Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. Fredagen den 11 oktober 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar för ett I P\ I I M Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
vid mig; men Gustaf äter i barnkammaren,
och lillan får ju matas; hur skall det då
ställas till, så Astrid sjelf får mat på
hyggligt sätt?»
»Jag antager, att lille Gustaf får enkel,
sund barnmat, och att den del af er dagliga
kost, som passar för de små, är så pass
tidigt färdig, att Astrid i lugn och ro kan ge
både Gustaf och lillan deras mål, innan den
öfriga familjen sätter sig till bords och hon
sjelf behöfver infinna sig hos er i matsalen.»
»Gustaf är bråkig och vill ha sin vilja
fram; eljes skriker han vildt, och då blir
min man ur lynne; derför måste jag alltid,
under våra måltider, låta en af pigorna
komma in i barnkammaren och roa honom, så
han ej skall väsnas och väcka lillan.»
»Kanske gossen brukar slänga sig på
golfvet, skrika och stampa, när han ej får allt,
som han vill ha det?»
»Jo-o, just så, och det vill jag ej, att min
man skall märka. — Gösta tål säkert ej
kroppsaga, han är så spädlemmad och fin.»
(Slut i nästa n:r.)
Requieseat!*
ch unga drottningen på sotsäng hon låg;
men genom öppna fönstren hon vårgrönskan såg :
der lyste äppelblommen, der doftade lind,
och heta linnet smektes af örtagårdsvind.
Med magra fingrar kmt hon af väpling en b-ans:
om ängarna hon drömde i majdagens glans,
om skogen, ack, den svala, som susade mörk
med röda nyponsnåren mellan fura ocli björk.
Ty mer än kungaborgens glänsande ståt
hon älskade dock skogens mossiga stråt;
der älskade hon vandra ofta, dagen lång,
lyssnande till suset och fåglarnes sång.
Der följde hennes blickar dagrames lek . . .
Men sjunket lyste ögat, och kinden var blelc,
ocli snart hon ej förmådde att vandra dit tit,
och sven som tärna visste, att det led mot slut.
Och konungen han trädde i kammaren in.
Hon log och sade: »Sätt dig, käraste vännen min;
ocli tack för år som flyktat, för kronan som du gaf; —
men ack! jag vill ej läggas i stenmurad graf!
yiDet är så kallt dernere, jag älskar sol och vår
och vill, att fåglarne sjunga requiem kring min bår.
Hvad bålar namnet ristas i gyllene skrift i
Nej, lofva mig att reda i skogen min grift!
»Der skola träden sfoigga drottningens lägerstad,
som göms, när hösten kommer, af gulnade blad,
tills vårvind sopar bort dem och strålande sol
ur töande drifva väcker sippa och viol!)) —
Och konungen han kysste den bleknande mund;
och trötta ögon sjönko tillhopa i blund . . .
Igenom öppna fönstret doftade lind.,
och den dödas änne smektes af örtagårdsvind.
Men konungen han glömde hennes sista ord:
i skumma borgkapellet hon vigdes till jord,
och blystöpt kista sänktes i stensarkofag,
(l hvilken mästarhänder mejslat ut hennes drag.
Der låg hon blek i marmor; och orgelen ljöd,
och genom målad ruta föll qvällsolens glöd,
och munkarne de sjöngo både messa oeh psalm,
och rökverksångor fylde koret med qvalm. —
Der låg hon blek i marmor . . . Men tiden den giek,
och sekel följde sekel i vexlande skick.
Den stolta kungaborgen sjönk i ruin,
och öfver ödemurar klängde murgrön och vin.
* Ur den i dagarne utkomna: Vår Daniel och
andra dikter af Edvard Fredin.
Den forna örtagården vardt vildaste skog,
igenom brustna hvalfven vårsolen log,
och gröna mossan smög sig öfver korgolfvets häll,
och fåglarne der sjöngo från morgon till qväll.
De bygde sina nästen kring glömd sarkofag,
å hvilken mästarhänder mejslat blida drag;
de sjöngo rundt om grafven i rosornas doft
ett vårens reipiicm öfva• multnande stoft.
Och trädens kronor skugga drottningens lägerstad,
som göms, när hösten kommer, af gulnade blad,
tills vårvind sopar bort dem och strålande sol
ur töande drifva väcker sippa och viol.
Edvard Fredin.
Granris.
Skiss af E. U.
f i lan blir alltid så vemodigt stämd, när
gsLgSg man ser granrisets mörka grönska
sticka af mot de grå gatstenarne; det är ju
också en sorgens symbol. De hvita lakanen
för fönstren, de svartklädda menniskorna och
— granriset säga oss alltid, att den grymme
liemannen åter skördat ett offer.
* *
*
Solen, en blek höstsol, kastade sina svaga
strålar genom det öppna fönstret och lyste
på en svart kista, som stod på ett par stolar
midt på golfvet. Det var en sådan der
vanlig svartmålad kista, som de fattige måste
skänka sina döde.
Den inströmmande friska luften och doften
af granriset, hvarmed golfvet var beströdt,
blandade sig på ett egendomligt sätt med
den qväljande liklukten.
* *
*
Den döde var en helt ung man.
Allhär-jaren hade ej förmått utplåna de sista spåren
af en skönhet, som en gång måtte hafva varit
af mindre vanligt slag. Frid låg öfver de
bleka dragen, ett mildt leende krusade
läpparne, och en lock af det mörkbruna håret hade
liksom gäckande smugit sig ned i pannan.
I handen höll han en liten bukett — de sista
höstblommorna från den lilla trädgården der
utanför. I dag skulle han begrafvas. Ännu
en sista blick skulle hans närmaste få kasta
på det så kära ansigtet — och sedan...?
* *
*
Det var tre qvinnor, som här mist det
käraste de egt: sonen, brodern, den trolofvade.
Han var så ung, så lefnadsglad och full af
förhoppningar. Snart skulle de ha förenats
for lifvet, de unga tu. Hvilka luftslott hade
de ej byggt, huru lyckliga skulle de ej blifvit
allesammans! Hans lycka var ju äfven
moderns och systerns.
Han var så tålig, så hoppfull under sin
sjukdom. »Ack jag blir snart frisk», sade
han ofta, och så jollrade han som ett barn
med fästmön, om huru de skulle ha det i
sitt blifvande hem, om huru det rummet och
det skulle vara inredt, huru han skulle längta
hem till henne från det långa och ansträngande
dagsarbetet på kontoret, huru hon skulle sitta
bredvid honom med sitt handarbete, när han
om aftnarne sysslade vid skrifbordet eller
läste högt ur någon god bok.
Men den smygande febern tog allt mera
på de sista krafterna, och en afton just i
solnedgången somnade han in med hufvudet i
hennes knä och med modern och systern vid
sin sida, somnade den sista långa sömnen.
*
Nu stodo de der, de tre. Solstrålarne lekte
på hans ansigte. Hade ej den svarta kistan,
svepningen och de andra sorgliga
dödsattributen påmint om den dystra verkligheten,
skulle man detta ögonblick ha kunnat tro,
att han ännu lefde, att de trötta ögonlocken
slutit sig i en mild stärkande slummer.
Med osäkra steg går den gamla till kistan
och sjunker ned bredvid den, omfattande sonens
kalla händer med sina. Hejdlöst strömma
tårarne utför de fårade kinderna, och
snyftningar skaka hennes kropp. »Min gosse!...
mitt kära älskade barn!» hviskar hon gång
på gång, och snyftningarna bli allt mer
konvulsiviska. På en stol vid dörren har systern
sjunkit ner, slapt hänga hennes armar
utefter sidorna, och de af mörka ringar omgifna
ögonen stirra på det bleka ansigtet i kistan.
Tårar vägra att längre skänka henne lisa.
Oeh hon, hvars enda lycka, hvars hela lif
han varit, står der med upprätt hufvud, men
med raarmorbleka drag och stela, onaturligt
lysande ögon. Med släpande steg går hon
fram till kistan, lägger sin hand på hans
kalla panna, och så trycker hon häftigt en
kyss på de stela, blå läpparne . .. »Kom
moder! Kom syster!» hviskar hon... De
följa... Ännu en blick... Farväl! Farväl...
for evigt...
I dörren möta de två svartklädda karlar,
som af gammal vana anlagt det stereotypt
sorgsna ansigtsuttryck, som hör till deras
yrke... De skola spika fast locket.
* *
*
Klockorna i kyrkan började ringa. — Och
så strödde de granris utanför porten.
Rosornas ’vintervård.
§nart stundar vintern och med denna en
hvilo-tid för flertalet af de växter, med hvilka vi
pryda våra boningar. Till dessas antal höra
törnrosorna. En och annan torde då råka i
ovisshet beträffande lämpligaste behandlingen af de
samma.
Se här nedan ett och annat derom, och skall
undertecknad känna sig mycket glad, om det kan
lända någon till gagn.
Remontantrosorna böra fram i september, om
de ej hafva knoppar, d. v. s. blomknoppar, eller
äro i blom, ställas på en kall plats inne eller
också ute i ett skjul eller dylikt, så att de äro i
skydd för höstregnet, samt vattnas allt
sparsammare. De få der qvarstå till slutet af oktober
eller början af november. Skulle de derigenom
utsättas för en 4 à 5 graders köld, gör det ingenting;
tvärtom är det dem ganska nyttigt, särdeles de
som skola drifvas. Mången torde kanske tro, att
ett par graders köld är absolut dödande för en i
kruka odlad ros, men detta är ej händelsen.
Genom lämplig betäckning kan också flertalet
af de i odling varande törnrossorterna uthärda
våra vintrar på kalljord. Hafva de vid den
ofvannämda tiden ej fällt sina blad, böra de afplockas,
men få ej våldsamt afslitas (då man på en växt
vill borttaga gulnade blad och de ej vid lindrig
beröring falla af, bör man afskära eller afklippa
bladet, så skaftet qvarlemnas vid växten, det
släpper sedan af sig sjelft). Nu inflyttas de i sitt
vinterqvarter. En vanlig, någorlunda fuktfri
källare, ett oeldadt boningsrum eller liknande lokal
passar härtill. Hufvudsaken är, att de ej få så
varmt, att de börja växa, eller fuktigt, så att de
ruttna, långt bättre är då, att de utsättas för ett
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0362.html
