Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Fredagen den 20 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske à närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig i r-% i i fci användas och marginal lemnat. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I Ls U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
emellanåt bittert tänka på de resultatlösa
upprorsförsöken och att besinna, det hennes ungdom förgick
till ingen nytta.
Ingen verksamhetskrets hade hon, nej ingenting;
ty utledsen vid att intet, af hvad hon företog sig,
var »comme il faut», afhöll hon sig slutligen från
allt, som kunde förströ henne.
Om hon fattade vänskap till någon, var hon
säker, att så många fel och brister upptäcktes vidlåda
dennas person och sätt, att hon, till slut trött, äfven här
uppgaf hvarje försök till personligt närmande och
numera betraktade menskligheten med en slags tvär
och butter likgiltighet. Alla dessa retrospektiva
tankar genomflögo hennes själ nu i qväll!
Hon kände sig så trött och så utledsen af de
dagliga och stundliga slitningarna och liknade sig vid
en gammal cirkushäst, som af vana ständigt går i
voit och af rädsla för stallmästarens långa piska ej
vågar springa rakt ut.
Hvad ville hon väl då egentligen, och hvarför
kände hon sig så missbelåten just i dag?
Denna dag hade ju ej varit sämre än, eller olika
alla de andra dagar, hon genomlefvat.
Skulle nu hela lifvet för henne alltid mera eller
mindre likt förflyta på detta sätt?
Var hon till uti verlden för •att ingenting göra?
Hon hade ju alltid hört, att hvarje menniska hade en
uppgift här på jorden. Månne hon ej vore ett
märkvärdigt undantag härifrån, eller om ej, så till
hvilket ändamål vore hon väl då skapad? Ännu hade
hon ej under sin lefnad uträttat någonting, ej varit
till ringaste gagn, snarare endast till förtret.
Bättre hade måhända varit, om hon blifvit dömd
till att sjelf förtjena sitt bröd på ett arbetssamt sätt
än att nu, med armarna i kors, hafva all den yttre
komfort, som hon kunde önska sig. l>å hade hon
kanske varit mera nöjd än nu?
Ja, säkerligen!
Eller att ila långt, långt härifrån med en menniska,
som man värderade och älskade, och sedan allenast
lefva för denna menniskas lycka! Bah! sådant der
existerar ju ej i verkligheten, blott i fantasien, och
dessutom vore det säkerligen ej konvenabelt att så
der visa sina känslor!
Ett hånleende förvred hennes ansigte.
Tänk om hon plötsligen förvånade dem alla med
den underrättelsen, att hon, trots allt, verkligen ändå
hade ett hjerta.
Bevars, det vore väl ännu mindre passande. Dock,
hunt egendomligt; hon kände liksom en ny lifskraft,
en hittills okänd energi uti detta ögonblick
genomströmma sina ådror.
Der ute sken solen, ungdomens glada röster hördes
sorlande, och musiken spelade med långa, mjuka
stråkdrag: »Das Leben ist doch schön».
Men nu hånskrattade hon högt!
Doll]) Jßoon.
Frukt den bästa medicin!
|f||Sjet är förvånande, hvilken stor
läkedoms-kraft de mogna frukterna gömma, och
den ofta gjorda iakttagelsen af deras goda
verkan har helt visst bidragit till det
allmänna talesättet, att »frukt är helsosam».
Vindrufvoma och särskildt de blåa
druf-vorna äro ofantligt närande och synnerligen
blodrenande. Dernäst i medicinskt värde
komma persikorna, som dock ej få vara
öfver-mogna och äro mest helsobriugande, då man
förtär dem helt tidigt om morgonen på fastande
måge. En dagligen, före all annan föda, hvarje
morgon förtärd apelsin är ett utmärkt medel
mot dålig matsmältning och kurerar vid längre
kur alldeles fullkomligt. Kokta äpplen äro
för yngre barn så godt som oumbärliga och
göra det möjligt för mödrar och sköterskor
att reda sig utan några obehagliga pulver
och mixturer. Saften af tomater är ypperlig
vid lefver- oeh tarmsjukdomar, och saften af
vattenmelon är vid feber- och njurlidanden
helt enkelt oskattbar. Den kan njutas i
qvantiteter efter behag och bör endast
undvikas i koleratider, då man ju öfver hufvud
plägar taga sig till vara för all frukt. Saften
af en citron i en kopp varmt kaffe är ett
förträffligt medel mot hufvudvärk, och huru
användbara äro ej alla bärsafter som tillsats
till vatten i hvarje sjukrum! En saft af
björnbär inkokad med socker är ett utmärkt
ro-gifvande och lenande medel mot hosta, likaså
en marmelad af svarta häggbär, inkokad med
socker och utspädd med varmt vatten, hvilket
dricke3 om qvällen, strax innan man går till
sängs. För skrofler är ett af slånbär kokadt
och, i stället för vatten, kallt drucket te ytterst
helsosamt. Smultron, som pressas sönder på
huden och få torka in, verka välgörande mot
kylknölar. Naturen erbjuder oss således
oskattbara rikedomar i angenäma läkemedel, på
hvilkas verkan man endast behöfver göras
uppmärksam för att med framgång begagna
sig af dem.
Qvartalsprenumerationen måste
nuorne-delbart förnyas af alla, som önska
erhålla tidningen utan afbrott.
Wt
»Det kommer från tänderna».
en första plantan i ett ungt, lyckligt äktenskap,
en älsklig liten tös på tre månader, har
plötsligt blifvit sjuk. Hon har feber och försmår den
bjudna födan. Då ocli då rullar hon obehagligt med
ögonen, skrattar i sömnen; men delta skratt afbrytes
af konvulsiviska suckar, som vanställa det annars så
förtjusande lilla ansigtet. Den unga modern sväfvar
i djup ångest. Hennes man önskar, att en läkare skall
tillkallas. Först blir dock en väninna till huset, en
äldre, synnerligen »erfaren» dam tagen till råds,
hvilken med ofelbar säkerhet uttalar det visa ordet:
»det kommer från tänderna». Den efterskickade
barnmorskan bekräftar med tadelvärd efterlåtenhet
för de ärade kundernas fördomar: idet kommer från
tänderna». Herrn i huset är således öfverröstad och
måste foga sig efter flertalets dom. Så lägger man
händerna i knäet och väntar. Men tänderna vilja
icke komma, och sjukdomen tillväxer med hast. Ett
fullständigt krampanfall infinner sig och upprepas
efter åtskilliga timmars paus, allt häftigare och
häftigare. Den slutligen — ehuru för sent — tillkallade
läkaren kan endast konstatera, att kramp, som så
ofta sker, uppstått genom oordningar i
matsmältningen på grund af dietfel, att genom inskridande i rätt
tid faran hade kunnat afvändas, men att nu den
lilla sjukas krafter genom de upprepade anfallen ha
uttömts, och att den sorgliga katastrofen ej är långt
borta.
Men fördomen är ett starkt fäste med väldiga
ringmurar, som bjuda orubbligt motstånd åt äfven de
vigtigaste förnuftsskäls stormlöpning. Och så
framhärdar ännu i dag den »erfarnas frun i den fasta
tron, att barnet dog i »ondt för tänder», trots att
det ännu ej hade nått den normala åldern för
tandperioden. Denna begynner nämligen i regel ej före
den sjette månaden (ofta mycket senare) och varar
med längre eller kortare pauser ungefär till midten
af det tredje året — tidpunkten, vid hvilken
vanligen de första - tjugu tänderna (mjölktänderna)
fullständigt kommit i dagen. De nu ännu felande tolf
kindtänderna tränga ofta mycket senare fram och
ha, vid den då redan framskridna kroppsliga
utvecklingen, ej längre några sjukdomar i följe.
Vi vilja för öfrigt icke förklara omöjligt, att flere
fall af barnkrämpor — om de inträffa i den ofvan
nämda perioden af barnaåren — kunna betingas af
tandsprickningen. Men äfven i denna händelse böra
de aldrig försummas, för det första, emedan
icke-fack-mannen ej förmår afgöra, om i sjelfva verket denna
orsak och icke snarare en helt. annan ligger till grund
för opassligheten, för det andra emedan äfven de af
tandsprickningen betingade krämporna äro ganska
allvarsamma; den svaga barnorganismen kan ej länge
bjuda dem motstån 1, men läkarhjelp i rätt tid
verksamt bidraga till deras övervinnande.
Dock vilja vi nu vända vår blick från den ofvan
skildrade, sorgliga scenen till en mindre smärtsam
familjebild, som funnit en gynsammare afslutning.
Vi se en kraftigt utvecklad, hittills alltid kry pojke
framför oss, hos hvilken i laga ordning och utan
några egentliga svårigheter de första framtänderna
(de mellersta i nederkäken) infunnit sig med det
första halfåret af hans lif. Nu befinner han sig i
nionde lefnadsmånaden. I-Ian har feber, hostar och
förvrider smärtsamt ansigtet vid hvarje hostattack.
Samtidigt synes tandköttet i öfverkäken lifligt rodna
och svullna och är tydligen ömt, då den lille ängs-
ligt afvärjer hvarje beröring med munnen. Denna
tandköttets inflammation är obestridligen det säkraste
tecknet, till att en grupp tänder inom kort skall
bryta fram. Barnets mormor synes alltså vara i sin
fulla rätt, då hon bestämdt påstår, att den lille lider
af »tandhosta». Insöfda genom trollkraften hos detta
lugnande, men dock så bedrägliga namn låta hans
anhöriga fem dagar gå onyttigt förbi, efter hvilkas
förlopp visserligen två tänder i öfverkäken kommit
till syns, utan att dock sjukdomen derför det minsta
gifvit med sig. Snarare har den än ytterligare
utvecklats. Läkaren finner en redan långt framskriden
lunginflammation, en sjukdom som ej härrör från
tänderna, utan — enligt de nya vetenskapliga
forskningarnas resultat — deraf att mikroskopiska,
sjukdomsförande smittofrön intränga i kroppen.
I båda de anförda exemplen ha vi konstaterat
befintligheten af feber. Slika och flere andra slag af
febrar, uppkomna genom de mest skilda orsaker,
från den lätta endagsfebern ända till tyfusfebrarne,
förekomma mycket oftare under barnaåren än hos vuxna.
Till och med för läkaren faller det sig i en del fall
ofta svårt och, blott sedan han uteslutit alla andra
möjliga orsakande moment, lyckas det honom att
afgöra, om det gäller en tandfeber eller en annan
feber, under det de »kloka fruarna3 mycket lätt och
snabt komma på det klara med sin
tandfeber-diagnos.
Likaså är icke-fackmannen ej i stånd att med
säkerhet skilja de mångskiftande tandutslagen från
de akuta hudutslagen (messling, skarlakansfeber,
vattenkoppor, nässelfeber o. s. v.) och kan derför anställa
obotlig skada genom att förhastadt förutsätta de
förstnämda och dermed uppstående försumlighet.
Vi ha nu slulligen att sysselsätta oss med ännu
en sjukdom, som äfven den kan stå i samband med
tandsprickningen. Men derför tillskrifves den ock
af folk i allmänhet allt för ofta just denna orsak,
försummas under denna alltid tillgängliga täckmantel
för den ljufva beqvämligheten och blir så för vår
afkomma till ett fruktansvärdt ondt, som likt en
mordengel härjar i deras led. Detta onda är
barnens tarmkatarr, som obetingadt bidrager med den
största kontingenten — särskildt i storstäderna —
till den enorma dödligheten bland småbarn, då den
enligt statistiska beräkningar bär skulden för minst
10, ja, ända upp till 75 procent af alla bland dibarn
förekommande dödsfall. Äfven här är det åter den
outrotliga barnkammarfördomen, som till en stor del
har ansvaret för de bedröfliga statistiska fakta. »Det
kommer från tänderna», lyder äfven här mormödrars
och i barnfruars» omutliga dom — »det är
tand-diarrhé» — »man skall inte undertrycka det» —
: det skyddar för kramp» — och hur de nu allt heta
alla de falska och förderfliga slagord, som från
generation till generation gå i arf likt en ond
sjukdom, och mot hvilka lärdomarne af vetenskapens
framsteg och erfarenhetens språk magtlösa studsa till
baka som från en stålad sköld.
Inträffar öppning blott två eller tre gånger om
dagen, kan man se tiden an i två till tre dagar, om
barnet i fråga är kraftigt och uppfödes af modern
eller amma. Hvad som öfverskrider denna gräns
måste — lika godt om det ursprungligen härrör från
tänderna eller ej — skyndsammast hänvisas till
läkarebehandling. För dessa svaga, med flaska
uppammade drifhusplantor, som i våra tider af bleksot och
nervsvaghet så ofta förekomma, kan till och med det
ofvan tillstadda måttet bli till skada och under
sjukdomens vidare utveckling — isynnerhet om
kräkningar tillkomma —- allt för lätt medföra allmän
svaghet, blodbrist i hjernan samt, som följd häraf,
de med rätta så fruktade krampanfallen, hvilka man
just inbillat sig förekomma genom sitt afsigtliga
låtgå-system. C.
Teater och musik.
Första Trebellikonserten gafs i tisdags å k. operan.
Hvad Antoinette Trebelli och hennes del i
konserten beträffar hafva vi härom yttrat oss å annat
ställe i dagens nummer. Vi nämna här endast, att
de nummer, hon utförde, voro den bekanta
Tita-nia-arian ur »Mignon», Zerlinas aria »Banna, banna
din Zerlina» ur op. »Don Juan», ett par
musikstycken af Gordigiani och Massé samt tillsammans med
hr Behrens Faure’s »Crucifix», hvarjemte som sagdt
utom programmet gafs skrattarian ur »Manon Lescaut».
Glädjande var det att åter få höra hr Conrad
Behrens, hvars förträffliga bas utomordentligt väl
bibehållit sig. Han föredrog sina nummer, bland
hvilka vi särskildt vilja framhålla Invalidarian ur
»Guldkorset» och i synnerhet (utom programmet)
Lindblads välkända visa »Månn tro, jo jo», med
varm känsla och öfverlägsen sångkonst.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
