Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 8 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 45. Fredagen den 8 november 1889. 2:dra årg.
Byrå:
Drottninggatan 48, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (.^10 stafvelser).
Utländska annonser 50 öre raden.
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet
postarvodet inberäknadt.
Tngen lösnummerförsäljning.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 10—11.
Allm. Telef. 61 47.
Utg-ifning-stid:
hvarje lielgfri fredag.
Infaller helgdag på fredagen,
utgifves tidningen näst föreg, eller
nästfölj. söckendag.
Prenumeration sker
i landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, 1
boklådorna samt i tidningskontoren.
Gör godt, var nyttig, lef i dina mödors minne! Gå ålderns dag emot med oförfäradt sinne
Då skall du, af din dygd och andras aktning stödd, och dödens — utan blygd att hafva varit född.
Leopold.
(Kommen ihåg,
ärade läsarinnor, att om hvar och en af Edefr
skaffar en enda ny abonnent på Idun, så
fördubblas tidningens upplaga, och vi bli derigenom
i tillfälle att göra den samma både
innehållsrikare oeh i alla afseenden intressantare. För
den lilla möda, I nedläggen härpå, fån I
sålunda sjelfva riklig ersättning
Bedjen edra bekanta försöka Idun endast ett
qvartal — den kostar ju blolt en krona. Och
släppen dem ej, förr än I öfvertygat Eder om,
alt de verkligen prenumererat på tidningen. I
arbeten härigenom ej endast för oss, ritan lika
mycket för Eder sjelfva.
Med utmärkt högaktning
Redaktionen.
Qvinnan såsom prest.
|M|ien inspiration, som fattar en menniska
och förmår henne att hängifvet egua
sitt lif åt att predika om Gad och söka vända
menniskors hjertan till rättfärdighet, kan
mail förutsätta hos hvarje uppriktig man,
som valt det presterliga kallet. Men är det
blott mannen, som är mottaglig för denna
inspiration? Har Gud aldrig hos qvinnan
genom sin ingifvelse uppväckt en helig vilja
att meddela andra den insigt, de känslor och
tankar, hon fått om sanningen? Är qvinnans
ande ej i samma grad som mannens
mottaglig för intryck från det högsta, heliga
väsendet, eller har hon mindre förmåga att
klargöra sina förnimmelser till menniskors
upplysning? Historien kan besvara dessa frågor,
alldenstund qvinnans sträfvan att få bekläda
prestembetet ej är ett nyaste tidens försök
till intrång på ett för henne aldrig ämnadt
område, utan har denna henues fordran un-
der förflutna tider erkänts såsom berättigad.
I det gamla testamentet innehar qvinnan
såsom profetissa och lärarinna andliga embeten,
som hon ej i oförstånd eller trots eröfrat,
utan fått sig anförtrodda, emedan h >n hade
den inre, heliga kallelsen dertill. Folket
hörde henne med andakt, och de skola aldrig
glömmas, dessa qvinnor, som egnade Gud sin
tjenst genom sång och profetia. Bland
sådana bibliska personligheter voro Mirjam,
som eldade sitt folk till tacksamhet mot
befriaren Jehovah, och konung Leniuels moder,
som predikade for sin son den vishet, som
var henne gifven ofvanefter.
I vår tid, så väl som under förflutna
tidsåldrar, finnas qvinnor med denna inre kallelse
att predika. Deras anlag äro ej af det slag,
som fordras for det praktiska lifvets
sysselsättningar. Deras sinne är bortväudt från
den ändliga verlden och med allt sitt intresse
riktadt på den eviga. Den öfversinliga
tillvaron framträder för dem verkligare än den
sinliga. Själens strider förslå de; de känna
de slitningar, som sarga tviflarens hjerta, de
stöta aldrig bort en olika tänkande, ty de
veta, att allt menskligt är inneslutet i den
eviga kärleken. Vilja vi från vårt eget lands
historia påminna oss några sådana qvinnor,
möter oss strax ett namn, som borde i hvarje
svenskas hjerta väcka beundran och
eftertanke: Birgitta. Men hon är ej ensam, fast
hon i ryktbarhet tyckes enastående. I alla
tider ocli i alla land har hon själsfränder,
hvilka liksom hon blifva ledare och
rådgifvare i andliga frågor för hela sin omgifning.
Dock förblir deras verksamhet i allmänhet
innesluten inom en trång krets, ty de få icke
från predikstolen tala till en församlad
menighet. »Så är Guds vilja» — den
uppfattningen har blifvit stadfästad inom
kristenheten. Månne ej denna uppfattning är
menskligt felaktig, i stället for att vara gudomlig?
Gud kan ju ej göra sig skyldi till
motsägelse i siu egen vilja. Gud ger ej en men-
niska sin heliga inspiration med förbud for
henne att låta inspirationen komma till
förverkligande.
Nej, Gud gi.r anlag, på det de måtte
utvecklas och bära god frukt. Ingen får sitt
pund, på det han må gräfva ner det.
En del röster ha höjt sig och förklarat,
att qvinnan har rättighet att vara, hvad hon
vill — äfven prest, men att hon är mindre
lämplig just för detta embete. Hon har ej
mannens kraft att kunna inverka på en stor
menighet, ej hans kärlek till teologiskt
tänkande. Påståenden, som erfarenheten
kullkastar. At teologiskt studium har hon ej
fått egua sig, derför kunna vi ej bedöma
hennes kärlek till teologien. Men de
egenskaper, som fordras för att blifva en god predikant,
saknar hon visserligen ej. Såsom författarinna
har qvinnan visat, att hon eger skarp
psykologisk blick, fin iakttagelseförmåga och
mästerskap i att sätta sig in i andras förhållanden.
Dertill kärlek till nästan, medkänsla för de
lidande, hängifvenhet, entusiastisk, gripande
vältalighet och förstånd, som genom odling
kan nå den högsta menskliga fullkomliug.
En sådan qvinna, stark i sedlig renhet och
ädel vilja, är dock förbjuden att bestiga
predikstolen. Af hvad skäl? Man säger:
Qvinnans inflytande är störst i det privata lifvet,
hennes makt är oemotståndlig — der hon ej
har någon makt, hennes milda, tjenande
natur gör mest gagn, då hon är beroende af
andra, hennes vekhet och svaghet beskydda
henne, på samma gång de hålla henne inom
hennes afskilda sfer. Vidare: Hon skall
öfva barmhertighet i det tysta, predika utan
ord, genom stilla skötande af sina plikter.
Blygsamhet höfves hennes kön, och all
sträfvan, som ej förenas med tillbakadragen
ödmjukhet, är hennes natur vidrig. Begär hon
en mans plats oeh röst för att tala
offentligt, då är hennes qvinlighet förderfvad.
Hvar och en af oss igenkänner dessa ord.
Emellertid är konseqvensen af denna lära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
