, var den så
till att säga skefva ställning, som hon genom sin
slägt intog ute i »verlden». Urkonservativa
tendenser, på det mest opraktiska och i ögonen fallande siitt
tillämpade och efterföljda, voro denna slägt städse
följaktiga. Liksom de franska emigranterna vid sin
hemkomst visade, att de utaf den franska
revolutionen visserligen ingenting glömt, men heller intet lärt,
så hade denna slägt städse trotsat nyare tiders
vexlingar ocli ej tillåtit deras friska fläktar blåsa nytt
lif uti dess gamla, mögliga tänkesätt.
Bittert hade hon fått känna, att hon var fjetlrad
inom de trånga gränser for det »konvenabla» och
»passande», som denna slägt vetat att uppdraga.
Ibland, isynnerhet i början, hände det ofta, att hon
skakade sina bojor för att sönderslita dem, men hon
erfor snart, huru maktlös hon var gent emot dessa
urgamla traditioner.
Hvarför hade då himlen ej låtit henne ärfva tron
på dessa traditioner, hvarför sjöd uti hennes blod
en obeskriflig trängtan efter frihet och ett djupt
förakt för dessa irångbröstade åsigter?
Till slut, uttröttad till kropp och själ, nedsjönk
hon uti en trög, apatisk stämning för att endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
