Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Fredagen den 11 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske ä närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig | l | »i användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | L» U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
man deraf 2 kannor till 30 kannor mjukt vatten;
man lägger askan i ett kar på ett groft stycke linne
och häller vattnet kokande derpå. Detta upplöser
det kolsyrade kalit, som man alltså får en lut af.
Ar vattnet hårdt, måste något mer björkaska
användas. Vid sorleringen af tvätten måste man se
till att få det särskildt nedfläckade lagdt åt sidan
och utsätta det för en extra behandling fore den
egentliga tvätten. Ehuru mångfaldiga goda råd och
föreskifter för en sådan behandling förr meddelats å
våra smala spalter, torde det väl dock vara riktigast
alt här lemna en serie enkla och bepröfvade medel.
Blodfläckar ingnidas med såpa och tvättas i flere
omgångar kallt vatten med kall lut. Gräsfläckar
blötas med sur mjölk och sköljas derpå ut med
ljumt vatten. Fläckar af vangssmörja ingnidas med
smör; efter att ha legat någon stund, kan så fläcken
aflägsnas medels varmt såpvatten, Bläckfläckar få
behandlas olika allt efter bläckets beskaffenhet; har
det varit svart, kan fläcken i regel tagas ur genom
att doppas i litet kokande limonsaft; när färgen är
borta, sköljes med hett vatten. Ofta kan man ock
med framgång använda klorkalk. Fläckar af violett
bläck gå oftast ur vid upprepad behandling med
vinsprit. Bostfläckar aflägsnas med tillhjelp af
syr-salt, i det man håller tygstycket utbredt öfver en
skål med kokande vatten och samtidigt gnider fläcken
med saltet, till dess den mister färgen; derpå trycker
man med ett finger ned den i vattnet för att skölja
ur den. Fläckar som förskrifva sig från rötter och
frukter, aflägsnas bäst efter tvätten, då de då först
bli riktigt synliga. Medan tyget ännu är vått,
doppar man fläckarne i en kokhet klorkalklösning;
när färgen blekt ur, tar man upp tyget, strör på
syrsalt, hvarvid fläcken alldeles försvinner, och
sköljer derpå hastigt i flere omgångar kokande vatten.
På samma sätt borttagas vinfläckar.
Den egentliga tvätten börjar som bekant med att
tyget insmörjes med såpa på de smutsigaste ställena
och derefter sättes i blöt. Härtill använder man
så mycket ljumt, mjukt vatten, att tyget belt täckes.
Det är absolut oriktigt att begagna kokhett vatten,
ty i allt smutsigt tyg och särskildt det, som har
kunnat draga svett åt sig, finnes ägghviteämne, som
vid för hög värme skulle koagulera i tygets fibrer
och der bilda en fläck, som det öfverhufvud är
omöjligt att få bort. Det är detta man kallar, att
smutsen »bränner fast» i tyget. Mycket smutsigt
tyg bör alltid ställas i blöt för sig sjelft i flere
omgångar vatten och med något lut i det eller de första
omgångarna vatten. För öfrigt lägges den mycket
smutsiga tvätten förnuftigtvis nederst i karet.
När tyget stått i blot ett dygn, klappas det lätt
med ett klappträ, hvarvid man får ut en stor del
af smutsen. Dernäst tvättar man i ljumt såpvatten
med litet lut i (det sker ju nu i regel på tvättbräde
eller — i större hushåll — på tvättmaskin), och
derefter är det tillrådligt att skölja ur tyget med rent
vatten, innan man tar itu med bykningen. Denna
består deri, att tvätten, sedan möjligen återstående
fläckar åter insmorts med såpa, lägges i ett kar,
bykkaret, som är beklädt med ett stort lakan, i
hvilket tvätten ligger helt och hållet skyddad mot
smuts, samt försedt med en lång tapp i sidan ned
vid botten. Här får nu tvättyget stå först med ljumt,
sedan med hetare, till sist med kokande lut; den
använda luten tömmes för hvarje gång af, genom att
tappen öppnas. Härefter kommer sköljningen, som
bör verkställas noggrant och fortsättas, till dess
vattnet rinner absolut klart af hvarje särskildt plagg.
Det gäller nämligen härvid att aflägsna så väl alla
sista spår af orenlighet som all lut och såpa, af
hvilka den förstnämda, om den fick torka in i
tyget, skulle göra det skört, medan till och med den
minsta rest såpa ger tvätten en obehaglig lukt. Hur
väsendtlig en ordentlig sköljning är, ser man bäst
af de allenastående goda resultat, som uppnås, der
man kan skölja i rikligt rinnande vatten. Vid den
sista sköljningen blir tvätten blånad; härigenom
vinner man, att en möjligen förefintlig, gul ton i tyget
döljes, då den gula färgen tillsammans med den blå
smälter samman till hvitt. Slutligen skall tvätten
vridas —- hvilket nu allmänt sker på maskin, som
ej blott verkställer arbetet bättre, utan ock skonar
tyget långt mer än handvridningen — och torkas.
Vi ha här angifvit hufvudgången i den vanliga
tvätten och vilja nu blott tillägga några särskilda
anvisningar. Kulört bomull och lärft, färgäkta
bom-ullsdrägter o. dyl sättas icke i blöt, utan tvättas
strax i kokt såpvatten, som gjorts ljumt genom
tillsats af kallt, mjukt vatten. Fläckar må först
aflägsnas genom tvättning med oblandadt såpvatten. När
hvarje särskildt plagg är väl tvättadt och sköljdt,
slätas det ut och hänges upp på ett luftigt ställe
utan sol. Får tyget ligga sammanrulladt, får det
ofta skrynklor. Genom långsam torkning lida
färgerna, och om vintern bör man derför torka sådant
tyg i köket eller i ett varmt rum. Kommer tyget
för nära till värmen, medan det är vått, flyta fär-
gerna samman. För att göra torkningen snabbare
är förmånligt att rulla in de tjockare tygerna i
några stycken lärft och trycka dem deri. Oäkta
bomullstyger tvättas bäst i ett urkok af Quillayabark.
Tvättvattnet bör vara bra ljumt. Till sköljvattnet
sättes ättika, och, när det passar till färgen, blåelse;
tyget skall sköljas, strax efter att det är tvättadt,
då det annars blir fläckigt. Efter sköljningen vrides
tyget lätt och rullas derpå in i kläder, så att de
våta plaggen icke komma att röra vid hvar andra.
Dnder de senare åren användes ofta, särskildt till
fina tyger, en så kallad kemisk tvätt, som både är
beqväm och ger ett godt resultat. Följande metod
kan rekommenderas: 12 ort terpentinolja och 9 ort
salmiakspiritus skakas väl tillsammans och slås i ett
ämbar varmt vatten, hvari man upplöst \ ’ffi mjuk,
hvit såpa. Så mycken tvätt, som vattnet godt kan
täcka, lägges i blöt deri under 24 timmar. Då tas
den upp och kramas lätt ur, hvarpå man häller så
mycket kokande vatten i blandningen, att den blir
ordentligt ljum. Man tvättar då häri tyget rent och
sköljer ur det med två omgångar vatten, som slås
kokhett öfver, och med hviket det får stå så länge,
tills vattnet svalnat.
Vi skola i en sista artikel omnämna tvätt af ylle
och den egentliga kemiska tvätten.
Teater och musik.
Kongl. Operan gifver i dag (onsdag) Gounods opera
»Romeo och Julia» för hundrade gången. Att detta
varder en verklig festföreställning kan man taga för
gifvet. Alla biljetter voro redan tidigt utsålda.
På fredag uppföres »Aida».
Första symfonikonserten gifves om lördag efter
följande program: 1) Ouvertyr; 2) Konsertstycke för
violin och orkester af konsertmästaren Tor Aulin
(solopartiet utföres af tonsättaren); 3) Aria ur
»Eu-ryantlie» af Weber (hr Oscar Lomberg); 4) »En
sommarsaga», symfonisk dikt för orkester af Andreas
Hallen; samt 5) symfoni A-dur af L. van Beethoven.
Aulins och Hallens kompositioner gifvas för första
gången.
Abonnementsjöreställningarna, till hvilka
anteckningen afslutas om lördag, taga sin början
måndagen den 14 dennes, då Donizettis opera »Leonora»
uppföres efter några års hvila.
Dramatiska teaterns elevskola. Anmälningar om
inträde i den elevskola dramatiska teaterns
association med snaraste ärnar öppna, emottagas hvarje dag
å dramatiska teaterns scen kl. 1—2 e. m.
Den 9 okt.
Literatur och konst.
Vår Daniel och andra dikter af Edvard Fredin. Sthlm;
Vilhelm Bittes förlag. När den Svenska
akademien för ännu ej ett år sedan med den sällsynta
utmärkelsen af sitt stora pris belönade Edvard
Fredins diktcykel »Vår Daniel», drogs dess unge,
hittills ganska obemärkte författare med ens fram
i ryktbarhetens solsken. I allt vidare kretsar fick
man ögonen öppna för, att här förelåg ett oerkligt
skaldegry, förtjent af erkännandets uppmuntran.
Och Fredin blef skalden för dagen
Långårig sjukdom, allsköns motgångar och
betryck hade dock redan då så brutit ned hans af
naturen svaga fysik, att framgången kom för sent.
Den kunde ej gifva nya krafter till nytt arbete i
mera ostörd harmoni, den hade blott att kasta
sitt försonande skimmer öfver de sista
sjukdoms-dagarne.
Förutom den prisbelönade dikten innehåller den
nu föreliggande samlingen ett urval af Fredins
smärre dikter, dem han under årens lopp spridt
omkring sig i skilda tidningar (bland dem äfven
Idun) och tidskrifter. Hans diktning kännetecknas
af en nästan qvinlig innerlighet, ett glänsande
formherravälde och stor finess i lyrisk
stämningsteckning. Den kan dock äfven emellanåt höja sig
till verklig kraft, hvarpå vissa partier af »Vår
Daniel» gälla som bevis. I naturskildringen är
Fredin en mästare.
Vi äro vissa, att ingen skall ångra bekantskapen
med hans fina, aristokratiska skaldskap, och
till-låta oss på annat ställe i dagens nummer
meddela en dikt som prof.
Anteckningar om mitt förflutna lif af Wilhelm Erik
Svedelius. Sthlm; Fahlcrantz # C:os förlag. 1
detta posthuma arbete har den frejdade
vetenskapsmannen och vältalaren, den bjertevarme
menniskovännen i form af sjelfbiografiska anteck-
ningar nedlagt minnen, tankar och erfarenheter
ur sitt andligt rika lif allt från ungdomsåren till
ålderdomens dagar. Och att den skatt, som
inneslutes inom dessa sidor, icke skall behöfva bjudas
det svenska folk, den ädle aflidne älskade sä högt,
förgäfves, derom äro vi fast öfvertygade. I det
nu utkomna första häftet rör sig professor Svedelii
anteckningar närmast om barndoms- och
ungdomsåren.
Farbror Trulslunds Stockholmstrip; humoristisk
berättelse af John Johnson (Kapten Punsch,) Sthlm;
Ad. Johnsons förlag. Den flitige skämtaren har
här ånyo fägnat sin vidsträckta läsekrets med ett
alster af sin glada penna, hvars effekt ytterligare
förhöjes af V. Andréns dråpliga gubbar. Farbror
Trulslund är en hederlig gammal småstadsmatador,
som på gamla dagar för första gången kommer
upp till hufvudstaden och naturligtvis blir utsatt
för de befängdaste äfventyr. På sistone hugnas
till och med den gode gubben med en strålande
Vasastjerna, hvadan hans äfventyrliga
Stockholmstrip fick en afslutning, som mången nog torde afun
das honom. Och är slutet godt är ju allting godt.
Vi tro ock, att förläggaren skall få anledning
instämma häri, då han en. gång räknar öfver, i
hvad mån »kapten Punschs» gamle vänner visat
sig minnesgoda.
Hushållsträdgården; en trädgårdsbok för menige man
af Oscar Tamm. Sthlm; Wilh. Bille i distribution.
En verkligt praktisk liten bok, som ej borde fattas
i något svenskt landthem, der trädgårdsskötsel för
hushållsändamål bedrifves. Ja, äfven inom städerna
borde oftare än nu sker tillfälle kunna beredas
till trädgårdsodling, åtminstone i mindre skala;
härtill kanske ej minst hr Tamms bok kan bli en
drifvande kraft. Som täflingsskrift har det lilla
arbetet vunnit Patriotiska sällskapets pris och går
nu helt visst till mötes en än vidsträcktare
läsekrets’ tacksamma erkännande.
På R. Blcedel <j- Comp:is i Sthlm välkända förlag
har utkommit en nyhet, som torde bli väl
mottagen af alla vänner till den nu så allmänt som
hemslöjd utöfvade träsniderikonsten. Vi åsyfta en
serie Träsniderimönster af Wilhelm Oldenburg,
omfattande på 24 planscher en mängd synnerligen
vackra artiklar i den moderna s. k. allmogestilen.
Mönstren utmärka sig särskildt genom vackert och
redigt tryck.
Skogsfrun.
Berättelse för Idun
af Ave.
(Slut fr. föreg. n:r.)
jteinerz hade under hela vandringen varit
ojemn, så upprörd, men på samma gång
så försigtig; det blef henne ej möjligt att af
honom framlocka eller aftvinga någon
afgörande förklaring, på hvilken hennes framtid
berodde.
Hennes man hade visserligen ingen aning
om, att Klaras badresa var ett förberedande
steg till skilsmessa, och hon kunde ännu, utan
allt uppseende, återvända till deras
gemensamma hem. Men hon ryste för det lif, som
der väntade henne tillsammans med den
förtroendefulle maken, fastän hon ej för sig sjelf
ville medgifva, att hennes kärleksförbindelse
med Steinerz var ett äktenskapsbrott.
Der hon nu halflåg i gräset vid hans sida,
medan hafvets vågor med dån bröto mot
bergväggen och stormen strök förbi deras
lugna, ljumma vrå emellan klipporna och med
brus böjde grenar och träd, hörde hon blott
stormen i sin själ, lyssnade hon blott på det
heta vågsvallet af sitt blod, som kom henne
att känna ett slags vansinnig ånger öfver att
ej ha gått så långt hon kunnat.
Hårdare och hårdare slöto sig hennes fina,
smidiga fingrar kring hans; blicken blef
nästan vild och stämman osäker; hon drefs nu
af ett otygladt begär att höra, hvad denne
hafvets kraftige, solbrynte son egentligen
kände för henne, den bedårande qvinnan,
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
