Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Fredagen den 27 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med Iduns expeditlon är förenad Iduns uträttnlr.gsbyrå, hvilken gratis l r-\ II kl till billigaste pris och på bästa sätt utför alla möjliga uppdrag til |tjenst
verkställer alla uppköp åt Iduns abonnenter I landsorten samt för öfrigt | LJ U IN för Iduns ärade läsarinnor.
skap. Men också — hade hon rättighet att
skjuta ifrån sig rikedom och beqvämlighet?
Hon satte sig vid fönstret och blickade ut
i den stilla qvällen. Hvilket var rätt? Denna
fråga kom oupphörligt for henne.
Yar hennes kärlek lika oegennyttigt varm
som förr; kunde hon skapa ett lyckligt hem;
var hon mägtig att blifva den sträfve mannens
solstråle?–Nej. Det var för sent.
Lifvet oeh fattigdomen hade blekt kindens
rosor och borttagit själens ungdomliga
spänstighet. Hon var ej mera den adertonåriga,
lifsvarma Maria, med tro och hopp på lifvet.
»För sent, för sent» ringde det i hennes öron.
Men mot mostern gjorde hon kanske ej rätt.
Den gamla, hvithåriga qvinnan med sitt nöjda,
Tindergifna ansigtsuttryck. Hade hon rättighet
att fråntaga henne några år at ro och frid?
Hon sprang hastigt upp, ilade fram till
mostern och slog armarne om hennes hals.
»Moster,» frågade hon i hennes öra, »har
da det mycket svårt?»
»Jag,-» sade den gamla, »nej, visst icke;
då jag har min lilla matbit för dagen och en
smekning af dig ibland, vore det väl bra orätt
att klaga.»
Hon såg så rar ut, den gamla, att Maria
måste kyssa henne än en gång.
Sedan gick hon fram till byrån, tog fram
papper, bläck och penna och skref utan långt
betänkande två betydelsefulla ord på ett rent
pappersark:
»För sent!»
Så lade hon ihop det och skref med
darrande hand utanskriften:
»Herr Gustaf Berg. Malmö».
Gastronomiska kåserier.
IV.
Om rapphöns.
/a .
^|Jagtsäsongen är öppnad, och dermed erbjudes at
JLA våra husmödrar den efterlängtade lägenheten
att åter åstadkomma någon större omvexling i
den dagliga matseJeln. Vi vilja derför i dag
närmast fästa uppmärksamheten på den mångsidiga
användningen af rapphöns och dervid särskildt
framhålla, hurusom de vanligen djupt föraktade gamla
rapphönsen förträffligt låta använda sig till smakliga
anrättningar och afgjordt stå i första linien som
soppor efter följande metod. Man invecklar rapphönsen
i tnnna skifvor af orökt späck och steker dem hastigt
styfva i smör. Sedan de kallnat, lösgör man noga
köl tet från benen, hackar de senare i små bitar och
ställer dem med något köttextrakt och rikliga
kryddor på elden. Köttet befriar man från alla senor,
hackar det helt fint och uppvärmer det med färskt
smör, hackad lök och persilja samt det färserade
späcket; tillsätter derefter två äggulor och två glas
madeira. Såsen på benen afslås nu genom en sil,
afredes med något brynt mjöl och blandas till
pu-réen. Sedan soppan nu värmts upp — men ej
kokat — kryddas den med något salt och
cayenne-peppar och serveras med stekta hvetebrödstärningar.
På samma vis kan man af gamla rapphöns anrätta
en synnerligen smakfull ärtsoppa, i det man kokar
ärterna mjuka i bensåsen tillsammans med rikligt
selleri, passerar den genom en sil och blandar de
två puréerna.
Vidare kan man äfven med fördel använda puréen,
i det man blandar den med en färs af hälften
kalf-kött och fett fläsk, förhöjer smaken med hackade
champignoner och en charlottenlök, ger den spets
med saften af en citron och af det hela formar en
pastej, som kokas antingen i en puddingform i
vattenbad eller ock i en kastrull, insmord med smör
och belagd med tunna späckskifvor. Till denna rätt
serverar man en brun champignonsås, tillsatt med
madeira. Den med rapphönspuréen blandade färsen
egnar sig äfven väl till fyllnad i ett kålhufvud, som
man förväller i varmt saltvatten, derpå afkyler i kallt
vatten och fullständigt utplattar; färsen strykes nu
mellan bladen och kålhufvudet kokas i en stark
fett-spad. Kålen serverar man äfven med madeirasås.
Vidare kan man af gamla rapphöns anrätta en
»salmi», i det man fråntager bröslbitarne af de stekta
hönsen och långsamt låter dem puttra vid sakta eld
i en kraftig köttspad, tillsatt med några,
charlotten-lökar, citronskal och några champignoner. Alla
öfriga köttrester arbetas, under tillsättande af något
sås, till en purée, som blandas till köttstyckena. Alla
ben hackas fint och urkokas med kryddor i en
kraftig spad; denna passeras sedan, hopkokas, spetsas
med sherry och bredes, sedan den tjocknat, öfver
»salmin», hvilken ännu en gång uppvärmes, anrättas
på en rund karott och garneras med små blommor
af bläddrig mördeg och hårdkokta, i skifvor skurna ägg.
En enklare »salmi» kan man ock bereda på så
sätt, att man långsamt låter rapphönsen stekas
ordentligt möra, hvilket med gamla höns drar
grundlig tid, och efter kallnandet skär dem i stycken.
Man slår så i en kastrull några skedar provenceolja,
ett glas rödvin, salt, peppar, något cayenne och saften
af en citron, lägger rapphönsköttet härtill, låter det
hela hettas upp på elden och skakar det sist
ordentligt om hvart annat.
Slutligen kan man äfven af de mörstekta och
kallnade gamla rapphönsen bereda en smaklig salat, i
det man skär upp dem i prydliga stycken och
anrättar dem på en salat af kokade selleriskifvor,
fin-bladig hufvudsalat oeh krasse och deröfver gjuter en
sås, hvilken framställes så, att man finhackar några
charlottenlökar och persilja, blandar detta med två
kokade och två råa iiggulor, något salt, krossad
peppar, olja och kryddättika, rör det hela väl
tillsammans och slutligen tillsätter | liter vispad ägghvita.
Unga rapphöns fyllas med en köttfärs, hvilken
man blandar med den finhackade lefvern; sedan
om-vecklas de med fina speckskifvor och stekas saftigt
på spisen. Härtill lämpar sig en hvit sellerisås, till
hvilken man skär ett halft dussin unga
sellerihufvu-den i tumslånga bitar, förväller dem ett par minuter
i hett vatten och låter dem under en timme kokas
mjuka i en kalfspad, som man tillsatt med ett stycke
med mjöl blandadt smör, fyra med grädde
samman-vispade äggulor, peppar, salt och något citronsaft.
När sellerin är riktigt mjuk, pressar man den genom
en sil, och denna purée sättes till såsen.
En gourmet.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
Om qvinnans värde.
Tre artiklar af Irma ton Troll-Borostyåni.
III.
lom vi förra gången sågo, är det rätt
be-" tänkliga gåfvor, med hvilka den
forn-helleniska sagan utsmyckat den första qvinnan,
och hvilka följaktligen gällde som
karaktäristiskt qvinliga egenskaper. Framför allt
nyfikenheten, denna olyckssaliga nyfikenhet,
hvilken skulle vara skulden till all olycka på
jorden, då ju den förledde Pandora att öppna
asken och, enligt den anflra mythen, förförde
Eva att äta af den förbjudna frukten på
kunskapens träd. Näst nyfikenheten finna vi
»behag och oemotståndlig älskvärdhet, dolskt sinne,
listig håg och förförisk tunga» uppräknade som
qvinliga egenskaper. Är det månne för dessa
egenskaper, som de i den första af dessa
artiklar uppräknade motståndarne till
qvinnorö-relsen hysa fruktan, att de skulle utplånas hos
qvinnorna genom högre själsbildning och
vid-gadt arbetsområde, och mena de, att deras
utplånande, om något sådant verkligen blefve
fallet, vore att så lifligt beklaga?
»Icke qvinnans fel och svagheter, utan
hennes dygder är det (så lyder svaret), för
hvilkas undergång vi frukta!»
Tomma fraser! Nämn någon enda dygd,
hvilken skulle vara uteslutande qvinlig och ej
desslikes mensklig eller en sådan, som eDdast skulle
anstå mannen, men inverka meuligt på
qvinnans karaktär oeh värde!
Låt oss till exempel dröja vid den erkändt
allmännaste af manliga dygder, det fysiska
modet. För ej länge sedan hände i en liten
ungarsk stad att två barn på fem och sju år
lekte på gatan. Plötsligt störtade tvänne för
en lätt jagtvagn spända hästar fram mellan
husraderna i rasande sken. De hade blifvit skrämda,
och körsvennen förmådde ej hejda dem.
Menniskorna på gatan skingrades förskräckta, flydde
in i portgångarne. Men de af fruktan
förvirrade barnen sprungo, i stället för åt sidan,
midt i hästarnes språnglinie. Då kom en ung
flicka gående — lärarinnan i dervarande
flickskola — öfversåg med en hastig blick den
fara, som hotade barnen, störtade sig mot
hästarne, fick dem i tygeln och bringade dem
att stanna. De små voro räddade.
Detta bevis på mod och kraft är väl nu
synnerligen »oqvinligt»; idealet för »huld
qvin-ligliet» hade kanske långt bättre motsvarats,
om den unga flickan med ångestrop löpt åt
sidan och låtit de arma barnen krossas under
hästarnes hofvar?
Må vi mot denna specifikt manliga dygd,
det fysiska modet, ställa en egenskap, hvilken
företrädesvis tänkes som ett qvinlighetens
attribut: den kärleksfulla hjertegodheten, och
låtom oss efterse, om ej i sjelfva verket denna
egenskap är en lika stor prydnad för en mans
karaktär som för en qvinnas. Jag förmodar,
att det riktiga i en sådan uppfattning tydligt
framstår för hvarje tänkande menniska. Ty
är den beprisade hjertegodheten parad med
qvinlig svaghet i karaktären, såsom tyvärr ofta
fallet är, så är hon visserligen ingen dygd, utan
ett fel. Se vi deremot andligt djup och
mildhet förenade med utveckladt förstånd och
karaktärens kraft, så erhålla vi bilden af en
förträfflig personlighet, öfver hvilken en hvar måste
känna glädje. Finna vi väl då i denna bild
som något särskildt typiskt framstå energisk
manlighet eller blid qvinlighet? För visso
ingendera, eller rättare båda, nämligen det typiska
för en ren, skön mensklighet.
Det finns inga moraliska egenskaper, som i
mannens karaktär kunna bilda en dygd, men i
qvinnans ett fel, eller omvändt; och den ofta
uttalade fruktan, att qvinnorna, genom att egna
sig åt en offentlig verksamhet, så småningom
skulle förlora den äkta qvinlighetens väsen,
saknar hvarje grund.
Hvarje arbete, det samma må nu betingas
af en rent ideal sträfvan eller af allvarlig
pligt-känsla, må fulländas i den stilla kammaren
eller på lifvets marknadstorg — hvarje arbete
förädlar. Qvinlighetens framträdande beror
på intet vis af yttre omständigheter och
sysselsättning, utan af det andliga sinnelag, som
inom hvarje verksamhetsgren kan utveckla sig
oeh bära frukter. Om qvinnan utöfvar sin
verksamhet i den egna familjen eller på
em-betsrummet, bakom boddisken, i skolsalen, på
scenen, på konserttribunen, vid sjukbädden som
vårdarinna eller som läkare — öfverallt är det
det invärtes sinnelaget, detta liuru, hvarigenom
hennes väsen erhåller sin egendomliga pregel,
icke de yttre omständigheterna vid hennes yrke.
Derför handlar det framför allt om den
karaktärs- och själsriktning, som bibringas
qvinnan vid hennes uppfostran. Om hon sedligt
ren och med ädla sträfvanden träder ut på
lifvets arena, så skall hon äfven komma att
verka försedligande och förädlande, och derpå
skall ej det offentliga lifvet förlora. Genom
en slik ädel verksamhet kan ej alstras någon
frånstötande dubbelhet hos qvinnans invärtes
väsende och yttre uppträdande, utan den samma
skall fastmer bringa den sanna qvinlighetens
blomma till skön och full utveckling. Troget
fullföljande sitt arbete, skall dock alltid qvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
