Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Fredagen den 11 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten pä Iduns lämplighet för plats- i r\ i i kl annonser som beröra familjekretsen. — Annonser mottagas endast genom
sökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags I L/ U IN 8. Gumaelius annonsbyrå och hes redaktionen. Abonnentsamlare antagas.
verldsdamen; hon hade länge känt, att
fiskaren utöfvade ett slags inflytande på Steinerz.
»Har kanske ni sjelf varit i hafsfruns
närhet?» frågade hon Halverson oeh formligen
insvepte honom i den magiska lågan från
sina ögon.
»Åh ja — jag som andra. Men det var
innan jag blef gift.»
Klara kände detta nya hugg, men det dref
henne blott längre fram i den strid, hon på
ett så besinningslöst sätt kämpade för att
behålla sitt rof.
»Sedan har det kanske varit skogsfrun här
uppe, som lockat,» inföll hon med en
obeskrifligt gäckande min, i hvilken Halverson
trodde sig se ett hån, riktadt mot honom.
Han visste med sig, att han stundtals stått
under denna qvinnas trolska magt.
»Skogsfrun!» utbrast han häftigt. »Ja,
henne har jag träffat på senare tider, och om
frun vill, kan jag noga beskrifva henne.»
»Gör det! Hon är ju så vacker?»
»Vacker som synden,» svarade Halverson
allvarligt, »och hon har bringat mången i
förderfvet.»
»Hur ser hon ut då?» Klara flyttade sig
närmare intill den unge mannen, han kände
hur hennes arm smög sig under hans i skydd
af den stora ressjalen.
»Jag skulle väl knappast säga det, men
eftersom frun sjelf frågar, så får jag väl
bekänna, att hon gör sig grön för dem hon
vill förleda.» Halverson såg med ett bittert
hånleende på Klaras gröna kjol, under hvars
kant hennes små fötter med de våta skorna
stucko fram.
»Nå-å!»
»Och så de grannaste ögon och hår. —
En gång hade hon lockat till sig en yngling,
och hon höll honom så fast, att han blef
tvungen möta henne i skogen hvar eviga dag.
Hon tog alla hans tankar, sög all hans
lifs-märg, när hon kysste honom, och han vardt
som skuggan af en ung man.
»Han dolde, förstås, för alla detta
kärleksförhållande, som han kände skulle vålla
hans död, men han hade en bekant, som varit
i samma fördömelse, oeh han rådde honom
till att till en början söka få se sin käresta
på ryggen och icke bara i ansigtet; För se,
denne erfarne karlen trodde för sig sjelf, att
det granna fruntimret, som aldrig gaf
ynglingen ro eller fred, var en skogsfru.
»Ynglingen blef nyfiken och smög sig
bakom henne; då såg han, hur tom hon var
invärtes — rakt ihålig, som ett baktråg eller
en vattenho. Han blef rent olycklig öfver
att ha gifvit sig i lag med en sådan, men
han kände ej sjelf något sätt eller vis att
bli fri från henne och rädda sin ungdom och
sitt menniskolif, utan han gick till den der
äldre mannen och klagade sin nöd.
»Medlet ligger i hennes hand,» sade man-
nen; »hon måste sjelf ladda den bössa, som
skall gifva henne dödsknäppen.
»Nästa dag, då ynglingen mötte skogsfrun
och hon var fagrare och närgångnare än
någonsin, började han ställa sig, som om han
vore rädd att mista henne — för se, det är
alltid så, att der vill lögn till mot lögn med
skogsfruar — och han talade om, att döden
ju kunde taga bort henne. Då tog hon till
att skratta, så det ekade i skogen, och sade,
att döden inte rådde på henne, utan att hon
sjelf laddade bössan.
»Det kunde du väl göra, för plasér, med
min bössa, så finge jag se, hur det ginge till,»
sade han.
»Tag hit den!» sade hon, nog så säker på,
att han ej hade karlamod till att fria sig
från henne.
»Nå, hon tog alla de trollting, hon
behöfde till skottet, laddade och lemnade
honom bössan. Men då kom hon att se honom
in i ögonen och märkte, att der kommit
förnuft i dem.
»Du skjuter mig väl ej!» skrek hon.
»Jo, jag gör det!» svarade han.
»Då böljade hon fresta honom på annat
sätt än förr och lofvade, att hon skulle skänka
honom kunskap och hemligheten om alla
växters kraft och gagn; men han stod på sig.
Hon bad att få köpa sitt lif och hans frihet
mot det, att hon sade honom, hvilken som
var den underbaraste och mägtigaste örten
bland alla, men han lade bössan till ögat.
Hon skrek, att ormbunken var örten, och att
hon skulle säga honom allt om dess magt
och kraft. Det frestade, men han tänkte på,
hur tom och ihålig hon var, tryckte på
hanen, skottet small, och hon låg der — men
bara som ett vått, grönt slem–-»
Det såg ut, som om en förstening gripit
det lilla sällskapet, under det Halverson med
sin lugna, djupa röst förtäljde den gamla
sagan.
Helena satt med nedböjdt hufvud och de
starka händerna hårdt knäppta kring sina
uppåt dragna knän. Anna stirrade med
half-öppna läppar och skrämd min på berättaren,
och Klara kände, hur Steinerz’ hand blef kall
och stel, och hur hans arm gled slapt nedåt
sidan, lemnande hennes hand fri.
Hon vågade ej söka hans blick för att ej
i den få se något af det samma, som
skogsfrun sett i ögat på den yngling, hvilken
beslutat att kämpa sig fri; hon ville stiga upp,
springa bort, innan han sköt henne från sig,
men hon erfor i det samma en vansinnig
fruktan för att vända sig om, så han finge se
henne på ryggen — han och Halverson.
Så sänkte tystnaden sig vid fiskarens sista
ord blytungt öfver henne; hon kände sig dömd,
rättvist dömd af en redlig man, som såg
henne sådan hon var.
Utan ett ord drog hon till sig själen, svepte
sig in i den från hals till fot, steg upp och
gick ut i stormen, åtföljd af Anna, som nu
åter blott var kammarjungfrun.
Steinerz hade också stigit upp och ville,
utan att kasta en blick på Halverson, följa
efter Klara.
»Låt bli det, herre!» bad fiskaren, »hon
är farligare nu.»
»Meu — hennes lif!» flämtade den unge
mannen.
»Skogsfruar dö aldrig, men de försvinna,
sedan de förlorat magten. Helena skaffar
nog skjuts på Kulla åt frun; jag ser, att de
tre fruntimmerna gå åt det hållet.»
Steinerz stod en stund rådlös, gick derpå
äfven han i riktning åt Kulla.
Sommarstormen hade plötsligt lagt sig, meu vinden
kom ännu med kraftiga, friska pustar från
det salta Kattegat och blåste Steinerz rakt i
ansigtet. Han gick en lång båge genom
skogen, der en oeh annan grön qvist låg på
marken, trasig, bruten och piskad af stormen.
»Som ett grönt slem,» mumlade han, utan
att veta, det tanken blef till ord — »undrar,
hur han lefde sitt lif, sedan hon försvunnit!»
Det kändes så grufligt tomt — ihåligt
inom och utom honom, han visste sig vara
fri; men fri — som ynglingen, sedan han
skjutit skogsfrun.
Steinerz ryste till och stannade tvärt.
Fliken af en blågrön kjol fladdrade ut öfver
hjulet på en liten char à bancs, som från
Kullagården svängde af mot Mölle.
Anna satt midt emot sin matmor, de sågo
honom båda och fälde ned sina hattslöjor;
vägen krökte sig i en skarp båge, och
Steinerz såg blott en grön fladdrande flik sopa det
rullande vagnshjulet.
»Blott en fläck grönt slem, men den blir
jag aldrig qvitt, ty jag visste ju från början,
att det var skogsfrun. Men jag anade ej,
att sådana förbindelser gälla hela lifvet. All
ens ungdomsglädje för en grön slemfläck, det
är för dyrt. — Månne fiskaren sjelf skjutit
skogsfrun?»
Steinerz vände plötsligt om; det ålåg
honom ju att för det lilla badsällskapet gifva
en sannolik förklaring öfver de båda
damernas afresa.
En brytning emellan honom och fröken
Anna, hade man godheten förmena. Han
lät dem tro detta, bättre det, än att de skulle
upptäcka slemfläcken.
Hela hösten for han med Halverson på
fiske; der ligger själabot i kroppsarbete och
helsa i den friska, salta luften från Kattegat.
Men den der gröna slemfläcken har lemnat
märke efter sig.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
1 sista stund ingångna annonser ha
för dagen starkt inkräktat på de smala
spalternas område, för hvilket vi dock
skola ge full ersättning i nästa nummer.
Huskurer.
Medel mot snufva, hosla, diarré,
kräkning och hufvudvärk. Så ofta nämda
sjukdomsformer bero på förkylning,
kunna de lätt botas derigenom, att
ryggen och magen morgon och afton
bestrykas med matolja. Beror
åkomman på hastig afkylning efter det man
förut varit mycket varm, behöfs ingen
vidare åtgärd för att på en eller ett
par dagar fa förkylningen häfd.
Beror densamma åter derpå, att man un-
der kalla dagar fortsatt med drägten
från den varmare tiden, så måste
varmare drägt genast anläggas, emedan
ny förkylning annars tillkommer, och
denna kan efter hand orsaka eller lägga
grund till svårare sjukdomar.
Att för borttagande af hosta bestryka
strupen — eller att för borttagande af
snufva bestryka näsan med matolja är
något, som endast med stor
sparsamhet bör företagas. Har man genom
bestrykning af rygg och måge samt
genom anläggande af lämplig drägt
fått lungorna och magen i godt skick,
så försvinna hostan och snufvan,
äfvensom kräkningen och hufvudvärken
utan vidare.
Om ett barn förkylt sig och fått
hosta, bör man särskildt vara försigtig
med bortdrifvandet af detta
förkylningssymptom genom bestrykning af strupen.
I annat fall öfvergår
forkylningsåkom-man lätt i en lungkatarr eller i än
farligare sjukdom, utan att man märker
någonting farligt, förrän sjukdomen är
fullt utbildad. Skulle emellertid
barnet mycket störas genom natthosta, så
kan man, för att hafva denna, stryka
olja på strupen. Ar hostan icke för
gammal eller annars icke af för svår
art, så bättras den nästan omedelbart,
och efter några minuter är den
alldeles borta — lör tillfallet.
Har man icke tillgång på matolja
— en vara, som emellertid såsom
läkemedel är af den art, att den bör fin-
nas i hvarje hem — så kan man reda
sig någon tid med terpentinolja. Detta
ämne, som äfven är ett i många fall
utmärkt botemedel, torde finnas
temligen allmänt eller kan åtminstone lätt
anskaffas. Vid användningen
genomdränkes en sockerbit med oljan samt
söndertuggas, naturligtvis utan att det
söndertuggade utspottas. Ny
uppkommen hosta eller för talandet hinderlig
struptorrhet botas genom nämda
medel lätt nog.
Medlet bör emellertid, särskildt
såsom starkt urindrifvande, endast i
nödfall eller oek af erfarnare person
användas samt då alltid med stor
försigtighet. Användt utvärtes och då
ungefär på samma sätt som matolja, är
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
