Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Fredagen den 18 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla» att nummer Weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon. I P\ II M Idun, erhållee ett aratlaexemplar rör hela den tid, under hvilken
abonne-nonter, »om samla», och för hvilka afgiften Insände» till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
tuktan cch uppfostran. En af
barnflicks-systemets måuga förderfliga sidor är, att en
mor ej vägar anförtro åt den outvecklade,
okunniga och ouppfostrade sköterskan att tukta
och näpsa barnens sjelfsvåld, egensinne eller
andra olater. Hundrade gånger om dagen
säger eller skriker barnflickan sitt: »Gör inte
så! Låt bli det der!» — men barnen lyda
henne sällan eller aldrig, emedan de nogsamt
veta, att hon ej eger makt och myndighet
till att göra sig åtlydd. Och så vänjas barn
vid att ringakta befallningar och föreskrifter,
från hvem det vara månde, och i
viljerikt-niugeu och karaktären kommer detta
vind-flöjelsaktiga, lösa och opålitliga, som vi så
väl känna från samfundslifvet, och som
skapar så många sorger och olyckor.»
»Det är nog sant, och i denna sak tänker
jag verkligen handla i den antydda
riktningen, då jag vet, att Astrid verkligen satt sig
in i en nppfostrarinnas vigtiga kall. Men
med barnvården följer äfven en del otrefliga
sysslor, hvilka en barnflicka förrättar utan
knot, men som troligtvis förefalla en bildad
dam simpla och vämjeliga. Jag menar
särskildt Kilans tvätt, de andra barnens skodon
— ni förstår, fru Haraldsson!»
»Jag förstår det fullkomligt, och jag har
från det ögonblick, frågan väcktes och
upptogs, fruktat, att det just genom dessa små
detaljer skulle framkomma sådana skefva
åsigter, att hela saken lätt kunde bli
snedvriden.»
»Hur menar ni?»
»Jo först och främst finnes här ju bland
oss en hel flock unga qvinnor, som blott fått
en estetisk uppfostran och utveckling samt
följaktligen ej står på någon fastare
lifs-grund än blott och bart den döda
kunskapens, till hvilken ofta sällar sig en viss falsk
romantik, som kommer fantasien att gripa
hvarje ny tanke och omforma samt förgylla
den enligt hvars och ens smak eller
beqvämlighet. Dylika naturer se barnvården från
den estetiska sidan och skjuta från sig allt
det obehagliga, som medföljer detta kall.
Derför är det af högsta vigt, att hvarje
bildad qvinna, som väljer denna gerning, från
början inser, att hon måste upptaga den belt
och hållet, icke delvis, icke med ett par
fingerspetsar, utan med båda händerna, och det
vore bra illa gjordt af barnens mödrar, om
de på dessa punkter lemnade vårdarinnorna
i okunnighet om, hvad dem tillkommer.»
»Det blir rysligt obehagligt att tillsäga en
så fin flicka som Astrid, att hon måste
borsta barnens skor och tvätta lillans linne.»
»Hvarken till Astrid von Heim eller
någon annan verkligt bildad och upplyst
barn-vårderska behöfver detta sägas, ty det veta de
af sig sjelfva. Tror ni, bästa fru Vilberg,
att man håller tjenarinnor åt våra bildade
sjuksköterskor på hospitalen eller sedan, då
de anställas i familjen? Jag kan försäkra
eder, att dessa qvinnor få uträtta sysslor,
mot hvilka allt det, som tillhör barnens
kroppsliga vård, är en lek. De få skura,
putsa, tvätta forband m. m. och dertill
uträtta en hel del för den ovane rent af
vämjeliga göromål. Men inte faller det någon af
dessa qvinnor in att finna sådana göromål
vara nedsättande för deras värdighet?»
»I hemmen frikallas sjuksköterskorna dock
från att uträtta gröfre sysslor, vet jag.»
»Möjligen i förmögna hem; men de blifva
ju äfven kallade till fattiga sjuklingar, och
då blir ej sällan en grundlig rengöring i den
sjukes hem ett af sjuksköterskans första
göromål, och den dagliga städningen — stun-
dom också barnens vård — tillfaller henne.
Meningen med reformen inom barnvårdeu är
ej att blott bereda förmögna familjer
fördelen af att få en upplyst barnsköterska; det
är eu tanke, som åsyftar att skaffa dylika
hjelparinnor äfven — ja, företrädesvis åt
sådana mödrar, hvilkas dagliga sysslor
förhindra dem att sjelfva helt och hållet sköta
sina barn, men som ej ha råd att hålla ett
öfverflöd af tjenarinnor.»
»Skulle jag blifvit nödsakad att hålla ett
biträde åt Astrid, så kunde jag omöjligt ha
bjudit denna senare mer än hälften af den
lön, hon nu kommer att få, ty vi höra ej
till de rika.»
»En barnsköterska, som skulle behöfva
biträde af någon anuan än barnens mor, vore
ju ett otiug i ett hus. Tjenarne skulle
förakta henue som en odåga, och barnen skulle
snart upptäcka, att hon var ett föremål för
huspigans löje och ovilja, och det der
’biträdet’ skulle hata ’damen’, som trängt henne
från barnvården, utan att kunna uträtta de
de dertill hörande gröfre sysslorna. Genom
detta skulle otrefnad uppstå i hela huset.»
»Men om en ’barnfröken’ ej af sig sjelf
tager upp dessa sysslor, så blir det
sanner-ligeu bra obehagligt för en husmor att
tillsäga henne göra det.»
»Man gör alltid bäst i att vid de
underhandlingar, som föregå platsens tillsättande,
tydligt nämna alla de göromål, som åtfölja
den, såsom något helt naturligt och
nödvändigt. Får man ändå att göra med en
mindre upplyst och fördomsfri flicka, bör frun
naturligtvis sjelf hjelpa henne med de
gröfsta sysslorna, tills fördomen mot dessa
försvinner och pligtkänslan hos barnvårderskan
vuxit sig stark. Husmodern må aldrig
glömma, att hon skall vara den nye familj
medlemmen till stöd, liksom att denna är det för
henne i fråga om barnen.»
»Jag har, vet fru Haraldsson, ofta tänkt
på, hur väl just de fattigaste mödrar behöfde
dylika hjelparinnor, men hur skall detta kunna
ske?»
»A, fiu Vilberg, ni skola nog få se, att ur
denna tanke skall ett vackert, lummigt träd
uppväxa, till skydd för fattiga hem! — Så
der, nu lade båten till vid er brygga! Far
väl, jag skall, genom »Ave», i »Idun» låta
er veta, hvad godt jag af denna sak hoppas
just för de fattiga hemmen.»
»Den vandrande juden.»
jSäkert har mången undrnt, hvad »Ebon Hois»
»vandrande jude» kunde vara för märkvärdig
växt; sjelf hade jag mycket åstundat att få se
den samma. Så träffar jag en vacker dag, just som
jag står i begrepp att vända mig till den ärade
in-sändarinnan sjelf med den underliga signaturen för
att utbedja mig en pressad qvist af växten att
tillfredsställa min nyfikenhet med, då påträffar jag en
lika stor blomster- som menniskovän. Hvem har ej
i likhet med mig varit nog lycklig att emellanåt
påträffa en af dessa medvandrare, hvilka det blifvit
förunnadt att i långt högre grad än andra sprida
värme och solsken kring sig och komma oss,
åtminstone för en stund, att glömma lifvets mångahanda
sorger? Förlåt ärade läsare, att jag låter »den
vandrande juden vänta. En känsla af djup tacksamhet
dikterar mina ord. Sedan hon välvilligt visat mig
sin utmärkt vackra växtsamling, frågar hon till sist,
hvad jag tycker om »den vandrande juden».
»Är det denna,» utbrister jag; det var således
endast en gammal bekant, fast jag ej förr än nu hört
något svenskt namn på den samma.
Kanske har någon af Iduns läsare »den vandrande
juden» till dagligt sällskap, utan att ändå känna
honom. För att han för dem om möjligt må blifva
bekant, vill jag till »Ebon Hois» upplysningar foga
nedanstående. DeoS latinska namn är Tradcscanlia
albifiora, en slingerväxt med äggrunda, tvåsidigt
ställda blad, med en violett anstrykning på
undersidan af somliga och oansenliga, hvita blommor.
Dess stora värde består i dess användbarhet, såsom
till amplar, beblädnad af jordytan i större växters
krukor o. s. v., den lätthet, hvarmed den förökas,
och de ringa anspråk, den har för att växa och
trifvas.
Förutom ofvanstående art tinnes en annan, zcbrina,
med hvitstrimmiga och af denna en varietet med
hvit- och rödstrimmiga blad, båda utmärkt vackra,
men de hafva ej så vackert växtsätt som den första.
Äfven dessa båda äro ganska ofta odlade.
Blomstervän.
Hennes pojke.
|eu hade kommit en vacker solskensdag;
hon kunde ännu minnas, hur hon legat
halfvägs ut genom det stora fönstret en trappa
upp och tittat, full af nyfikenhet, ut på den
öfverhöljda bysten, som tre karlar varsamt
handterade, liksom den vore lefvande. Och
sedan hade hon blifvit upp på galoschhyllan,
för att ej stå i vägeu, då den bars in i
tamburen. Modern hade varit mycket emot
inköpet, men pappa kom dock att råda i den
saken, som i allt annat. En byst måste man
ha i salongen. Det hade talats ett helt års
tid härom, men först nu hade det blifvit
verklighet af. Den placerades i högra hörnet
bakom en grupp med bladväxter; liksom lefvande
framstod för hennes ögon en liten pojke, helt
naken, med vingar på ryggen, ett koger med
pilar öfver axeln och en bäge i handen; på
det lockiga håret hvilade en krans af svällande
rosor. Mamma kallade honom för Amor, och
sjelf hade hon nyss läst i skolan, att detta
var kärleksguden, ja, just så hade hon tänkt
sig honom, fast kanske ej fullt så barnslig.
De långa vintereftermiddagarne satte hon sig
gerna i en af de låga länstolarne, som hon
dragit fram midt i rummet, och tittade på sin
pojke. Hon nändes nästan aldrig röra vid
honom, det var, som om något mystiskt, hon
visste icke rätt hvad, hållit henne till baka.
Det der om kärlek förstod hon egentligen så
litet af. Ibland kunde hon roa sig med att
räkna ut, hvad den der pojken ungefär kunde
kosta. Kanske den gick till öfver tusen, ty
pappa hade nog råd dertill. Kanske hon
någon går g kunde bli så rik, att hon kunde köpa
den. I en framtid, så . ..
Så gingo åren. Det första hon gjorde, när
de " om höstarne flyttade in i sin granna
våning, var att damma af och se om »sin pojke»,
som hon envisades att kalla honom.
Hon började nu att begripa det der om
kärlek, som hon förut icke förstått. Hon var
hela aderton år!
Ofta tändes kronorna i de stora salongerna,
och gäster i eleganta drägter trängdes om hvar
andra. Hon, såsom husets äldsta dotter, var
den mest firade; hennes käre, dåraktige far
gladde sig deråt. Aldrig kunde hon få
honom att inse, hur tomt deras lif egentligen
var, hur meningslösa de tusentals smickrande
ord, som hviskades halfhögt, tillräckligt högt
för att höras af henne.
En gäng, under en af danserna, hade hennes
kavaljer, en lång ståtlig löjtnant, fört henne
in i salongen. De hade satt sig ned i soffan
midt för bysten.
»Ar fröken aldrig rädd för den der
bytingen?»
»Rädd för min lilla pojke?» frågade hon,
och såg på honom med sina stora, förundrade
ögon.
»Ja, 3e på mig, fröken, jag menar allvar.
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
