Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Fredagen den 20 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som e] antages till Införande, återsändes, såvida porto bl- | r> ||M Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr*
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under 1 krona.
Programmet uttyldes af hr Dik Haagmans, en
holländsk pianist af ej synnerligen framstående rang
som solist, men som det tycktes god ackompagnatör.
Särskildt tack förtjenar hofkapellet under herr
Henncbergs ledning för det förträffliga utförandet af
uvertyrerna till »Euryantlie» och »Kienzi». Det
belönades ock med stormande bifall. — Nästa
Trebelli-konsert gifves på torsdagen denna vecka.
Kungl, operan gifver på fredagen »Faust», om
söndag »Aida». I nästa vecka återupptages »Ernani»
efter ett par års hvila. . För öfrigt förberedes till
återuppförande »Nordens stjerna» och »Leonora»
m. fl.
K. dramatiska teatern har nu hvarje afton under
en veckas tid for en talrik och intresserad publik
gifvit de båda nya styckena »Ett löfte» och »Sin
pappa upp i dagen».
Vasateatern gifver i afton (onsdag) sin första
operett för säsongen, »Kapten Fracassa» i 3 akter efter
en fransk idé af K. Genée och F. Zell med musik
af R. Dellinger. Hufvudrollerna och deras
innehafvare äio: Furstinnan Blanche de Coligny —
fröken Johnson; Abigail, hennes tant — fröken
Magnusson ; Lörd Littlepole, amiral — hr Lundin; Lady
Chester — fru Jensen; Kapten Modesto Fracassa
— hr Waxberg; Mäster Oberto — hr Lundahl;
Mo-ino, hans första biträde — hr Klinger; Andrea,
verkmästare vid arsenalen — hr Dahlström;
Schrol-lina, hans dotter — fröken Ekström, och Ali,
Fra-casäas betjent — hr Strömberg.
Operetten spelar i Italien i början af förra
århundradet. Samma pjes gifves äfven på torsdag och
sedan tills vidare hvarje dag.
Den IS sept.
Skogsfrun.
Berättelse för Idun
af A ve.
’Forts.)
|]et dröjde dock ej stort längre än en
vecka, förr än badsällskapet med en
viss välvilja antog, att Steinerz förlorat sitt
hjerta till lilla fröken Anna, och detta var
så mycket mera tillfredsställande, som det ej
hade undgått någon, att den gifta damen allt
ifrån första stunden formligen hade insvept
den unge mannen i lågan af sina djupa
blå-grå ögon.
Hade hon ej varit gift, så — ja då skulle
det säkert varit ute med honom, ty ibland
rent af bleknade han under denna eld. Det
hade man märkt.
Alla tre foro gerna ut med Halverson i
hans storbåt; stundom utgjorde mor Helena
femte personen i laget, och sedan första
gån-geu hon var med på segelfärden, förstod hon,
att Steinerz och fru Klara voro gamla
bekanta och mera än vänner, samt att fröken
Anna blott var ett slags förkläde för den
gifta qvinnan.
Harmen kokade i den hederliga hustruns
sinne, och likt två blanka spjut korsades
damens och fiskarqvinnans blickar bakom den
•unge mannens skuldror. Han märkte det ej.
En dag seglade detta lilla sällskap tvärs
öfver Skelderviken till Engelholm. Det
blåste en frisk vind; fru Klara tycktes vara
rädd, tryckte sig hårdt intill Steinerz, som
under skyddet af en rundskuren kappa lagt
armen kring hennes midja. Båda voro de
så försjunkna i hvar andra, att de häftigt ryckte
till vid en kärf hostning bakom dem, der mor
Helena satt vid styret.
»Med förlof frågadt, kommer inte fruns
man hit till Arild i sommar?»
Fru Klara rätade sig hastigt upp ur sin
vekligt sammansjunkna ställning. »Min man?
Nej, visst icke.» Hennes ton var hvass, nästan
gäll. »Madam Halverson är för god, som
intresserar sig för mina angelägenheter.»
Steinerz drog sakta armen till sig, och det
var förgäfves, att både fiskarhustrun och fru
Klara sökte hans blick: ögonen voro envist
fästade på vågornas krusiga kammar. Men
fiskarens och hans maka vexlade ett mycket
sägande ögonkast, under det fröken Anna
helt omotiveradt började ett samtal med
Halverson om den flygande Holländaren.
»Hafsfrun är mycket värre än spökskeppet,»
svarade fiskaren med ett menande småleende.
»Hon rifver upp storm, innan man vet ordet
af, när hon inte får sin vilje.»
»Sin vilje, hvad vill hon då?» Anna såg
tvekande och ängsligt på sin väninna, som
blottat sin ena arm för att lekfullt doppa den
i det klara, grönblå hafsvattnet.
»Se, herr Steinerz, det ser ut ibland, som
om armen vore bruten! Ja, jag vet
naturligtvis orsaken till synvillan. Nå, hur var
det med hafsfrun, Halverson? Har hon,
liksom jag, anlag för sjösjuka, när det blåser?»
Fru Klara hade räddat situationen.
Fiskaren mötte hennes smekande ögon med
en egendomlig blinkning.» Nej, hennes nåd,
hafsfruu har det ej på det viset; hon vänder
helst upp och ned på hela galejan i ett tag,
om en inte offrar» — — —
»Offrar — hvad — hvem — hvad vill hon
ha?» invände fröken Anna för att afvända
uppmärksamheten från de två andra, som
utbytte ett par ord på franska.
»Vantar tar hon helst!» svarade mor Helena
med ett visst eftertryck.» Men det är bäst
att ej tala om sådant. När en talar om troll
och deras klä’r, så ä’ di när.»
Nu såg Steinerz upp med en snabb blick
och mötte fiskarhustruns ärliga, trofasta ögon.
En skugga gled dervid öfver hans ansigte.
»Kunna vi ej vända, jag är sjuk, båten
dyker så otäckt!» Fru Klara såg irriterad
ut, men färgen på kinderna och elden i de
trolska ögonen motsade hennes uppgift, att
hon led af sjösjuka.
»Vi få allt lägga till vid landet derborta
först; det dröjer ej många minuter,» sade
Halverson med ett visst gäckande drag vid
mungiporna.
Bortåt aftonen sågs Halversons båt kryssa
till baka till Arilds läge, men af passagerarne
fans der nu blott Steinerz; de två damerna
hade funnit ett sådant behag i det lilla
idylliska Engelholm, att de beslutat stanna der
en eller två dagar samt sedan färdas
landsvägen tillbaka till Kullaberg.
Steinerz satt tyst i båtens akter, insvept i
sin plaid; äfven Halverson och hans hustru
voro tysta, en djup förstämning hvilade öfver
dessa tre personer, hvilka för ett par veckor
sedan på sätt och vis voro så förtroliga med
hvar andra.
De visste alla tre, hvem som stod
skymmande och kylande emellan dem. Steinerz
visste tydligare, än om det blifvit sagdt med
klara ord, att hans värdfolk nu kände
orsaken till hans tidiga ankomst till fiskeläget,
och han erfor i denna stund, då de voro
ensamma, ett behof af att förklara sitt
förhållande. Men klyftan emellan den
öfver-civiliserade jorddrotten och det okunniga
fiskarfolket var ju för stor att med- ett raskt hopp
öfverspringa.
Hur skulle han kunna för dessa
natur-menniskor, som aldrig medvetet dagtingade
med pligt och samvete, förklara en sådan
förbindelse, som den han knutit med fru Klara.
Hur rått, naket och brutalt skulle det ej
låta, om hau med sådana ord, som detta äkta
par kunde uppfatta, skulle säga, att von
Waldenau var Klaras flicknamn, att hennes
man hette — något helt annat, och att hennes
vistelse här var andra akten i en
äktenskapskomedi, hvars tredje afdelning kanske skulle
sluta med laglig skilsmessa och — —
Steinerz afbröt sin tankegång; det var så
otäckt motbjudande-att tänka på fjerde akten
nu, då han" tyckte sig se, hur den framträdde
så skarpt aftecknad mot en mörk, suddig
bakgrund.
Hur olika hade ej denna dagliga
sammanvaro, den han föregycklat sig som ett paradis
med berusande doft af förbjuden frukt, tett
sig i verkligheten! Den så sinnrikt anlagda
planen att mötas här föreföll honom mycket
lik ett simpelt bedrägeri, oeh tanken, på att
bildade, hjertegoda qvinnor der borta i den
-landtliga husklungan nedanför granitkolossen,
ansågo honom för Anna Nerfälts trolofvade,
ingaf honom en vämjelse, som var starkt
blandad med vrede mot den, som försatt honom
i denna falska ställning.
»Konstiga makriller de här två fruntimren,»
började Halverson plötsligt, utan att låtsa
se sin hustrus varnande blick. »Frun har
ögon att köpa fisk för, oeh hon förstår min
själ också att bruka dem. Jag skulle aldrig
talt om’et, ifall herrn och hon varit gamla
bekanta, men eljes sa’ Svenssons och Nilssons
pojkar, som ha liksom herrfasoner, att då hon
varit med dem på segelturer, har hon himlat
och slagit sticksmäll med ögonen på samma
sätt som mot herrn. Hon är väl rädd att
komma ur tagen, kan tänka.»
Fiskaren skrattade tort, jemkade segel och
skot, tog så åter upp samtalet, utan att låtsa
märka, att ingen svarade honom.
»Ser jag rätt på den yngre, så är hon ett
tjenstehjon, så finriggad hon är, och det
förargar mig, att folk tror herrn om att hänga
henne i kjortlarne, med förlof sagdt. Herrn
har begripligtvis genast sett, hvad de gå för,
och bara nojsas en smula med dem. Bättre
förtjena ej heller sådana fruntimmer.»
Steinerz kände hvarje fiskarens ord som ett
piskrapp, ty han märkte klart oeh tydligt,
att den okunnige arbetaren hade vägt hvarje
ord, innan de uttalades, och att det ej var ett
snack i luften.
»De äro ej äfventyrerskor; Anna Nerfält
känner jag, hon har förr — innan hon blef
sällskapsdam hos fru von Waldenau — tjenat
som kammarjungfru. Ni har goda ögon,
Halverson,» sade Steinerz med ett frostkallt leende.
»Men det är ej vackert att tala illa om
qvinnor.»
»Ah, hvad baktal anbelangar, så är jag ej
rädd för att säga frun midt i synen, hvad
jag tänker om en sådan hustru! Hon ser mig
ut till att kunna löpa från en man, så fort
hon får öga på en annan.»
Steinerz svarade ej. Halverson var
oåtkomlig; han kände inga andra lefnasdsregler, än
dem samvete, heder och hjerta föreskrifva.
Sällskapslifvets antagna bruk och sedvänjor
voro honom obekanta, och om han äfven
lärde känna dem, skulle de för honom vara
betydelselösa aftal.
Och den solbrända hustrun, som så lugnt
och säkert skötte båtens roder, hon kände
säkert ej mera än en benämning på den hustru
som utan andra skäl än — Ja, hvilka voro
egentligen Klaras skäl att bryta sitt
äktenskap?
Ända tills i dag hade hon trott på en
himla-stormande kärlek, som har rättighet att sprida
sorg, olycka oeh vanära öfver många, på det
att två må kunna berusa sig af lyckan, men
nu?–
Hvad var det då, som förändrats? Klaras
kärlek var det ej; den hade i dag haft samma
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
